En idog kvinnas visdom

Man kan lugnt säga att Kerstin Anér är en av de mest originella människorna i Sverige – i ordets egentliga bemärkelse, ursprunglig, äkta och okonventionell, vilket är sällsport hos en riksdagsman och en heroisk dygd hos en statssekreterare. Som den personliga integritetens främsta vapendragerska och brobyggerska mellan de två kulturerna, humanisternas och naturvetarnas, upplåter hon sin mun med vishet och har en vänlig, men aldrig oförarglig, förmaning på sin tunga, om man får anknyta till den gammaltestamentliga lovprisning av den idoga hustrun som fått låna titeln åt hennes senaste bok, Hon ler mot den dag som kommer (Gummesons Kursiv, cirkapris 25:-). Vad man kan invända mot denna samling essäer är möjligen, att omslaget ger en felaktig föreställning om innehållet. Man kan få för sig att den är ett inlägg om den s.k. kvinnosaken, och risken finns att detta kan minska dess läsekrets, ett förhållande som man kan beklaga, men tyvärr inte bortse ifrån. Ty kvinnosaken är ju ingenting annat än människosaken, och det är just den sanningen som Kerstin Anér så synpunktsrikt och fritt frän schabloner lyckas klargöra. Det kan för den okunnige vara överraskande att bibeln predikar något annat än kvinnans undergivenhet och förnöjsamhet. Som emellertid varje bibelläsare vet spelar kvinnor ofta en avgörande roll, i Israels historia, och de två människor som vänder hela mänsklighetens öde är kvinnor. Den måttlösa maskulina självhävdelsen i kyrkohistorien – som, får man väl säga, varit mer markerad inom den protestantiska traditionen än den katolska – skulle få ett korrektiv bara genom att man återgick till källorna: författarinnan drar fram flera exempel på Guds moderlighet som den skildras i Gamla testamentet. Man vill tillägga, att det kanske inte är det bibliska bildspråket eller ens den officiella teologin som ställt till mest ofog i detta sammanhang: de som nu yrkar på att Gud skall tilltalas ”hon” borde kanske stifta bekantskap med den klassiska analogiläran. Sannolikt är det de senmedeltida nådastolsframställningarna, för att inte tala om Michelangelos Skapelsen, som bär största skulden till föreställningen om Gud Fadern som en sträng, vitskäggig åldring. Och kan det vara någon tröst, så är den tredje Personen i gudomen på hebreiska femininum och på grekiska neutrum. Förvisso är det så att både teologin och kvinnosaken har allt att vinna på ett samspråk.

Den kanske mest tankeväckande delen av boken är Kerstin Anérs uppgörelse med den positivisktiska vetenskapligheten som livsåskådning. En hisnande färd genom idéhistorien avslöjar att rationalitetens stora galjonsfigurer och skyddshelgon, Kepler, Galilei, Bruno, Harvey, Descartes, Newton, Marx, Darwin och Freud när allt kommer omkring var sporrade av allt annat än mät- och vägbara trosföreställningar. Visste ni, att Descartes matematiska vision av den totalt genomskinliga världen kom till honom i en dröm? Eller att Harvey upptäckte blodomloppet därför att han var övertygad om att hjärtat var kroppens sol, och solen gick ju i cirkel?

En annan historisk inventering belyser den svenska historielösheten som en kanske inte helt inbillad fara. Man må tvista om vilket som är viktigast, att veta årtalet för Håtunaleken eller hur det går till på ett varv. Kerstin Anér drar som vanligt fram en ny aspekt på saken: kunskap om vår egen historia frälser oss från frestelsen att moralisera alltför ohöljt över stamkrig och annat nationalistiskt elände i u-länderna. Hur var det när Jämtland och Skåne blev svenskt?

Att moralen ligger författarinnan varmt om hjärtat är ju bekant. Det vill säga det oavvisliga kravet på förhållningsregler för naturvetare och tekniker, så att forskningens i mänga fall ambivalenta resultat snabbt kommer till allmänhetens och beslutsfattarnas kännedom. Hon presenterar och pläderar för en ny typ av ansvarsdelegering som möjliggör för den enskilde forskaren att utan att äventyra karriären lägga fram sina rön och farhågor inför en sorts domstol, detta för att undvika att den tilltagande misstron mot forskare växer så stark att den hotar själva forskningen. Detta är ju en vacker tanke, men man undrar om inte misstron forskare emellan, bevakandet av den egna rätten till sin upptäckt, också är en faktor att räkna med.

Men kanske allra intressantast är Kerstin Anérs helgjutna och förtätade behandlingen av ämnet vår andliga hunger. Är kyrkan bra för Gud, frågar hon, och därmed menar hon: finns det plats i våra gudstjänster för den andliga erfarenhet, som enligt nyare undersökningar görs av ett oväntat stort antal vanliga människor? Tar man vara på liturgins möjligheter? Vad får en vanlig praktare lära sig om klassisk mystik? Meditationen över Jag är orden i Johannesevangeliet och de lukanska liknelserna är inte bara originella djupa och sanna. De säger på åtta sidor mer än de flesta ordrika populärframställningar om vad som är märgen i den kristna tron.

Tre dikter är insprängda i boken. De är som uttryck för ”den nya andligheten” värdiga utlöpare av den karlfeldtska traditionen av natur och nåd.

Man lägger ifrån sig boken med den inte alltför vanliga känslan av att ha använt sin tid väl i sällskap med en bildad människa som har någonting väsentligt att säga. Den välkända, energiska språkbehandlingen och friheten från alla förbenade abstraktioner ingjuter i läsaren en sorts välbehövligt livsmod i kampen mot den teknokratiska tillvaron.