Reformation light

Det är lätt att förstå att det blev reformation om sanningen var så enkel som den framställs i filmen Luther, nu aktuell på svenska biografer. Å andra sidan är det svårt att förstå hur denna films huvudperson hade kunnat bli reformationens förgrundsgestalt. Filmen om doktor Martin Luther, spelad av Joseph Fiennes, i regi av Eric Till, har fått ett blandat mottagande. Luther är inte bara en i raden av nya historiska filmatiseringar – vid sidan om t.ex. Alexander (den store) och Troja – utan även en film med religiös tematik. ”Kan katolikerna, kan protestanterna!” var det någon som sade. Och visst kan det kännas som att detta idolporträtt av den store reformatorn är en blinkning åt Mel Gibsons Kristusporträtt i The Passion of the Christ. Luther är en hagiografi där man har varit selektiv i vad man vill visa. Den här Luther är lite som Jesus – protesterar med rätta mot det som är fel och är i övrigt mild och klok. Det är till och med så att en lam flicka börjar att gå.

Allting börjar med ett förfärligt åskväder där den ångestfyllde Luther kastar sig i leran och lovar att bli munk. I nästa scen lyfter han darrande en bräddfylld kalk och läser på latin: ”Deus qui humanae substantiae dignitatem mirabiliter condidisti et mirabilius reformasti …” – ”Gud, du som underbart har danat vår mänskliga natur och ännu underbarare har omdanat (reformerat) den …” Luther har det inte lätt. Han kämpar med sin ångest och företar en pilgrimsresa till Rom. Där möter han en kyrka i förfall och fylls av avsmak. Väl hemma igen på universitetet i Wittenberg blir han stöttad av sin andlige mentor Johann von Staupitz (underbart spelad av Bruno Ganz). Han håller föreläsningar som en riktig stå-upp-komiker och väcker sina kollegers beundran då han kritiserar kyrkan.

Det finns inte så få anledningar att kritisera kyrkan. Avlatshandeln är den allvarligaste, men överhuvudtaget är den kyrkliga auktoriteten tvivelaktig. I Rom rider påven Julius II genom staden som en krigare i gyllene rustning. När han efterträds av Leo X hoppas man på förändring, men den nye påven driver på avlatshandeln ännu mer för att finansiera bygget av Peterskyrkan. I filmen Luther figurerar den avskyvärde dominikanen Johann Tetzel (Alfred Molina). Han skickas runt på turné för att med hot om eviga plågor få folket att köpa avlatsbrev.

Luther spikar upp sina teser och kallas till förhör hos kardinal Cajetan. Han uppmanas att säga sitt revoco – ”jag tar tillbaka”. Det kan inte den samvetsgranne Luther, som istället ger sig in i en förbjuden diskussion med kardinalen. Läget blir kritiskt och när det blir dags för rättegång verkar hela Tyskland hoppas på att Luther ska stå fast vid sin lära. När han står där och inte kan annat utbrister ett allmänt jubel.

När brottet med Rom är ett faktum skyddas Luther av den sympatiske Fredrik den Vise. (Sir Peter Ustinov gör en fantastisk insats i denna sin sista filmroll.) Alla normala människor är nu på Luthers sida. Själv sitter han och febrilt översätter bibeln till tyska. En vacker dag levereras nio tunnor sill ur vilka nio vackra nunnor klättrar upp och ansluter sig till reformatorn, vackrast bland dem är Katharina von Bora (Claire Cox). Martin Luther kallade sin Katharina för Käthe och i denna engelskspråkiga film blir det följaktligen Katie.

Filmen har en tydlig förpackning. Att den finansierats med lutherska intressen är det första som möter åskådaren och som avslutning till filmen får vi ytterligare en hälsning från upphovsmännen. Det är en förklarande text som säger att filmen är en hyllning till religionsfriheten och att det idag finns så många som 540 miljoner evangeliska trosbekännare som har inspirerats av denne store man. En ärlig konfessionell tydlighet alltså. Det märks att denna film är gjord i avsikt att sprida ett budskap och inte bara att håva in pengar. Det är en samproduktion mellan USA och Tyskland och hade det inte varit för det tyska bidraget är det troligt att Luther hade blivit en betydligt mer sentimental film à la Hollywood.

På pluskontot får anföras att Luther är en mycket välgjord och vacker film. Fotot är utmärkt och rekvisita och kostym kan man inte klaga på. Det visas flera storslagna stadsbilder, vilket alltid är ett problem med historiska filmer. Det är annars lätt att klä sina skådespelare i rätt kläder och stänga in dem i en studio men att röra sig fritt i större miljöer kostar mycket pengar. Här kommer man långt med den nya tekniken och i Luther kan vi t.ex. njuta av några bilder från det medeltida fattiga Rom, utan den stora Peterskyrka vi är vana vid. Dessutom är skådespelarinsatserna strålande. Man kan tycka att Luther själv är lite mesig, men jag tror att det beror på något annat än oförmåga.

Det välvilliga syftet bakom filmen blir nämligen dess svaga punkt. Man är så mån om att visa det goda i Luthers gärning att man har valt bort de karaktärsdrag som inte passar. Av reformatorns burleska och grova drag ser vi ingenting. Handlingen slutar dessutom vid den Augsburgska bekännelsen 1530. Luther hinner alltså inte publicera sina skrifter mot judarna eller uttala sin skarpaste kritik mot böndernas uppror. Visserligen blir Luther ledsen när 100 000 dör i bondeupproret och säger att man inte ska slåss, men han formulerar sig inte i filmen som han en gång gjorde i verkligheten, att furstarna hade rätt att med all kraft slå ner upproret.

Den kraftiga selektionen medför också att den politiska maktkampen inte finns med. Reformationen blir bara en fråga om att reagera mot det som är fel, ta sitt förnuft till fånga och läsa bibeln. Det låter väl bra? Men furstarnas ekonomiska intressen som en påskyndare av förloppet bortom alla religiösa frågor, det antyds inte ens. Luther är inte heller någon film om Schmalkaldiska artiklar (det vore något!) eller om hur man finner en nådig Gud. De teologiska eller dogmatiska förändringar som Luthers reformation medförde väcker inte någon större diskussion utan accepteras som något självklart om man vill bejaka den rättfärdiga reaktionen mot den korrumperade kyrkan.

Filmen har som sagt fått ett blandat mottagande. Den må vara bra eller dålig men jag misstänker att det i Sverige handlar mycket om bristande intresse. Det är tragiskt att kritiken i våra största dagstidningar innehåller rena vanföreställningar. Dagens katolska kyrka anses vara upptagen av frågan om huruvida spädbarn som dör odöpta hamnar i limbo, och Kopernikus skulle ha bekämpat den enda accepterade världsbilden, att jorden var platt. Effekten av Luthers gärning reduceras också till hundra år av krig. I Tyskland, där Luther hade premiär för ett år sedan, finns ett annat intresse. Det kan ju förstås vara efterlängtat att för en gångs skull få se ett porträtt av en tysk hjälte, om än bara dubbad till tyska.

Slutligen måste jag säga att det var riktigt roligt att se Luther. Den är knappast taffligt gjord (även om biskopar inte sitter i mitra vid förhandlingsbordet). Och om man är intresserad av ämnet kan man sitta som klistrad i hela de två timmar och fyra minuter som filmen tar. Synd bara att man med ett djärvare manus hade kunnat göra en mycket bättre film av denna visuella fröjd; helst på tyska förstås.