Flyktingkonferens i Vatikanen

Folkvandringarna i världen ökar i omfattning men ändrar karaktär. Det uppmärksammades i början av oktober på en kongress i Vatikanen arrangerad av det påvliga rådet för själavård för migranter på temat ”Folkvandringar inför det tredje årtusendet”.

Liknande världskongresser om ut- och invandring och flyktingfrågor har hållits 1979, 1985 och 1991. Den aktuella kongressen var arrangerad av pater Loreto De Paolis på Vatikanens råd för själavård för migranter, som sade till Vatikanradion att hans råd konstaterar att klyftan fortsätter att öka mellan de u-länder som flyktingar och migranter kommer ifrån, och de i-länder dit de förflyttar sig. ”Det betyder att man inte gör tillräckligt stora ansträngningar i denna viktiga fråga,” sade han. Att det bland de 435 deltagarna fanns 83 biskopar och kardinaler visar hur stor vikt den katolska kyrkan lägger vid dessa frågor. Företrädare för 63 utvecklingsländer kunde bidra med personliga erfarenheter och kunskaper.

Fram till för inte länge sedan var Europa mest vant vid arbetskraftsinvandring. Denna har idag nästan helt upphört. Det beror inte på att arbetskraften inte behövs, utan på att det inte längre är nödvändigt att flytta på den. Detta kan i sin tur leda till en ännu allvarligare utsugning. Påven satte fingret på denna ömma punkt i sitt tal till kongressdeltagarna.

”Fram till för inte länge sedan skapades de industrialiserade ländernas rikedom på plats med hjälp av många invandrare. Men både kapital och företag flyttar på sig,” påpekade Johannes Paulus II. ”Idag produceras ju en stor del av denna rikedom i utvecklingsländer. Där är arbetskraften billig. På så sätt kan i-länder använda sig av billig arbetskraft utan att behöva ha invandrare i landet. Dessa arbetare riskerar nu att bli nya trälar, bundna till ett rörligt kapital som från gång till gång väljer det fattiga land där arbetskraften kostar minst. Det är klart att ett sådant system är oacceptabelt. Det ignorerar helt arbetets mänskliga sida,” betonade påven.

Idag består folkförflyttningarna framför allt av människor som flyr från sina hem av olika orsaker. Också Sverige har ju upplevt detta på nära håll genom de många flyktingar från olika konflikthärdar som fått en mer eller mindre tillfällig fristad i vårt land. Bland deltagarna fanns den katolske biskopen i Stockholm Hubertus Brandenburg som kunde berätta om hur den katolska kyrkan i Sverige försöker hjälpa människor från 80 olika länder att bli hemmastadda i Sverige.

Men vad kan man göra åt flyktingproblemet på längre sikt? Afrika är en av de världsdelar som drabbats hårdast av flyktingproblemet. Människor flyr eller har flytt från flera länder i Afrika de senaste åren. Problemet är inte lätt att lösa. Professor Aderanti Adepoju från Senegal betonade att man kommer åt flyktingproblemet bara om man löser Afrikas grundläggande problem, som han sade är konflikterna mellan stammar och olika etniska grupper. Afrika måste lära sig – och kanske få hjälp att lära sig – hur man kan styra ett land där flera folkgrupper måste leva tillsammans, tolerera varandra och samarbeta. Här ligger kanske en av vår tids riktigt stora utmaningar i flera världsdelar, och lösningen ligger inte bara i självstyre för allt mer fragmentariska minoriteter.

Samtidigt fortsätter flyktingarna att strömma till Europa medan sådana långsiktiga lösningar förbereds. Många av dessa flyktingar är illegala. Påven framhävde att ett radikalt försök att ta hand om dessa skulle vara ett nobelt uttryck för vår tids strävan efter rättvisa. ”Det skulle vara en fin gest av försoning inför jubelåret,” sade Johannes Paulus II, ”om man kunde ge uppehållstillstånd åt en stor del av de invandrare som mer än andra lever i osäkerhet, alltså de illegala invandrarna.” Vilket land vill vara först att svara på denna utmaning?