Högervind över Europa?

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

”Från Australien till Sverige, från Nya Zeeland till Västtyskland”, över hela den västliga världen skulle enligt mrs Thatcher vid det brittiska konservativa partiets kongress socialisterna vara på väg bort från makten. Utan att anlägga ett globalt perspektiv präglat av ett imperialt förflutet, kan ändå den europeiska politiska utvecklingen ge anledning till att fråga om socialdemokratin är på väg ut.

Det svenska valet liksom det västtyska innebar påtagliga politiska omsvängningar; i Sverige mer i regeringen, i förbundsrepubliken i väljarkåren. Ännu senare visar belgiska kommunalval att socialdemokraterna i opposition under svår ekonomisk kris visat sig oförmögna att vinna några framgångar. En nederländsk opinionsundersökning talar om en påtaglig försvagning av stödet till Joop den Uyls vänsterregering. Men andra länder visar knappast på ett så entydigt mönster som en allmän högervridning.

Däremot är det alldeles uppenbart att vi nästan överallt finner en kraftig reaktion mot 60-talets radikalisering. Kraven på revolution och fundamental samhällsomdaning har inte på länge haft så svag genklang. Det gäller inte endast i länder med demokratisk tradition; lika påfallande är utvecklingen i de f d diktaturerna i Sydeuropa. Varken Grekland eller Portugal slog in på någon revolutionär väg när diktaturen röjts undan. Och ingenting tyder heller på att Spanien skulle vara berett att i grund förändra samhället, om och när det spanska folket får möjlighet att göra sin vilja gällande.

Också det italienska valet kan ses som ”antirevolutionärt”. Ultravänstern hade föga framgång gentemot det moderata kommunistpartiet, och försöken att skapa en stor antiklerikal samling i mitten som motvikt mot Democrazia Christiana misslyckades totalt.

Västtysk reaktion

60-talets studentoro fick starka efterverkningar i förbundsrepubliken. Under några år var universiteten mer eller mindre belägrade eller ockuperade. Och när den utomparlamentariska oppositionen tappade luft, fick besvikelsen ingenstans så desperata uttryck i nihilistisk terrorism. Men lika tungt som det yttre våldshotet vägde fruktan för en inre fiende. Det var i förbundsrepubliken som rebellerna myntade slagordet ”den långa marschen genom institutionerna”. Radikalförordning och yrkesförbud skulle hejda denna kringgående rörelse, ävensom den ständiga infiltrationen av agenter från DDR. Endast mot denna bakgrund kan man förstå varför författningsskyddet var en så inflammerad fråga, samtidigt som meningsskiljaktigheterna mellan partierna var så små i förbundsdagsvalet.

Valet

Koalitionen SPD/FPD behöll alltså majoriteten i förbundsdagen med en majoritet av endast åtta mandat av 496. SPD fick 16,1 milj röster, FPD 3 milj gentemot CDU/CSU:s 18,4 milj; 42,6%, 7,9% och 48,6%. Vid föregående förbundsdagsval 1972 fick däremot för första och hittills enda gången SPD fler röster än CDU/CSU. FDP förlorade i förhållande till 1972 en halv procentenhet, vilket var den enda som inte de utmärkta tyska opinionsundersökningarna förutsagt.

Under 1974-76 hölls lantdagsval i alla länder vid skilda tidpunkter, och dessa visade genomgående ännu större försprång för CDU över SPD än valet nu. Men medan resultatet i södra delen av BRD för CDU kom i närheten av lantdagsvalens resultat, hade siffrorna i norr större likheter med 1972 års. Detta är den ”nord-syd-lutning”, som kommentatorerna noterat, alltså att SPD klarat sig förhållandevis bättre i norr än söder. Medan SPD:s främsta företrädare på förbundsnivå varit typiska nordtyskar, Helmut Schmidt, Willy Brandt, Herbert Wehner, har partiet i söder saknat övertygande ledargestalter.

För CDU:s del har man velat vända på resonemanget och visa på kraftfulla kampanjmakare med en konservativ profil, främst givetvis Franz Josef Strauss. Men dennes eftertryckligt tillkännagivna mening att unionspartierna skulle fått majoritet om de överallt fört kampen i hans stil, har inget stöd i opinionsundersökningar. Men CDU:s seger i Bayern var överväldigande, och SPD lyckades endast behålla ett av direktmandaten i München. Justitieminister Jochen Vogel fick en knapp majoritet av förstagångsrösterna (på person), men också i denna valkrets hade CSU en större del av andrarösterna.

