Kyrkan i kampen för de mänskliga rättigheterna

På 1700-talet kunde en rättänkande människa ännu betrakta friheten som en rättighet och ett adelsmärke för eliten. Idag är vi alla överens om att den tillkommer alla. För oss är den odelbar, eftersom varje inskränkning i individens eller gruppens frihet uppfattas som `ett angrepp på en grundläggande mänsklig rätt, och allmän i den meningen att det åligger de samhälleliga institutionerna att garantera dess fria åtnjutande utan anseende till person. Internationella och regionala organ ser det som sin uppgift att värna om de mänskliga rättigheterna inom sina medlemsstater, och organisationer som är fristående från regeringarna (Amnesty International, Internationella juristkommissionen, etc.) tillkommer för att hjälpa enskilda människor att utnyttja sin konstitutionella rätt eller att brännmärka maktövergrepp mot individer och grupper med gentemot den förhärskande ideologin avvikande politisk övertygelse eller livsåskådning.

Kyrkan har som institution i allra högsta grad intresse av att alla de krafter som försöker att formulera och försvara de mänskliga rättigheterna själva skall åtnjuta full handlingsfrihet. Eftersom hennes uppgift som mänsklig gemenskap innefattar att visa vägar mot mänskligare samhällsformer (i detta begrepps djupaste innebörd), kan hon inte ställa sig utanför denna rörelse som en passiv åskådare. Härav kommer det sig att den Heliga stolen alltid är representerad vid internationella kongresser om grundläggande mänskliga rättigheter, att påven och biskopskonferenserna brännmärker sociala missförhållanden på olika håll i världen, osv.

Frågan är då om det bakom all denna verksamhet från kyrkans sida går att urskilja reglerna och bevekelsegrunderna för hennes handlande i olika konkreta fall.

Principer eller opportunism

Varje sociopolitiskt system utger sig att vara garanten för de mänskliga rättigheterna och att uppställa regler för deras praktiska förverkligande i överensstämmelse med respektive ideologi. De människor som accepterar och ställer sig bakom de fundamentala lagar som betraktas som nödvändiga för statens (gruppens, etc.) fortbestånd, åtnjuter yttrande- och tankefrihet. I större eller mindre grad förvägras den friheten alla dem som tros vilja bruka den för att undergräva systemet.

Kyrkan, som är en övernationell gemenskap, ställs därmed inför en komplex situation. Dess medlemmar måste leva under sociopolitiska system av det mest skiftande slag vad beträffar det fria utövandet av religionen. Kyrkan kan med andra ord inte vara likgiltig för de styrelseformer som råder inom ett folk eller inför de värden som prioriteras av en viss kultur och den ideologi som sprids av dess massmedier. A andra sidan kan kyrkan aldrig identifiera sig med något system. Dess universella natur förpliktar den till att vara närvarande överallt, oavsett vilka regimer som för tillfället sitter i sadeln, och att söka en modus vivendi också med sådana regeringar som uttryckligen intar en indifferent eller fientlig hållning till den.

Den som nu vill finna den röda tråden i den katolska kyrkoledningens agerande i fråga om de mänskliga rättigheterna har inte en alldeles lätt uppgift. Den ytlige betraktaren kan frestas att tala om opportunism med tanke på den smidighet varmed kyrkan anpassar sig till de mest skiftande förhållanden.

Urskillning och försvar: kyrkan och de mänskliga rättigheterna

Urskillning: det betyder att iaktta, särskilja, bedöma och dra gränser (jfr författarens artikel Trons tillämpning i en pluralistisk värld i Signum 1976:5). Vi måste ännu en gång ta upp detta tema för att beskriva de tre typer av urskillning som kyrkan tillämpar i försvaret av människans fri- och rättigheter.

