Hur ska Jesus se ut?

I ett säreget försök att hylla en könsöverskridande livsstil har en fotograf arrangerat tablåer med Jesus som en av de homosexuella. Eftersom detta är en så bisarr missuppfattning av hans verksamhet, kan man fråga sig varför åskådaren ändå genast identifierar denna gestalt, med dess ariska framtoning, som kristendomens centralfigur. Ibland rör det sig om parodier på välkända konstverk, en populär fastän ganska tröttande genre, en påminnelse om hur det just är bildkonsten som formar många människors uppfattning av Jesus. I bästa fall är det Leonardos Nattvarden och Michelangelos Pietà som går igen. I Nordeuropa kan det vara Thorvaldsens ljuvt nyklassicerande skulptur, men ofta är det fråga om slätkammade och sockerglaserade andaktsbilder, den gode herden utan antydan till svett och möda och av att ha sett döden i vitögat.

Hur ser Jesus ut? Hur skall man rimligtvis framställa honom? Den frågan ställer förstås nya frågor. Vem var Jesus? Guds son? Den störste av profeter? En gestalt att ta på allvar, eller en person som blev radikalt missförstådd av alla sina senare lärljungar – som i den konstruerade klyftan mellan den historiske Jesus och Paulus teologi?

Om nyckelordet i hans lära är kärlek, vad betyder då kärlek i detta sammanhang? Det har blivit vanligt att förväxla den kristna, altruistiska kärleken med den erotiska preferensen. Så blir hela kärleksbudskapet förvrängt och det kan enkelt tas som ett accepterande av diverse blandade sexuella beteenden. Den Jesus som evangelierna skildrar, den ende Jesus som vi kan ha någon kunskap om, är en krävande gestalt. Tydligt visar en sådan populär bok som Den Jesus jag aldrig känt av Philip Yancey, översatt 1997, på problemet genom att skala bort alla snälla bilder för att verkligen se vad bibeln framställer.

Kristendomen behöver bilder av Jesus, har alltid behövt dem. Några få motiv upprepas gång på gång genom seklerna. I de västerländska kyrkorna är det födelsen och korsfästelsen som dominerar. Inom den ortodoxa kristenheten lägger man större vikt vid ett sådant motiv som Jesu förklaring på berget, där hans gudomliga härlighet skymtar fram.

Påfallande – och pinsamt – sällan har bildkonsten vågat sig på det centrala motivet, påskens hemlighet, uppståndelsen. Medan det finns otaliga, ofta intensivt gripande, framställningar av den lidande på korset, kan man alltför lätt räkna de konstnärliga framställningarna av uppståndelsen (med den så kallade mäster Grünewalds verk på Isenheim-altaret i staden Colmar som den i särklass mest kraftfulla). I bildkonsten tycks det råda evig långfredag. Man kan ibland undra om detta är ett underförstått uttryck för människans raseri inför livets plågor. Gud själv skall minsann få känna av dem, där han hänger på korset i alla tider.

Motsatsen är den okomplicerat gosiga Jesus i livklädnad, med en öppen famn för alla, får och människor lika. Just denna nattskjorta kan verka riktigt störande. I den arabiska världen går många män fortfarande i livklädnad, eller långskjorta, som den nya bibelöversättningen uttrycker det, men hos oss verkar plagget helt främmande.

I alla tider har det varit ett problem för bildkonsten att framställa just kläderna som Jesus och andra heliga gestalter bar. En vanlig lösning fram till 1800-talet var en stiliserad dräkt, med livklädnad och mantel för de heliga personerna, medan övriga personer på bilden var klädda som målarens samtida, liksom miljön återgav målarens och beställarens omvärld. Med det ökade kravet på historisk korrekthet och intresset för arkeologi började man under viktoriansk tid vilja framställa den antika judiska klädseln som den kan ha sett ut. Detta försvåras av att vi inte har några bilder från denna kulturella grupp. Vi har gott om romerska och grekiska klädstilar på dåtida bilder men inte just den som kan ha varit bruklig i Jesu egen omgivning. Den viktorianska uppfattningen av sakrala kläder var dessutom präglad av missuppfattningen att antiken hade dominerats av den marmorvita färgen. Det är väl inte sannolikt att kringvandrande förkunnare klädde sig i den mest lättsmutsade av alla färger. Brunt, grått och svart förefaller betydligt mer ändamålsenligt. Men vill vi se Jesus framställd i långskjorta? Skall andaktsbilden inte göra honom närvarande i vår egen tid? Den frågan har inget entydigt svar, men den är i varje fall värd att ställa. Jesus var ingen hippie, men jeans och tröja vore väl på sin plats, när man framställer en person på ständiga vandringar, utan egen bostad?

Ofta anses det vara ett framsteg, en del av den viktiga inkulturationen, när Jesus och hans mor avbildas som lokala gestalter, vare sig dessa nu är indier, kineser, afrikaner, polynesier eller vad som annars kan förekomma. Varför skall just européer och vita amerikaner nöja sig med en främling, en nödtorftigt anpassad ljus kropp i hopplöst främmande kläder? Hur Jesus verkligen såg ut vet vi ju ändå inte. Var han ”skönast bland människors barn” eller tvärtom, som Herrens lidande tjänare, så ful att vi inte fann något behagligt att se hos honom?

Eller är den stiliserade framställningen nödvändig för att bilden inte snart skall verka hopplöst föråldrad? Det finns enstaka exempel i svenska kyrkor på en Jesus, vars åhörare är vardagliga figurer från svenskt 1900-tal, och då kan alltför lätt en gammalmodig dammsugare eller bil dra all uppmärksamhet till sig.

Inte undra på att den hårt stiliserade ortodoxa ikonen har vunnit stor uppskattning också i väst under de senaste decennierna. Där faller alla krav på realism bort.

Om man ser på den stora västerländska konsten, är det inte något överflöd av övertygande Kristusgestalter man möter, men visst finns de, en Jesus som i högsta grad vet vad han vill, vare sig han driver köpmännen ur templet (som till exempel hos El Greco i National Gallery i London) eller kallar en överraskad tullman till lärjunge (i ett ljusmåleri där Caravaggio låter gester och ljusstrålar samverka på ett oöverträffat sätt, i ett kapell i kyrkan San Luigi dei Francesi i Rom).

Den svenska traditionen från 1900-talet behandlas i Elisabeth Stengårds doktorsavhandling Såsom en människa 1996. Där kan det kännas svårt att bli inspirerad.

Vad skall vi göra med vårt behov av Jesusbilder? Först och främst göra klart för oss vem vi tror att han var, och vad han är för oss idag. Inte rygga tillbaka för det krävande hos honom. Inte heller fastna i lidandet, utan minnas att långfredagen fortsätter med påsknatten. Annars vore han bara en av de oräkneliga sönderplågade människorna av god vilja, de flesta bortglömda av historien. Minnas att själva ljuset är den stora symbolen för Gud. Är den Jesus vi tror på och vill se på bild i sanning gudomligheten med ett mänskligt ansikte? Då finns det en uppgift för bildkonsten på alla nivåer, särskilt på den enkla andaktsbildens område, som är så svår men just därför givande. Nattskjortan kan inte vara sista ordet, och ansiktet kan inte i längden förbli bara en tom oval.