CDU/CDU:s framgång beror till en del på att man återvunnit sin ställning inom väljarkategorier, där SPD syntes på väg att knappa in försprånget: katoliker och kvinnor. Striden om abortlagstiftningen i förbundsrepubliken har omöjliggjort den katolska målsättningen att söka hålla samma avstånd till partierna, ”Aquidistanz”. Föreställningen att SPD skulle vunnit speciell goodwill bland kvinnorna genom sin hållning i abortfrågan, är givetvis bara en vanlig svensk fördom.

Men CDU/CSU har också gått fram där man tidigare varit svaga; vinsterna har genomsnittligt varit större i städerna än på landsbygden. I stort sett gäller fortfarande att SPD har en yngre väljarkår än CDU/CSU, och i åldrarna 25–30 år är socialdemokraterna starkare än kristdemokraterna. Det nya är emellertid att opinionsundersökningar förefaller att visa, att bland de ännu yngre, förstagångsväljarna, CDU/CSU skulle vara lika starka som SPD.

Norr och söder i BRD

Också nord-syd-skillnaden har en allvarlig innebörd för SPD. Den ekonomiska tyngdpunkten i förbundsrepubliken har det senaste decenniet förskjutits söderut, och Baden-Wurtemberg är numera den mest expansiva delstaten. Där är urbaniseringen större än genomsnittlig och relationen katoliker/evangelister ung. densamma som i förbundet som helhet. Trots detta har CDU en klar majoritet av rösterna, nästan en halv gång fler än SPD.

I Hessen, under hela efterkrigstiden betraktat som det socialdemokratiska mönsterlandet, var avståndet mellan SPD och CDU mindre än en procentenhet. Frankfurt var den storstad där CDU hade de största framgångarna, en ökning med fem procentenheter. (CSU i München dock bortåt sju.)

Förutsättningen för att CDU/CSU skulle få majoritet ansågs bero på om CDU kunde bli största parti i den folkrikaste delstaten Nordrhein-Westfalen. Trots en omsvängning på 3,5 procentenheter mellan de båda stora partierna, ung. som förbundsgenomsnittet, behöll SPD ett försprång på 46,9% mot 44,5%. I Ruhrområdet förde CDU:s generalsekreterare Biedenkopf en intensiv kampanj mot ”sammanfiltningen” av fackföreningsrörelse och socialdemokrati, men där blev CDU:s framgångar mindre än på de flesta andra håll.

Svenska kommentarer har visat total oförståelse för denna kritik, men förhållandet mellan Bund deutscher Gewerkschaften och SPD är inte detsamma som mellan parti och fackföreningsrörelse i Skandinavien eller Storbritannien. När enhetsfackföreningarna kom till stånd, och de kristliga fackföreningarna inte återupprättades efter kriget, var en förutsättning ett visst mått av partipolitisk neutralitet. Det finns flera fackföreningsmän som är förbundsdagsledamöter för CDU som Norbert Blum och Ferdi Breitbach. Förekomsten av denna ”arbetstagarflygel” i CDU visat att det knappast utan vidare är rätt att säga att partiet skulle stå till höger om moderata samlingspartiet. Alla de valkretsar där SPD samlade över 60% av rösterna fanns i den evangeliska delen av Ruhrområdet. CDU:s högborgar ligger däremot i de olika katolska kärnområdena. I västra Niedersachsen norr om Osnabräck, i östra Westfalen, kring Paderborn, i Rheinland norr om Trier, i sydöstra Wurtemberg och i Bayern längs gränsen mot Österrike och Tjeckoslovakien.

FDP, det liberala partiet, framträder allt mer som ett storstadsparti, starkast i Stuttgart, Bremen, München, Köln. Förlusten av stora delar av de traditionella ”nationalliberala” väljarna, gör att samarbetet med SPD ter sig naturligare än med CDU. FDP företräder i näringspolitiska frågor knappast en mer radikal linje än CDU, medan det inom kulturpolitiken ofta befinner sig till vänster om SPD. Det är alltså inte så mycket ”socialliberalt” som ”kulturradikalt”.