Försvar för friheten genom politisk urskillning

Det är visserligen sant att det religiösa livet är möjligt också under sådana regimer som uttryckligen är ateistiska och förföljer de kristna, men historien visar att påvar och biskopar har sökt länka in händelserna på vägar som enligt deras bedömning tycks skapa största möjliga frihet för ett kyrkligt liv utan inblandning från myndigheterna. I dessa fall kan handlingsmönstret sägas vara dikterat av en politisk urskillning, eftersom dess syfte är att favorisera en viss speciell samhällsform och eftersom det är den officiella kyrkoledningen som agerar efter hörande av en grupp rådgivare. Kyrkoledningen utövar här ett visst inflytande, om inte de iure så dock de facto, över samhällsutvecklingen.

De band som med nödvändighet existerar mellan försvaret av mänskliga rättigheter i allmänhet och religionsfriheten i synnerhet och kyrkliga ställningstaganden i syfte att skapa politiska förutsättningar därför har alltid tvingat kyrkan till denna typ av urskillning. En organiserad och hierarkisk gemenskap som den katolska kyrkan kan inte utöva hela sitt religiösa liv i isolering från det världsliga samhället utan måste upprätta något slags umgängesregler med detta. Historien uppvisar härvidlag de mest olikartade former. Hit kan man föra också Alexander VI:s bulla som delade Amerika mellan spanjorer och portugiser för att få till stånd en fred dem emellan och inrikta deras krafter på andra objekt. Från senare tider kan man peka på Lateranfördraget 1929, som reglerar förhållandet mellan den Heliga stolen och Italien, konkordaten, den påvliga diplomatin och Vatikanens förhandlingar med kyrkofientliga regimer för att möjliggöra ett minimum av kyrklig handlingsfrihet, etc. Många människor nuförtiden har svårt för att inse det berättigade i denna aktivitet, vars politiska uppenbarelseform för dem maskerar de religiösa och pastorala överväganden som den är dikterad av.

Urskillning i ignatiansk mening

Den helige Ignatius av Loyola tillmätte urskiljandet av andarna en stor plats i det andliga livet. Han gjorde sina andliga övningar till en skola där den enskilde kristne ur virrvarret av möjligheter kan dechiffrera hur han måste välja för att ordna sitt liv och sina böjelser. Konsten att veta hur man skall förena den individuella friheten med Guds vilja är ägnad att föda den inre frid som väsentligen förblir hur än omständigheterna växlar. I sig är livets skiften mångtydiga eller utan särskild mening: man kan inte genom att iaktta dem urskilja några mönster som utifrån några historiska lagar kan erbjuda hållpunkter för ens mycket vaga kriterier för ett riktigt val.

Den betoning som läggs på det inre själstillståndet och på fromhetslivet kan ge upphov till misstanken att den ignatianska urskillningen (discrecion) missaktar den konkreta miljö i vilken människan lever och vänder henne bort från handling till introspektion. Förvisso kan man under den andliga historiens lopp finna sådana som åberopat exercitierna för att ursäkta sin likgiltighet inför jordiska realiteter. Detta förklaras av de rationalistiska och jansenistiska inflytelser som i Västerlandet så påtagligt har inriktat många kristna på det individuella gudsförhållandet och de känslor som kan utvinnas därav och så framkallat en brist på intresse och uppskattning för nödvändiga omvandlingar av den jordiska staden.

Men denna avart ligger inte i sakens natur. Tvärtom skulle jag säga att Ignatius haft nådegåvan att på det individuella kristna planet omsätta den typ av politiskt beslut som jag ovan beskrivit. Det är just när man blivit medveten om hur beroende man är av de yttre omständigheterna för att kunna utöva sin frihet och att man själv har ansvaret för utformningen av sin miljö som man börjar att vilja omforma den genom ett handlingsval på det politiska, fackliga, administrativa, etc., planet.

Sedan femtio år tillbaka har militanta kristna, just därför att de är kristna, gått denna väg för att göra politiska och sociala förhållanden i sina länder mera mänskliga.

