Jesus som Valium

”Kristendomen räknar med Gud”, fastslår biskop Gert Borgenstierna i den nyligen utkomna Kyrkans tro för samtidens människor. Katekes 76, (Verbum 23:60), utgiven på biskopsmötets uppdrag, och man tror honom gärna efter att ha läst igenom den lilla skriften. Inte heller i övrigt påstår biskopen något som en troende kristen inte skulle vilja skriva under på. En aldrig så nitisk inkvisitor skulle säkert ge sitt imprimatur, och ändå känns läsningen oroande – detta inte sagt som en from komplimang. I själva verket är den nya katekesen en riktig tankeställare, fast av annat slag än vad dess upphovsman väl tänkt sig.

Kristna ledare har alltsedan Paulus grubblat över hur kyrkans tro skall framställas så att den träffar dagens människa, så att den ”upplevs som meningsfull”. Det är svårt att föreställa sig en uppgift som skulle vara mer väsentlig för dagens kyrka, inte bara för dess biskopar och präster, utan för varje engagerad och reflekterande kristen. Hänvisningar till bekännelseskrifterna och andra officiella dokument – det må nu vara Lindbloms katekes eller Denzinger – förslår inte: det enda trovärdiga vittnesbördet, nu som alltid, är kristna människor som existentiellt lever den övertygelse som de med läpparna bekänner. Men läpparnas bekännelse måste, också och framför allt när dess innehåll gör anspråk på att vara evigt giltiga sanningar, formuleras på nytt för varje epok och kultur, med tillgripande av respektive miljös föreställningsvärld och begreppsapparat. Luthers katekes och Catechismus Romanus, som tillkom på 1500-talet, hade sina obestridliga pedagogiska förtjänster: deras metod var att på precist formulerade frågor ge uttömmande och rediga svar. Men de är idag mestadels oanvändbara, därför att de ger svar på frågor som ingen ställer.

Inför ”katekesåret” 1978 har nu Svenska kyrkans biskopsmöte uppdragit åt en av sina medlemmar att i korthet sammanfatta den kristna tron för samtidens människor. Bakgrunden är den, att Svenska kyrkans kulturinstitut för några år sedan utlyste en pristävlan om en modern katekes. De insända bidragen uppfyllde dock inte de krav man kunde ställa på en trosframställning som kyrkan mer eller mindre officiellt kunde ställa sig bakom.

Gert Borgenstierna väljer nu, i sällskap med författarna till många andra liknande utländska ”katekeser”, en helt annan metod än den traditionella, som utgår från systematiska teologiska traktater (skapelsen, försoningen, etc) eller bekännelseformler. Det är den vanliga människans frågor inför tillvaron som bildar utgångspunkten: varför finns jag till, har mitt liv någon djupare mening? Detta är helt säkert det enda rimliga tillvägagångssättet i en miljö där gudstron inte är självklar (även om biskopen på allvar menar att han ”är född i ett land där kristendomen nästan hundraprocentigt är folkets andliga signatur”; för undvikande av missförstånd skall det upplysas om att biskopen är född i Stockholm). Men dessa de mest fundamentala av alla frågor en människa kan ställa sig får aldrig chansen att säga sitt. De bemöts inte, skulle man vilja säga, med tillbörlig aktning. Knappt har de antytts förrän Gud ex machina förs in i samtalet: ”Naturligt nog. Kristendomen räknar med Gud. Många säger att de för länge sedan slutat att intressera sig för kristendomen. Men kristendomen själv räknar med Gud. Vi kan inte anständigtvis utdöma alla de miljarder människor som trott detta och högfärdigt påstå att de varit enfaldiga eller galna. Tänk om de trott rätt!”

Visst, men medge att argumentet är tveeggat. Också de andra fundamentala frågorna får liknande lättköpta svar. Hur skall man kunna tro att Gud är skaparen? ”Säkert har du någon gång på vandring i ‘Guds fria natur’ sett en snabb skymt av en osynlig, varm hand bakom all skönhet. Kyrkan säger då att du sett rätt.” Varifrån kommer Satan? ”Inget rimligt svar finns . . . Men vi har fått nog med ljus för att kunna leva ‘blott en dag, ett ögonblick i sänder’ .” Finns det inte en risk i kyrkans massdop utan krav på uppföljning? ”Visst finns det dopslentrian, men den skall inte överdrivas. Så får kyrkan fortsätta och fördjupa undervisningen om dopet och dess glädje.”

Detta sistnämnda, att ”kyrkan får fortsätta”, betyder troligen inte att tillstånd meddelats från någon högre ort, utan man får förmoda att det är ett utslag av det kristliga Sondersprache, inför vilket katekesens granskare på Sions murar inte kan förväntas reagera, men säkert de tilltänkta läsare som inte redan är skolade i den homiletiska terminologin.

Felet med Borgenstiernas katekes är inte att den är på minsta vis teologiskt suspekt, utan att den är respektlös – mot läsaren. Kanske har präster och predikanter alltför länge dundrat från sina höga predikstolar över folkets huvuden utan att möta gensvar. Men botemedlet är förvisso inte att lägga sig under kyrkbänkarna i tro att man där skall finna den imaginära samtidsmänniskan på hennes egen nivå. Är en fråga tillräckligt väsentlig – och vilken fråga kan vara mer väsentlig än livet och döden – är varje människa villig att lyssna till den som har en genomtänkt hållning just därför att han inte förenklar över hövan, just därför att han menar allvar, den sortens allvar som inte är motsatsen till glädje. Kan man lära sig att rätt fylla i en deklarationsblankett kan man också sätta sig in i vad den kristna tron innebär till innehåll och konsekvenser – förutsatt att man tror att det är mödan lönt. Det är inte säkert att den mest lättsmälta födan är den mest aptitliga.

Biskop Borgenstiernas katekes duger gott som predikosamling för de redan övertygade. Projektet att framställa kyrkans tro för samtidens människor återstår att förverkliga – på allvar.