Många problem som hänger samman med boendemiljön pockar på snar lösning.
Människans boendemiljö kommer med nödvändighet att undergå genomgripande förändringar under de närmaste decennierna parallellt med en rad djupgående förändringar inom samhället. Vi har att räkna med en snabb ökning av jordens befolkning, liksom svindlande koncentrationer av människor till städerna. Ju mer man avlägsnar sig från agrarsamhället och låter industrialiseringen bli alla länders ledstjärna, desto mer allmänt blir det sistnämnda fenomenet. Är man beredd, tekniskt, politiskt, moraliskt att möta de allvarliga problem som en dylik utveckling medför? Kommer man att kunna ge människan en dräglig, godtagbar tillvaro under dessa nya betingelser?
Det är nödvändigt att fundera ut en strategi på nationell och internationell nivå i stället för att förlita sig på att allt kommer att ordna sig eller kasta yxan i sjön och mena att vi går mot en ohjälplig katastrof. Vi ser redan idag effekten av en okontrollerad, orättvis tillväxt av städer där internationella, ekonomiska intressen reducerar stora människomassor till ett liv på skuggsidan, i konsumtions-samhällets periferi. En annan avart utgörs av de opersonliga mastodont-byggnaderna som inte tar hänsyn till individen eller familjestrukturen. Boendemiljön måste vara ett område inom samhällsplaneringen som prioriteras, man får inte låta den bli beroende av egoistiska profitintressen.
En byggnadspolitik för alla människor . . .
Vatikanen vill söka väcka den allmänna opinionen till förmån för en utveckling av boendemiljön, anpassad till människan, en politik som skall omfatta alla människor och hela människan. Här upprepar vi helt enkelt vad påven sade i ett samtal med dr Penaloza: ”Den absoluta prioriteringen måste ges de åtgärder som syftar till att alla människor skall få en anständig bostad.” Detta minimikrav förutsätter att bostaden är tillfredsställande ur sanitära synpunkter, samt att den befrämjar det sociala förverkligandet av den enskilde.
Härvid måste avkall göras på lyxen som bara kommer vissa till del, till förmån för en allmän standardhöjning som inriktar sig på att ge dessa otaliga som lever i fattigdom och som saknar bostad helt eller lever i eländiga kyffen utan de mest elementära bekvämligheter en människovärdig tillvaro. Låt oss peka på några av de mest bortglömda kategorierna.
Människor i slumkvarter i storstädernas utkanter, folk på landet där bostaden inte följt med den tekniska utvecklingen utan står på en efterbliven nivå, unga människor som står i bostadskön och inte kan gifta sig förrän de fått någonstans att bo, gamlingar som lever ensamma och bortglömda eller sammanfösta, arbetare som får bryta upp från sin miljö på grund av arbetslöshet och som måste skapa sig en ny tillvaro i en främmande miljö. Sjuka som inte får vård på grund av platsbrist på sjukhusen, offer för naturkatastrofer som måste börja om från början.
”Det fanns inte plats i härbärget” står det skrivet. Det syftar på Guds egen son som var en av de ringaste socialt sett. Den fattige befinner sig än idag i samma belägenhet och vad som insignerar är den lyx som många gånger gör sig gällande alldeles inpå den värsta misär, i form av privilegierade villaområden för minoritetsgrupper. Paulus VI har till denna konferens generalsekreterare sänt en maning att detta förhållande måste bringas till ett slut, ”ty tillgången till bostad är en av människans fundamentala rättigheter”.
… och för hela människan
Denna rättighet gäller alla människor och måste omfatta hela människan. Det gäller inte bara att skaffa ett skydd undan vädrets makter utan bostaden måste uppfylla vissa fundamentala krav som gäller såväl det enskilda familjelivet som livet i en större social gemenskap.
Städerna av idag har att brottas med en rad miljöproblem, trängsel, buller, luftföroreningar och det är därför nödvändigare än någonsin att värna om den enskildes möjligheter att utveckla ett liv i lugn och intimitet i kretsen av de sina. För att denna harmoni skall uppnås är bostadsfrågan av fundamental betydelse, den befrämjar, om den löses på ett riktigt och ansvarsfullt sätt, det äktenskapliga samlivet, barnuppfostran och familjesammanhållningen. Familjer har rätt till en boendeyta som står i proportion till antalet familjemedlemmar. Man får vidare inte glömma barnet när nya bostadsområden skapas.
Privatlivet har rätt att kräva att hemmet skall kunna ge utrymme för personligt utbyte och ett berikande vad beträffar livet i ett större socialt sammanhang. Då måste städerna begränsas till humana dimensioner med allt vad det innebär av rimlig väg till arbetsplatsen m.m. och inte minst måste hänsyn tas till den estetiska aspekten liksom till närhet till grönområden. Där måste finnas möjlighet att komma i kontakt med sociala institutioner som kan hjälpa familjerna med problem man är ur stånd att lösa själv. Kontaktlösheten måste brytas. Härvid nämner påven som nödvändiga tillgångar daghem, idrottsplatser, kulturcentra, mötesplatser för äldre, ungdomsgårdar, liksom kyrkor och kapell.
Avslutningsvis uttrycker Mgr Gagnon en förhoppning om att denna konferens kommer att ge anledning till en gemensam aktion från folk och stater till förmån för en förbättrad boendemiljö både på det materiella, kulturella och andliga planet. Katolska kyrkan är beredd att ställa upp och ge sitt fulla stöd åt en ny politik på detta område med speciell inriktning på de nödlidande med vilka Kristus identifierar sig när han säger: ”Jag var husvill och ni gav mig inte husrum” (Mt. 25,35).
Ur Signum 8/1976, s. 247–248