Urskillning och försvar av de mänskliga rättigheterna enligt Paulus VI

Numera riktas blicken främst mot människans konkreta situation, hennes materiella utveckling och andliga livsrum. Utgångspunkten för denna analys är de olidliga orättvisor som andra människor tvingas leva under, oftast utan eget förskyllande.

Visserligen finner man denna infallsvinkel också i tidigare dokument. Leo X1II:s encyklika Rerum novarum (1891) talade om arbetarnas ”oförtjänta misär” och Pius XI:s Quadragesimo anno (1931) beskriver Asiens och Afrikas befolkning, ”vilkas elände ropar mot himmelen”. Och på tal om moderna produktionsförhållanden: ”Den döda materien lämnar förädlad fabrikerna medan människan utnyttjas och förnedras”. Men det kyrkliga läroämbetets senare dokument har systematiserat dessa bedömningar: utifrån rättvisans krav pekar de på vilka möjligheter som erbjuds av den sociala verkligheten att komma de mest eftersatta till hjälp. De förespråkar åtgärder som måhända är partiella men vilkas verkningar omedelbart kan konstateras. Sålunda distanserar sig läroämbetet från de politiska doktriner som förespråkar åtgärder vilkas resultat endast gör sig gällande på lång sikt.

Denna delvis nya utgångspunkt bygger på Paulus VI:s uppfattning av urskillningens nödvändighet. Han är själv en syntes av sina två närmaste företrädare i ämbetet. Enligt honom är två avgöranden nödvändiga: det ena är politiskt, hur den ekonomiska och sociala ordningen måste och kan förändras, det andra av andlig art, hur den enskilde måste genomgå en inre omdaning om politiska reformer skall få något bestående resultat.

Dialogen

Om alltså urskillningen möjliggör en bedömning och ett handlingsval i en politisk situation, så måste dock slutresultatet bli ett konkret beslut. Det är mera sällan som en politisk grupp är ense om de åtgärder som bör vidtagas för att försvara människans grundläggande rättigheter, i synnerhet som dess medlemmar brukar åberopa sig av olika socio-kulturella och ideologiska system, en situation som i våra dagar blir alltmera vanlig.

I detta läge måste såväl kyrkoledning som lokalkyrkor inleda en ständig dialog med företrädare för andra synsätt för att tillsammans delta i vår tids stora kollektiva uppgift, försvaret av människans värdighet och frihet.

Samtal med förhinder

Dialogen om människans fri- och rättigheter tycks ofta utmynna i konfrontationer och låsningar. Härav det förvirrade intryck man får av mången internationell konferens. Samma höga principer förkunnas av samtliga deltagare, men när förhandlingarna börjar har man nästan alltid endast sitt eget lands intressen för ögonen. När dokumenten skall skrivas kan man bara sträcka sig till att gå med på det minimum som inte inkräktar på dessa.

Dialogen kan definieras som ett medel till samförstånd mellan likvärdiga partners. Men denna teoretiska beskrivning motsvaras alltför ofta i verkligheten av beslut som återspeglar deltagarnas uppfattning om sina inbördes styrkeförhållanden. Värdet i en formulering beror till största delen av den trovärdighet som man ömsesidigt tillmäter varandra. Vissa villkor måste därför förknippas med en dialog om de mänskliga rättigheterna, om den skall få några konkreta verkningar. Denna regel gäller även kyrkan och de kristna, om de verkligen besjälas av en önskan att lämna sitt specifika bidrag.

Teoretiska förutsättningar för dialogen

En dialog utesluter varje försök att ta kommandot över den andre. Båda parter kommer som de är. Denna princip har två konsekvenser: dels att personliga åsikter måste framföras utan varje proselytism (allting har sin tid, som Predikaren säger, och dialogen är inte rätt tillfälle för apologetik från ena eller andra hållet); dels måste den kristne vara fullt medveten om sina egna bevekelsegrunder och inte dölja dess krav under förevändning att ”förstå den andre”. Av den anledningen måste man absolut avvisa de anklagelser som framförts mot biskopar och mot påven för att de skulle ”isolera sig från världen” och störa den konsensus som råder genom att göra inopportuna uttalanden i heta frågor och så komma i kollisionskurs med allmänna meningen. En dialog förutsätter att alla deltagare kan uttrycka sin hållning i dess helhet. I annat fall blir det ingen dialog utan samtalet urartar till att man leker ”herre på täppan”.

