Eutanasi under debatt

Kommer aktiv dödshjälp att bli ett självklart inslag i framtidens sjukvård? En sådan utveckling är inte helt osannolik med tanke på de senaste försöken att legalisera ”aktiv dödshjälp” i flera europeiska länder. I synnerhet har situationen i Holland väckt uppmärksamhet eftersom man där funnit en form så att den enskildes önskan om att dö med hjälp av sin läkare kan åstadkommas på ett säkert och värdigt sätt. Men hur är den aktuella inställningen till dödshjälp i Europa i övrigt? Ämnet kräver att språkbruket preciseras närmare.

1. ”Eutanasi” betyder att en person, vanligtvis en läkare, dräper en patient på dennes begäran.

2. ”Medverkan till självmord” innebär att en person, vanligtvis en läkare, medverkar till en patients självmord genom att ge vederbörande möjlighet att fa tillgång till medel som har dödande effekt.

3. ”Indirekt eutanasi” är när en person, vanligtvis en läkare, vållar en patients död genom att avbryta en pågående behandling eller genom att ge medicin som kan påskynda döendet.

4. ”Dödshjälp” innebär att avstå från medicinsk behandling av en patient på dennes begäran för att låta vederbörande dö.

En översikt över den intensiva offentliga debatten, flera lagförslag och myndigheternas attityd till problematiken kring dödshjälp i olika länder i Europa visar följande: Eutanasi både i direkt och indirekt form möter mest motstånd i Albanien (sannolikt också i Bulgarien där ämnet ännu inte varit föremål för juridisk prövning), Polen och Rumänien, den Ryska federationen och Slovakien, Turkiet och Ungern. I de östeuropeiska länderna förekommer ingen nämnvärd offentlig debatt i ämnet och i de länder där lagstiftningen ändrats har detta skett för att precisera en avvisande hållning.

Eutanasi och dödshjälp har nästan inte alls debatterats i de länder som i sin lag avvisar eutanasin men som godtar vissa indirekta former av dödshjälp, nämligen Grekland, Italien, Monaco, Portugal och Spanien. I dessa länder har endast få önskemål framställts om att sänka straffet eller mildra lagen och dessa har inte rönt något starkare gensvar.

Samma attityd till eutanasi och dödshjälp finns i internationella kyrkliga och medicinska dokument där en diskussion om eutanasi och dödshjälp förts under senaste årtiondet – inte minst på grund av enskilda spektakulära fall. Debatten har vanligtvis lett till mer exakta riktlinjer eller rättsregler när det gäller att avbryta en behandling och att tillföra smärtstillande medel som kan påskynda döden. Så har skett i Belgien, Frankrike, Norden (med undantag av Island där frågan inte diskuterats närmare) och Österrike. Myndigheterna i dessa länder avvisar officiellt varje handling som medvetet görs för att döda en patient, men praxis i den rättsliga påföljden motsvarar inte alltid detta. Norden och de så kallade katolska länderna har i stort sett samma inställning.

Den debatt som förs för att legalisera eutanasi har pågått längst och häftigast i Holland, Tyskland, Schweiz och Storbritannien, vilket märks av de många lagförslagen i ämnet. De tre sistnämnda länderna har inte modererat lagstiftningen på området även om ett större antal riktlinjer och många rättsfall bidragit till att medicinsk praxis definierats tydligare.

I Holland har den långvariga offentliga debatten lett till att åtalseftergiften för olika slag av eutanasi och dödshjälp blivit lagstadgad. Hjälp till självmord är inte straffbart i Tyskland, och i motsats till andra länder (Belgien, Finland, Sverige), där det inte heller är förbjudet med hjälp till självmord, får den hjälpen i Tyskland också ges av läkare.

Den annars så ofta märkbara gränsen mellan nord och syd, underförstått mellan katolska och protestantiska länder, gäller alltså inte här, eftersom gränsen snarare går mellan nordöst och sydväst.

Det är märkbart att eutanasidebatten sedan slutet av 80-talet åter tagit fart i många länder. Det framgår av flera nya lagförslag om mildrande eller upphävande av förbudet mot eutanasi och medhjälp till dödshjälp. Förespråkarna för laglig eutanasi finns i länder med en tilltagande sekularisering och individualisering medan samhällen som är mer religiöst eller kollektivt präglade alltjämt inte godtar eutanasi. Bland dessa länder utmärker sig de östeuropeiska särskilt genom att de även avvisar indirekt eutanasi och i några fall även dödshjälp.

Exemplet Holland

Situationen i Holland är speciell. Man har där genom en förändring av lagen om likbesiktning 1993 lagstadgat att straffrihet gäller för den läkare som dödar en patient på dennes begäran, fastän handlingen fortfarande är förbjuden enligt strafflagen. I den danska debatten används situationen i Holland för att försöka bevisa att man faktiskt kan gå den enskilda människans önskan om att få hjälp att dö tillmötes, utan att detta samtidigt leder till missbruk. Ofta framhäver man att det endast rör sig om 2 000 till 3 000 fall av eutanasi per år i Holland, vilket är ett litet antal med tanke på att det sammanlagda antalet dödsfall utgör cirka 130 000 per år.

Olika undersökningar visar att de verkliga förhållandena är något annorlunda. En av myndigheterna tillsatt undersökningskommission fann för 1990 upp till 2 300 fall av eutanasi, 400 av hjälp till självmord, 2 600 fall av medveten påskyndan av döden genom medicin och 1000 fall där en läkare utan patientens direkta önskan tog livet av vederbörande. I omkring hälften av dessa fall hade patienten vid en tidigare tidpunkt tillkännagett sin vilja om att dödsstunden skulle påskyndas. I några hundra fall tillfrågades inte patienten och det förelåg inte heller någon tidigare uttalad önskan från dennes sida. I ett mindre antal fall blev patienten inte alls tillfrågad om vederbörande önskade bli dödad även om den sjuke skulle ha varit i stånd att yttra sin vilja. Det visar sig att eutanasi förekommer i minst 6 300 fall, vilket motsvarar 5 procent av alla dödsfall.

Till detta kommer tillfällen då det ges medicin med döden som biverkan efter patientens önskan eller läkarens omdöme för att förkorta patientens liv. Detta skedde cirka 22 500 gånger. Vissa författare uppskattar denna grupp till minst 8 000-10 000 patienter som dött av indirekt eutanasi.

Det går därför knappast att hävda att man i Holland har en säker praxis med klart definierade kriterier. Nyare undersökningar visar också en ökande rädsla bland äldre och handikappade, då det blivit känt att man till exempel på sjukhem har använt eutanasi som hot mot besvärliga vårdtagare.

Mot bakgrund av dessa erfarenheter som huvudsakligen kunnat samlas i Holland måste det konstateras att eutanasi som direkt dödande av en icke döende patient efter vederbörandes önskan inte bör legaliseras i vårt samtida Europa. De negativa konsekvenserna av en eventuell lagändring väger tyngre än de fördelar vissa sjuka skulle uppleva om den infördes.

Den nuvarande lagen som förbjuder eutanasi och dödshjälp är etiskt motiverad, eftersom de negativa sociala konsekvenserna väger tyngre än den enskildes önskan om att fa utöva sin autonomi på detta område.

Översättning. Anna Maria Hodacs