Fallet Georges Simenon

De flesta vuxna människor i västvärlden har i någon form mött kommissarie Maigret. Det finns ett otal romaner och en stor mängd filmer om den legendariske kommissarien på Quai des Orfevres. På ett liknande sätt som Sherlock Holmes har Maigretgestalten blivit mycket mer än en litterär fiktion och nästintill erövrat verklighetsstatus. Det kan visa sig i fenomen som att vissa yngre läsare faktiskt skrivit brev till både Sherlock Holmes och Maigret. Ett författarskap måste nog betraktas som trovärdigt och folkligt om det får en sådan effekt. Georges Simenons litterära produktion är häpnadsväckande stor och omfattar över trehundra romaner som har översatts till närmare femtio språk och tryckts i femhundra miljoner exemplar. Pierre Assouline har ägnat kommissarie Maigrets skapare en biografi som med sitt omfång på åttahundra sidor är värdigt en så produktiv författare. Biografin har underrubriken Människan och gåtan och undersöker emellanåt med pedantisk noggrannhet Simenons liv och leverne. Den har väckt berättigad uppmärksamhet för sitt sätt att blottlägga mindre sympatiska sidor hos Simenon. Förhållandet mellan en författare och hans text är oftast en komplicerad sak, men det är svårt att komma ifrån en viss naiv besvikelse över att kommissarie Maigrets skildrare, på det personliga planet, är nästintill befriad från sin hjältes mer positiva egenskaper. Historien om Georges Simenon är, trots sina negativa förtecken, ändå ett lärorikt stycke 1900-talshistoria.

Simenon var uppvuxen i en småborgerlig katolsk miljö i Liege, han var korgosse, morgonpigg och pliktmedveten. ”Klockan är 5.45. Väckaruret ringer samtidigt som klockan i sockenkyrkan slår ottesångens första slag. Det tänds i ett fönster på rue de la Loi 53. En stund senare slinker en åttaåring ut ur huset och försvinner med raska steg in i den månskenslösa natten.” Biografin inleds med den unge Georges uppgång och fall som korgosse. Hans ”religiösa” värld tycks mest ha varit präglad av klockans rutiner och det tog inte så lång tid innan tonårsålderns könsdrift fjärmat honom från kyrkan. Livet igenom var han präglad av ett omättligt sexuellt begär och det är också det som han anger som sitt skäl till att han bröt med kyrkan. Med en kliche skulle man kunna säga att Simenon hade aptit på livet, i första hand sexuellt, men också intellektuellt, på ett för tiden brådmoget och kvasivetenskapligt sätt. Det var också något som präglade många ungdomar inom både arbetarklass och småborgerlighet under tiden före Första världskriget. Den unge Georges var vital, förslagen och hänsynslös med förmåga att formulera sig i ord. Inte alltför oväntat blev han journalist. Arbetsgivare och läromästare blev Joseph Demarteau på Gazette de Liege, en tidning som verkar ha förtjänat epitet som reaktionär, småborgerlig och antisemitisk. ”Lille Sim”, som var Simenons journalistiska pseudonym, drog sig inte heller för att publicera en serie på sjutton artiklar med rubriken ”Judefaran!”. Det var klassisk antisemitism med bl.a. Sion vises protokoll som bevismaterial. Även om det var ett beställningsverk tycks arbetet ha utförts med övertygelse, inte heller framtiden kom att tvätta bort Simenons antisemitism. Även fritidens ”sysselsättningar” kom att bli stilbildande för framtiden. Assouline sammanfattar arbetsdagens slut: ”När han lämnar La Gazettes lokaler för att låta sig uppslukas av Liegenatten, inleder han kvinnojakten, gör en avstickare till kabareerna och slutar i allmänhet på bordell. Hans passionerade umgänge med prostituerade har blivit en vana, en vana som han skaffat sig tidigt och som han kommer att behålla långt upp i åren, inte bara för att tillfredsställa en obändig sexualitets trängande behov, utan även för skådespelets, kontaktens och atmosfärens skull. Georges Simenon sade ofta att han mådde bättre med fnask än i någon annans sällskap, för han ansåg dem vara de minst hycklande, de rakaste och behagligaste av ’honor’.” Kvinnotemat förblir centralt i Simenons liv och antar fullkomligt måttlösa proportioner. Ett tiotal år före sin död sammanförs Simenon med Federico Fellini, och i intervjuform diskuterar man frimodigt intima konstnärliga och sexuella erfarenheter. ”Vet ni, Fellini, jag tror jag har varit en större Casanova än ni! Jag gjorde ett överslag för ett par år sedan. Jag har haft tiotusen kvinnor sen jag var tretton och ett halvt. Det var inte alls någon last. Jag har ingen sexuell last, men jag hade behov av att kommunicera. Och till och med de åttatusen prostituerade som man far räkna in bland de tiotusen, var mänskliga varelser, mänskliga honor. Jag hade velat lära känna alla honor.” Hans tal om honor framhåller hans djuriska uppfattning av kärleken. Kvinnojakten var, inte heller njutningsfull utan tycks mest ha handlat om att nå lättnad för inre spänningar och imponera på andra män.