Dialogen förutsätter en ömsesidig vilja att gemensamt söka sanningen. Dialogen kan beskrivas som ett medel för deltagarna att komma sanningen närmare. Den tillåter upptäckten av vad som kan realiseras här och nu för att garantera människans frihet. Det är utmärkande för dagens situation att man tillgriper dialogen som enda legitima väg för lösandet av konflikter också mellan olika ideologiska system. Den förutsätter hos ömse parter en övertygelse om att deras meningsmotsättningar saknar rationell grund och att det är oförnuftigt att motsätta sig ett samtal till och med om de behandlade frågorna skulle ha viss betydelse för samhällssystemens grundvalar. Internationella ansträngningar för att säkra människans fri- och rättigheter är meningslösa om man inte erkänner att det existerar en gemensam grund för alla genom historiens lopp, en grund som gör det möjligt att säga ”varje människa är min broder” i den bemärkelsen, att varje människa bör ha samma möjligheter som medlem i samma ödesgemenskap.

Dialogen förutsätter hos deltagarna en beredskap att ompröva sina ställningstaganden. Dialogens syfte är inte att övertyga partnern om sanningen i den ena eller andra teorin om sociala missförhållanden utan att få honom att inse nödvändigheten att beakta hittills försummade aspekter, att förmå honom att ompröva sina ståndpunkter och att vidta praktiska åtgärder för att komma till rätta med det onda. Efter hand som man upptäcker det begränsade värdet i de allmänna synpunkter man förespråkar blir man mera beredd att samarbeta med andra i humanitära uppgifter oberoende av ideologiska utgångspunkter.

Dialog – i praktiken

Det är mera sällan som dialogen sker enligt de teoretiska ritningar vi nyss skisserat. Oftast kör den fast i hätska motsättningar.

Vissa ser i dialogen ett nytt medel att på fredligt sätt hävda sin uppfattning om friheten och människans plats i samhället. De använder massmedia för att skapa opinion i överensstämmelse med deras uppfattning, sittstrejkar utanför myndigheternas byggnader, osv., för att tvinga sina motståndare till den lösning som de förespråkar.

Andra söker i dialogen ett tillfälle att predika sanningen i tid och otid. Deras syfte är att påvisa missbruk och ohållbara situationer för att så ”väcka” opinionen och tvinga till globala politiska lösningar, dvs. till revolution. För dem är det dåraktigt att söka åstadkomma dellösningar på aktuella problem inom ramen för de bestående institutionerna, eftersom sådana bara skjuter fram dagen för den verkliga friheten, uppnådd genom omvälvande politiska förändringar.

Båda dessa attityder har det gemensamt att de omöjliggör en konsensus om sådana dellösningar som omedelbart skulle kunna vidtas mot aktuella problem. De ställer också kyrkan i ett känsligt läge. Antingen ser man henne som en broms som måste avlägsnas eller som en bundsförvant som leder mänskligheten ut ur nattomhöljda tider, men aldrig tillmäter man henne den specifika platsen i dialogen.