Spekulationerna om valets återverkningar i partiernas inre liv skall vi lämna åt sidan. För SPD liksom för de svenska socialdemokraterna måste svårigheten att hävda sig i de mest expansiva zonerna te sig som ett allvarligt problem. Samtidigt håller man ställningarna i de gamla industriområdena, där arbetarrörelsen satt sin prägel på den sociala strukturen. Att den konfessionella faktorn, trots alla tecken på kyrkans minskade inflytande, spelat en så relativt stor roll, är också tänkvärt. SPD:s ende katolske toppolitiker är justitieminister Vogel, f ö bror till Bernhard Vogel, utbildningsminister i Rheinland-Pfalz och där trolig efterträdare till Helmut Kohl som ministerpresident, ordf. i Zentralkommitee der deutschen Katholiken.

Politisk reaktion eller social renässans

Med folkomflyttning och framväxten av mass- och massmediesamhället kunde man förvänta sig att de regionala skillnaderna skulle tendera att minska. Det västtyska valet tyder knappast på någon nivellering av det politiska landskapet, snarast har regionala skillnader förstärkts.

Samma konstaterande kan man göra utifrån det belgiska kommunvalet. Socialisterna gick framåt i de gamla industriområdena i Valonien. Däremot hade det kristligt-sociala partiet betydande framgångar i det flamländska Belgien. Trots att både de flamländska och de vallonska separatisterna gick något tillbaka, förstärktes de regionala skillnaderna i belgisk politik.

Högervind över Europa? Knappast i den meningen att extrema riktningar skulle hota den liberala demokratin. Men uppbrottsstämningarna är långt borta, traditionella bindningar förefaller att tillmätas större betydelse.

Uppenbart finns också en ökande misstro mot samhällslivets politisering. Motsatsen till förlitan på en stark och centraliserad statsmakts förmåga att skapa andlig och materiell välfärd, behöver inte vara någon ny individualism. Det kan lika mycket gälla förankringen i givna sociala och lokala gemenskaper. Också de mest klarsynta av socialdemokratiska samhällsanalytiker har kritiserat övertron på det politiska och förbiseendet av det sociala.

Det finns mycket som tyder på att man inte i första hand borde se de senaste europeiska valen som politisk reaktion utan som ett sökande efter social renässans.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

”Från Australien till Sverige, från Nya Zeeland till Västtyskland”, över hela den västliga världen skulle enligt mrs Thatcher vid det brittiska konservativa partiets kongress socialisterna vara på väg bort från makten. Utan att anlägga ett globalt perspektiv präglat av ett imperialt förflutet, kan ändå den europeiska politiska utvecklingen ge anledning till att fråga om socialdemokratin är på väg ut.

Det svenska valet liksom det västtyska innebar påtagliga politiska omsvängningar; i Sverige mer i regeringen, i förbundsrepubliken i väljarkåren. Ännu senare visar belgiska kommunalval att socialdemokraterna i opposition under svår ekonomisk kris visat sig oförmögna att vinna några framgångar. En nederländsk opinionsundersökning talar om en påtaglig försvagning av stödet till Joop den Uyls vänsterregering. Men andra länder visar knappast på ett så entydigt mönster som en allmän högervridning.

Däremot är det alldeles uppenbart att vi nästan överallt finner en kraftig reaktion mot 60-talets radikalisering. Kraven på revolution och fundamental samhällsomdaning har inte på länge haft så svag genklang. Det gäller inte endast i länder med demokratisk tradition; lika påfallande är utvecklingen i de f d diktaturerna i Sydeuropa. Varken Grekland eller Portugal slog in på någon revolutionär väg när diktaturen röjts undan. Och ingenting tyder heller på att Spanien skulle vara berett att i grund förändra samhället, om och när det spanska folket får möjlighet att göra sin vilja gällande.

Också det italienska valet kan ses som ”antirevolutionärt”. Ultravänstern hade föga framgång gentemot det moderata kommunistpartiet, och försöken att skapa en stor antiklerikal samling i mitten som motvikt mot Democrazia Christiana misslyckades totalt.

