FN:s toppmöte om social utveckling

Innevarande decennium präglas i någon mån av internationella FN-konferenser av olika dignitet. Man avverkar de flesta, övergripande politiska, ekonomiska och mänskliga problemområden: barnens rättigheter (New York 1990), miljö och utveckling (Rio de Janeiro 1992), mänskliga rättigheter (Wien 1993), utveckling för de små örikena (Barbados 1994), befolkning och utveckling (Kairo 1994), social utveckling (Köpenhamn 1995), kvinnofrågor (Beijing 1995) och boende (Istanbul 1996).

Det är knappast en tillfällighet att man just i år, 50 år efter FN:s tillkomst, inbjöd världens statschefer och andra ledande politiker att ta itu med de mest grundläggande sociala frågorna: fattigdom, arbetslöshet, marginalisering, sociala och ekonomiska klyftor. I svenska och andra västerländska media har toppmötet fått förhållandevis liten plats. En garvad journalist menade att det hänger samman med att de här frågorna inte bara täcker hela det sociala fältet. De berör oss också var och en, på något sätt. Skulle världens mäktige på allvar ta itu med dem, vidta åtgärder för att i grunden förändra tingens ordning, ja då skulle det märkas mycket påtagligt i vår ändå ganska bekväma vardag. Undra på att man varit återhållsam med rapportering och analys.

Bistånd till sociala ändamål

Två huvudmål var att utrota fattigdomen och eliminera arbetslösheten. För att detta skall kunna ske krävs genomgripande förändringar av hela världens ekonomiska politik. Det kommer i första hand att handla om att omfördela resurserna från Nord till Syd. En väg kan, enligt många, vara 20/20-principen. Den innebär att de länder som ger bistånd lovar att låta 20 procent av biståndet gå till sociala ändamål, medan mottagarlandet lovar avsätta minst 20 procent av sin statsbudget till hälsovård, undervisning etc. Detta har varit en av stridsfrågorna, och principen kom bara med i slutdokumentet som ett möjligt åtagande. Människorna i de fattiga länderna – understödda av Non Government Organizations (NGO) – driver den här frågan. Det skulle ju innebära stora, konkreta förändringar i deras vardag. Däremot uttalar många regeringar i tredje världen skepsis – av naturliga skäl, eftersom principen innebär kraftiga omfördelningar i budgeten, något som med all säkerhet skulle innebära stora nedskärningar av militärkontot. Västländer som Norge och Danmark stödjer förslaget. Märkligt nog har däremot Sverige kämpat emot. Motiven tycks lite grumliga: man har talat om att det skulle innebära en risk att somliga givarländer begränsar sitt bistånd och inte strävar efter att komma upp till de utlovade 0,7 procenten av BNP – ett mål som fastställts för åtskilliga år sedan och som man nu upprepade vid toppmötet. Mot det kan invändas att de flesta OECD-länder inte ens uppnått 0,3 procent. En troligare orsak till den svenska motsträvigheten är att Sverige själv knappast lever upp till 20/20-principen, beroende på hur man definierar sociala ändamål.

Skuldbördan

En annan stor och väsentlig ekonomisk fråga är de fattiga ländernas skuldbörda. Många har inte inom överskådlig tid möjlighet att betala tillbaka sina lån till i-länderna eller till Världsbanken. Danmark lovade en miljards skuldavskrivningar som present den första konferensdagen, Österrike utlovade senare en liknande summa. Sverige har skrivit av en hel del av de lån som givits direkt till enskilda länder. De multilaterala skulderna är dock det största problemet. Inte heller på den punkten ges ett helt klart löfte, men ambitionen är att arbeta för en grundlig sanering av lånen och lånevillkoren. Dokumentet tar upp frågan om Världsbanken och Internationella valutafonden. En översyn av dessa utlovas, liksom att deras relation till FN-institutioner ska ses över. Lite löst kan man också peka på att strukturanpassningsprogram måste bevakas, ”så att de främjar sociala mål”.

Men, och det är alla seriösa bedömare överens om, det är nu allvaret börjar. Kommer staterna att leva upp till de utfästelser som gjorts? I vilken mån kommer man att omsätta dem i praktisk politik?