I. Där det finns en tillräcklig vilja att nå en förhandlingslösning inom ramen för bestående institutioner, måste deltagarna i dialogen framför allt söka balansera sina positioner gentemot varandra och undvika att ena parten hamnar i ett permanent underläge. Båda parterna måste också kunna skaffa sig möjligheter till ett effektivt deltagande. Man kan alltså inte klandra kyrkoledningen för att den tillmäter de religiösa institutionernas fortlevnad och bevarade identitet i större privat- och offentligrättsliga sammanhang en alltför stor vikt. Man kan fråga sig om inte ett bristande samband mellan den Heliga stolen och lokalkyrkorna och mellan dessa inbördes berövar kyrkan en viktig bas för dess närvaro och verkan i samhällslivet. Förvisso är anpassning och omprövning viktiga ting: men invändningen att kyrko”apparaten” vore ett hinder för evangeliets budskap att nå människorna är oacceptabel. Avskaffandet av denna ”skärm” skulle i själva verket beröva evangeliet de mänskliga kanaler som normalt krävs för att det skall nå sina adressater.

2. Kyrkan konfronteras idag ofta med regimer som strävar att förverkliga en människosyn som är oförenlig med dess egen. Frågan hur en dialog är möjlig i ett sådant läge är därför ofrånkomlig.

Kyrkans ställningstagande kan skifta alltifrån öppet motstånd till sökandet efter en modus vivendi. Valet beror av den politiska urskillning vi har beskrivit i början av denna artikel. Konkreta omständigheter leder idag ofta till upprättandet av en samexistens (convivenzia) med fientliga regimer. Trots sitt politiska underläge strävar kyrkan efter att upprätthålla dialogen med myndigheterna för att påvisa den positiva roll den kan spela genom att bidra ”till den solidariska sammanhållning som vårt lands bästa kräver” (uttalande av kardinal Lekai sedan han utnämnts till Ungerns primas; Le Monde 17 febr. 1976).

Här är det nödvändigt med institutionella arrangemang. Kyrkan framstår för utanförstående framför allt som en organisation. Upprättandet av fixa regler för umgänget i fråga om vissa gemensamma intresseområden kan visa sig fördelaktigt för båda parter. En ny sorts relationer utvecklas utifrån

dessa punktuella kontakter. De tenderar att utvecklas till permanenta mötesplatser för samtal om den praktiska utformningen av de friheter och verksamhetsformer som staten kan och vill erkänna för kyrkans del.

Om denna analys är exakt skulle det vara av det allra största intresse att studera hur lokalkyrkorna i de länder som styrs av religionsfientliga regimer kan verka och vilken hjälp de får genom den Heliga stolens internationella aktioner. Man skulle då också upptäcka de nya formerna för de kristnas relationer inbördes på det religiösa planet och hur de lyckas göra dessa permanenta. En större kunskap om dessa mekanismer skulle utan tvekan hjälpa dessa lokalkyrkor att undgå isolering och förkvävning och ge dem en större och mer konstruktiv roll i samhällslivet.

Slutsats

Det är ofta svårt nog att övertyga sin interlokutör om sin uppriktiga avsikt: det är ännu svårare att göra det under loppet av officiella förhandlingar; det är nästan omöjligt när motsättningarna gäller synen på människan och hennes frihet. När kyrkan spelar en roll vid det politiska beslutsfattandet tycks hennes intresse-områden i det närmaste helt sammanfalla med de sekulära staternas, men i själva verket bestäms de av den yttersta drivkraften för hennes handlande, nämligen människans totala välfärd. Hennes första strävan är att hjälpa människor att bli fria, och i detta syfte måste hon också arbeta för en förbättring av hennes timliga villkor. I detta arbete har hon att konfronteras med civila nationella och internationella myndigheter, vare sig hon samarbetar med eller bildar ett komplement till dem eller utgör en ständig påminnelse för dem om de mest eftersatta gruppernas omedelbara och trängande behov. De civila myndigheterna måste göra dessa frågor till de främsta på sin politiska, sociala och ekonomiska dagordning. I denna uppgift – den profetiska – står kyrkan ofta ensam i auktoritära samhällen av den ena eller andra schatteringen. Detta är för henne en tillräcklig anledning till att utveckla sina kontaktytor för att kunna delta i dialogen varhelst och närhelst den är möjlig och för att öppna dörrar som ännu tycks låsta.