Västtysk reaktion

60-talets studentoro fick starka efterverkningar i förbundsrepubliken. Under några år var universiteten mer eller mindre belägrade eller ockuperade. Och när den utomparlamentariska oppositionen tappade luft, fick besvikelsen ingenstans så desperata uttryck i nihilistisk terrorism. Men lika tungt som det yttre våldshotet vägde fruktan för en inre fiende. Det var i förbundsrepubliken som rebellerna myntade slagordet ”den långa marschen genom institutionerna”. Radikalförordning och yrkesförbud skulle hejda denna kringgående rörelse, ävensom den ständiga infiltrationen av agenter från DDR. Endast mot denna bakgrund kan man förstå varför författningsskyddet var en så inflammerad fråga, samtidigt som meningsskiljaktigheterna mellan partierna var så små i förbundsdagsvalet.

Valet

Koalitionen SPD/FPD behöll alltså majoriteten i förbundsdagen med en majoritet av endast åtta mandat av 496. SPD fick 16,1 milj röster, FPD 3 milj gentemot CDU/CSU:s 18,4 milj; 42,6%, 7,9% och 48,6%. Vid föregående förbundsdagsval 1972 fick däremot för första och hittills enda gången SPD fler röster än CDU/CSU. FDP förlorade i förhållande till 1972 en halv procentenhet, vilket var den enda som inte de utmärkta tyska opinionsundersökningarna förutsagt.

Under 1974-76 hölls lantdagsval i alla länder vid skilda tidpunkter, och dessa visade genomgående ännu större försprång för CDU över SPD än valet nu. Men medan resultatet i södra delen av BRD för CDU kom i närheten av lantdagsvalens resultat, hade siffrorna i norr större likheter med 1972 års. Detta är den ”nord-syd-lutning”, som kommentatorerna noterat, alltså att SPD klarat sig förhållandevis bättre i norr än söder. Medan SPD:s främsta företrädare på förbundsnivå varit typiska nordtyskar, Helmut Schmidt, Willy Brandt, Herbert Wehner, har partiet i söder saknat övertygande ledargestalter.

För CDU:s del har man velat vända på resonemanget och visa på kraftfulla kampanjmakare med en konservativ profil, främst givetvis Franz Josef Strauss. Men dennes eftertryckligt tillkännagivna mening att unionspartierna skulle fått majoritet om de överallt fört kampen i hans stil, har inget stöd i opinionsundersökningar. Men CDU:s seger i Bayern var överväldigande, och SPD lyckades endast behålla ett av direktmandaten i München. Justitieminister Jochen Vogel fick en knapp majoritet av förstagångsrösterna (på person), men också i denna valkrets hade CSU en större del av andrarösterna.

CDU/CDU:s framgång beror till en del på att man återvunnit sin ställning inom väljarkategorier, där SPD syntes på väg att knappa in försprånget: katoliker och kvinnor. Striden om abortlagstiftningen i förbundsrepubliken har omöjliggjort den katolska målsättningen att söka hålla samma avstånd till partierna, ”Aquidistanz”. Föreställningen att SPD skulle vunnit speciell goodwill bland kvinnorna genom sin hållning i abortfrågan, är givetvis bara en vanlig svensk fördom.

Men CDU/CSU har också gått fram där man tidigare varit svaga; vinsterna har genomsnittligt varit större i städerna än på landsbygden. I stort sett gäller fortfarande att SPD har en yngre väljarkår än CDU/CSU, och i åldrarna 25–30 år är socialdemokraterna starkare än kristdemokraterna. Det nya är emellertid att opinionsundersökningar förefaller att visa, att bland de ännu yngre, förstagångsväljarna, CDU/CSU skulle vara lika starka som SPD.

Norr och söder i BRD

Också nord-syd-skillnaden har en allvarlig innebörd för SPD. Den ekonomiska tyngdpunkten i förbundsrepubliken har det senaste decenniet förskjutits söderut, och Baden-Wurtemberg är numera den mest expansiva delstaten. Där är urbaniseringen större än genomsnittlig och relationen katoliker/evangelister ung. densamma som i förbundet som helhet. Trots detta har CDU en klar majoritet av rösterna, nästan en halv gång fler än SPD.

I Hessen, under hela efterkrigstiden betraktat som det socialdemokratiska mönsterlandet, var avståndet mellan SPD och CDU mindre än en procentenhet. Frankfurt var den storstad där CDU hade de största framgångarna, en ökning med fem procentenheter. (CSU i München dock bortåt sju.)