Här torde frivilligorganisationerna, Non Government Organizations, komma in och bli något av nyckelaktörer. Mellan 2000 och 3000 folkrörelsemänniskor – från världens alla hörn och representerande alla upptänkliga små och stora organisationer och rörelser – deltog i och vid sidan av toppmötet i Köpenhamn.

”Utan er – alla ni som finns här och de miljoner som ni representerar – skulle toppmötet om social utveckling inte varit möjligt”, underströk Juan Somavia – ambassadör från Chile och initiativtagare till och eldsjäl i toppmötet – i sitt inledningstal på NGO-forum.

”Ni skapade den medvetenhet som gjorde toppmötet nödvändigt. Ni mobiliserade det stöd som gjorde det till en verklighet. Ni bidrog med erfarenheter och ideer som präglade dess inriktning. Ni bevisade, än en gång, att dagens och morgondagens Förenta Nationer bara kan vara relevant för människor i den mån man lyssnar på och låter sig påverkas av folkliga rörelser, som ju är rika och varierade uttryck för det vanliga samhällets vardag.” Det var också dessa folkrörelser som stod för den skarpaste kritiken mot toppmötet. Cirka 380 skrev under en alternativ deklaration, där man främst efterlyser en seriös analys av orsakerna till att det ser så eländigt ut i världen idag, inte bara åtgärder mot symptomen. I sin tur kritiserades den alternativa deklarationen av många människor från tredje världen. De menade att den hade ett nordperspektiv och kom med väl så svepande lösningsförslag. Folkrörelserna måste ändå fortsätta att vara pådrivare. Många deklarationer talar om att dra in Non Government Organizations i det politiska arbetet. Det är bra. Men deras viktigaste roll – och det gäller inte minst kyrkorna – är att gå vidare i sitt vakthundsarbete. Att påminna beslutsfattare om de utfästelser som gjorts, att med irriterande envishet påpeka att det handlar om världen och människornas överlevnad, om människovärde och mänskliga rättigheter – om rent vatten åt alla, arbete, fred, trygghet, mat, frihet från förtryck, våld och diskriminering, tak över huvudet, primärhälsovård…

”Vi, stats- och regeringschefer, förpliktar oss till en politisk, ekonomisk, etisk och andlig (spiritual) vision om social utveckling som grundas på mänsklig värdighet, mänskliga rättigheter, jämställdhet, respekt, fred, demokrati, ömsesidigt ansvarstagande och samarbete, med full respekt för de skilda folkens olika religiösa och etiska värderingar och kulturella bakgrund. Därför vill vi ge högsta prioritet åt politik och handling, på nationell, regional och internationell nivå, för att främja sociala framsteg, rättvisa och förbättring av de mänskliga villkoren, genom allas fulla medverkan.” Alla dessa ståtliga ord bör världens politiska ledare inte få en chans att glömma bort eller gömma undan. Där ligger folkrörelsernas stora ansvar.

Förändring är möjlig

Det är för övrigt påfallande många uttryck, utfästelser och tankegångar som vi känner igen från kyrkans samhällslära, inte minst i själva ansatsen att sätta människan i centrum och att utforma en politik som i första hand har som mål de fattiga. Det är ju tankegångar som framför allt den nuvarande påven Johannes Paulus II betonar kraftigt.

”Vi har lärt oss att ekonomisk tillväxt inte skyddar oss mot marginalisering och sociala problem”, slog Danmarks statsminister Paul Nyrup Rasmussen fast i en slutkommentar. Även här krävs politisk beslutsamhet. Låt oss ge människorna på jorden ett värdigt liv. Vi har verktygen. Låt oss använda dem. Eller som Juan Somavia uttryckte det: ”Kom inte och säg att vi inte har resurserna. Vi har enorma resurser. Den verkliga frågan handlar om prioritering. Vi behöver nya, mänskliga prioriteringar i alla våra samhällen, på alla nivåer. Den mänskliga andens styrka kommer att segra. Vi kommer inte att ge upp. Förändring är möjlig!”