Simenon hade ett lika maniskt behov av pengar som av kvinnor. Relativt tidigt i sin skrivarkarriär fick han in stora summor pengar som genast omsattes i typiskt manliga utsvävningar. Hans nikotin- och alkoholintag är ansenligt även för franska förhållanden, men tycks aldrig ha gett honom några större kroppsliga efterräkningar. På fotografier av honom är pipan obligatorisk men även spritflaskor och glas hör till standardutrustningen. Kvällens ”övningar” pågår länge men hindrar inte ett plikttroget uppstigande på morgonen. Simenons arbetskapacitet är minst sagt imponerande och tillåter inte något slöseri med tiden. Vissa perioder av sitt liv producerar han två romaner i månaden. Hans snabbhet att skriva blev legendarisk. När Alfred Hitchcock en gång sökte honom på telefon fick han beskedet att Simenon var upptagen med att skriva en roman. Hitchcock svarade: ”Okej. Då väntar jag.”

Författarskapet är i högsta grad en affärsverksamhet där Simenon tillåter sig mycket hårdföra och ibland svekfulla metoder i sina kontakter med förläggare, filmproducenter och andra inom branschen. Han saluför sina produkter i syfte att fa maximal ekonomisk vinst. Maigretromanerna visar sig vara guldägg. Med tiden blir han också mångmiljonär. Simenons ”sakligt” ekonomiska förhållningssätt gör att han inte drar sig för att utnyttja den tyska ockupationsmaktens möjligheter efter det franska neder-

laget i kriget 1940. När det kunde ge personliga fördelar umgicks han med nazistiska kulturkoryfeer vilket gjorde att han råkade ganska illa ut efter kriget. Han beskylldes för att ha varit samarbetsman och hans tillgångar frystes in. Ryktet var något överdrivet men han har ingen heder av sin intressebevakande ”neutralitet” under ockupationen. Förhållandet till nazismen präglas av en apolitisk anda, men han har också personliga drag som i viss mån far honom att närma sig ett nazistiskt betraktelsesätt. Hans småborgerliga antisemitism i kombination med hans sexuella vitalism var en föreningslänk. Han avskyr banker och multinationella företag. Inkomster utan arbete är honom djupt motbjudande och på det området är han för ovanlighetens skull moralist, åtminstone vad gäller andra människors förbrytelser. Både författarskapet och fristående omdömen vittnar om en antiparlamentarisk, antikapitalistisk och antiliberal attityd. (Till saken hör också att hans bror Christian varit en aktiv kollaboratör som Georges i hemlighet fick rädda in i främlingslegionen. Christian dog senare under strider i Franska Indokina.) I en intervju från 1938 säger han: ”Jag tycker om de små människorna, de äkta, alltså avskyr jag demokratin.” Samtidigt hyser han beundran för aristokratin med allt vad det innebär av levnadssätt, slott och traditioner. När hans författarskap gjort honom tillräckligt bemedlad hyr han ofta under längre tider slott, där han bosätter sig. Kommissarie Maigrets far var förvaltare på ett stort gods och i den minnesvärda romanen Maigret reser hem får man en god bild av Simenons lite kluvna beundran för den gamla aristokratin.

Simenons liv kännetecknas av stor rastlöshet, han byter ständigt vistelseort och kommer också en tid att bo i USA. Efter alla prövningar i samband med anklagelserna om samarbetet med nazisterna behövde han få distans till Frankrike. Åren i USA ger honom åter arbetsro. Simenons styrka som författare är miljöskildring och psykologiska miniatyrporträtt. Han ser och känner, suger in sina intryck, inte minst far dofterna, angenäma och oangenäma, en stor betydelse för romanernas stämningsläge. Det är ofta gråväder med sura fuktiga lukter från vattendrag som kontrasteras mot krogvärme med öl, calvados, rödvin och den franska kokkonstens behagliga arominslag. Simenon genomsyras av miljön och hans sinne verkar uppfatta tillvaron som en förmultningsprocess, kanske just därav alla dofter och smaker i hans skildringar. Även natten har sin speciella doft. Assouline skriver: ”Han ville vara enbart instinkt, ett djur i såväl sin sexualitet som i sitt sätt att uppfatta världen genom luktsinnet, oförstående inför konstrikt språk och utveckling. Hans favoritliknelse är när Gud jagade ut Adam och Eva ur det jordiska paradiset och gav dem intelligensen för att hämnas. Utan den var de lyckliga som djuren.”

Simenons romanvärld beskriver vardagslivets tragik, människor har fastnat i sina roller och begär. Det råder en social determinism som obönhörligt leder personerna till brott och undergång. Kontaktlösheten mellan individerna är påtaglig liksom grundackordet av gråmulen tristess. Gud är frånvarande i en glädjelös, deprimerande och köldslagen värld. Simenons världsbild är i huvudsak biologistisk, han är inte speciellt intresserad av skönlitteratur utan läser helst medicinsk, psykologisk och kriminologisk facklitteratur. Av vissa uttalanden att döma skulle han helst ha velat bli läkare. Hans biologiska ”rättframhet” gör honom i det stora hela ointresserad av kultur, han har parvenyns brist på hemmahörighet och betraktar de flesta kulturuttryck som förkonstling. Han har en dragning till en nikotin- och spritbemängd sjaskighet som han gärna tolkar som en oförfalskad och äkta värld bortom den oäkta civilisationsfernissan. Det är ingen uppbygglig världsbild men på flera sätt är den symptomatisk för 1900-talet.