Förutsättningen för att CDU/CSU skulle få majoritet ansågs bero på om CDU kunde bli största parti i den folkrikaste delstaten Nordrhein-Westfalen. Trots en omsvängning på 3,5 procentenheter mellan de båda stora partierna, ung. som förbundsgenomsnittet, behöll SPD ett försprång på 46,9% mot 44,5%. I Ruhrområdet förde CDU:s generalsekreterare Biedenkopf en intensiv kampanj mot ”sammanfiltningen” av fackföreningsrörelse och socialdemokrati, men där blev CDU:s framgångar mindre än på de flesta andra håll.

Svenska kommentarer har visat total oförståelse för denna kritik, men förhållandet mellan Bund deutscher Gewerkschaften och SPD är inte detsamma som mellan parti och fackföreningsrörelse i Skandinavien eller Storbritannien. När enhetsfackföreningarna kom till stånd, och de kristliga fackföreningarna inte återupprättades efter kriget, var en förutsättning ett visst mått av partipolitisk neutralitet. Det finns flera fackföreningsmän som är förbundsdagsledamöter för CDU som Norbert Blum och Ferdi Breitbach. Förekomsten av denna ”arbetstagarflygel” i CDU visat att det knappast utan vidare är rätt att säga att partiet skulle stå till höger om moderata samlingspartiet. Alla de valkretsar där SPD samlade över 60% av rösterna fanns i den evangeliska delen av Ruhrområdet. CDU:s högborgar ligger däremot i de olika katolska kärnområdena. I västra Niedersachsen norr om Osnabräck, i östra Westfalen, kring Paderborn, i Rheinland norr om Trier, i sydöstra Wurtemberg och i Bayern längs gränsen mot Österrike och Tjeckoslovakien.

FDP, det liberala partiet, framträder allt mer som ett storstadsparti, starkast i Stuttgart, Bremen, München, Köln. Förlusten av stora delar av de traditionella ”nationalliberala” väljarna, gör att samarbetet med SPD ter sig naturligare än med CDU. FDP företräder i näringspolitiska frågor knappast en mer radikal linje än CDU, medan det inom kulturpolitiken ofta befinner sig till vänster om SPD. Det är alltså inte så mycket ”socialliberalt” som ”kulturradikalt”.

Spekulationerna om valets återverkningar i partiernas inre liv skall vi lämna åt sidan. För SPD liksom för de svenska socialdemokraterna måste svårigheten att hävda sig i de mest expansiva zonerna te sig som ett allvarligt problem. Samtidigt håller man ställningarna i de gamla industriområdena, där arbetarrörelsen satt sin prägel på den sociala strukturen. Att den konfessionella faktorn, trots alla tecken på kyrkans minskade inflytande, spelat en så relativt stor roll, är också tänkvärt. SPD:s ende katolske toppolitiker är justitieminister Vogel, f ö bror till Bernhard Vogel, utbildningsminister i Rheinland-Pfalz och där trolig efterträdare till Helmut Kohl som ministerpresident, ordf. i Zentralkommitee der deutschen Katholiken.

Politisk reaktion eller social renässans

Med folkomflyttning och framväxten av mass- och massmediesamhället kunde man förvänta sig att de regionala skillnaderna skulle tendera att minska. Det västtyska valet tyder knappast på någon nivellering av det politiska landskapet, snarast har regionala skillnader förstärkts.

Samma konstaterande kan man göra utifrån det belgiska kommunvalet. Socialisterna gick framåt i de gamla industriområdena i Valonien. Däremot hade det kristligt-sociala partiet betydande framgångar i det flamländska Belgien. Trots att både de flamländska och de vallonska separatisterna gick något tillbaka, förstärktes de regionala skillnaderna i belgisk politik.

Högervind över Europa? Knappast i den meningen att extrema riktningar skulle hota den liberala demokratin. Men uppbrottsstämningarna är långt borta, traditionella bindningar förefaller att tillmätas större betydelse.

Uppenbart finns också en ökande misstro mot samhällslivets politisering. Motsatsen till förlitan på en stark och centraliserad statsmakts förmåga att skapa andlig och materiell välfärd, behöver inte vara någon ny individualism. Det kan lika mycket gälla förankringen i givna sociala och lokala gemenskaper. Också de mest klarsynta av socialdemokratiska samhällsanalytiker har kritiserat övertron på det politiska och förbiseendet av det sociala.

Det finns mycket som tyder på att man inte i första hand borde se de senaste europeiska valen som politisk reaktion utan som ett sökande efter social renässans.