Europa och den helige Benedictus

Ordföljden i rubriken är avsiktlig. Naturligtvis kan man utgå från den helige Benedictus’ regel och det benediktinska över huvud taget för att sedan skissera en ideal- eller drömbild av det förenade Europa, men detta skulle knappast ge uttryck åt den verklighet där vi befinner oss. Gör man Benedictus till en absolut och användbar måttstock, glömmer man bort att redan vår kunskap om Benedictus är en tolkning. Det finns många föreställningar om honom som inte enbart betingas av de olika historiska epokerna utan också kulturgeografiskt. Samme Benedictus möter varje gång i olika gestalt. Min egen syn på den helige Benedictus och det benediktinska är präglad av den aktuella kontinentala europeiska livsmiljön.

Samma svårighet gäller begreppet ”Europa’. Ofta förvånas man över hur lättsinnigt det används. Författare och talare ger intryck av att förhållandet mellan begreppet ”Europa” och verkligheten skulle vara alldeles problemlöst. Det är som om ”Europa” vore en sak, ett objekt. Man väntar sig också alltför mycket av s.k. europeiska program. Visserligen är Europa en mer eller mindre avgränsbar geografisk storhet, men den ideella verkligheten ”Europa” kan inte isoleras från de enskilda europeiska nationerna i deras långa historiska samspel. Europa är en realitet men inte något ting. Många program förvandlar den ideella verkligheten ”Europa” till ett slags supernation och ställer den bredvid de enskilda nationerna som tillsammans bildar Europa. Detta gäller framför allt programmen för de byråkratiska exekutiva organen, som genom sin ständiga tillväxt hotar att urarta till en skenverklighet. Ser man bara till alla de åtgärder som skall åstadkomma Europas enhet, tycks ”Europa” vara inskränkt till sådant som kan mätas ur förvaltningssynpunkt med det aktuella penningvärdet som mått.

Europa som en levande händelse

Ser man det på detta vis, tycks frågan om förhållandet mellan Europa och Benedictus vara helt onödig. Men nu betraktar vi i stället Europa som ett skeende, en levande händelse som inte låter sig slutgiltigt fixeras i någon av sina utvecklingsfaser. Dess aktuella gestalt kan aldrig beskrivas entydigt, eftersom den är i ständig rörelse. Liksom människans person är den alltid densamma men aldrig likadan. Liksom personen avslöjar sig gemenskaperna – stora eller små – i mångfaldiga fenomen. Deras egentliga gestalt är inte identisk med vad var och en är i sig; den bestäms av samspelet mellan samtliga fenomen. Uppfattar vi Europa som ett ständigt skeende, då förlorar de ekonomiska och maktpolitiska aspekterna något av sin stora vikt. De inordnar sig i en helhet, även om denna är oåtkomlig för oss.

I ett sådant perspektiv far det innevarande ögonblicket sin plats mitt i skeendets ström och står inte isolerat. Allt som finns till just nu döljer i sig en erinran om det förflutna lika väl som en väntan inför framtiden. Det innevarande ögonblicket präglas av gångna erfarenheter och framtida förväntningar. Anamnes och prognos hör nära samman; de är oskiljaktiga sidor av ett handlande som är inriktat på samtiden. På samma sätt som vi i dag söker lägga en grund för framtiden, så har också vårt nu en gång blivit grundat som framtid. Europas enhet, som så tydligt artikulerats som ideal sedan ungefär femtio år tillbaka, är kanske främst ett utgestaltande eller förverkligande av något som hela tiden varit högst angeläget men fördolt för oss. Grundläggningen ger inte endast en bestämmelse, den fastlägger inte bara en ram; den håller framför allt möjligheter beredda. Ser man det så, kan man mycket väl reflektera över vad som förbinder Europa med den helige Benedictus och vice versa.

Det differentierade Europa

Att det är en benediktinmunk som gör denna reflexion behöver inte särskilt betonas. Den emotionella dimensionen av hans synsätt, det som blivit kött och blod, präglas av det benediktinska men också av hans erfarenheter av det skeende som kallas ”Europa”, och dessa erfarenheter har inte skett i Skandinavien. Jag är nederländare, men ingalunda holländare, eftersom jag är född och uppvuxen i södra delen av den nederländska provinsen Limburg, i tregränslandet mellan städerna Aachen, Liege och Maastricht. Mitt hemkloster Vaals ligger i en trakt där det inom några få kvadratkilometers omkrets talas tre språk: nederländska, tyska och franska. Frågan om den europeiska enheten fascinerade mig redan när jag gick på gymnasiet. I studentproven skrev jag en uppsats om ”svårigheterna på vägen mot europeisk enhet”. Detta var 1962, samma år som Romano Guardini mottog Erasmuspriset och höll sitt stora tal om ”det framtida Europas uppgifter”, ett tal som jag på den tiden studerade ingående. Mitt filosofistudium var nästan uteslutande franskorienterat. Efter ett studieår i Frankrike studerade jag teologi i en helt och hållet tysk omgivning och till sist också i Freiburg im Breisgau, som också ligger i ett gränsland. Så kunde jag som nederländare skriva en tyskspråkig avhandling om en fransk filosof. Nu bor jag sedan tre år i Sverige, fortfarande i Europa, men ändå så annorlunda!

Europas andliga kris

Om läget i dagens Europa finns många skilda omdömen, och mångas anspråk på objektivitet kan dras i tvivelsmål. Men ett kritiskt yttrande av Jacques Delors far oss att spetsa öronen. I ett föredrag 1992 förklarade han: ”Om vi inte lyckas att under de kommande tio åren ge Europa en själ, en spiritualitet, ett ideal, då har vi förlorat kampen. Lita på min erfarenhet. Europa kommer inte till stånd enbart genom juridiska stadgar eller ett visst mått av ekonomiskt know-how. … Vi saknar äkta inspiration och har där-

för ingen framtidsvision. Också kyrkorna är medskyldiga till detta.”

Delors uttalande gör ett sådant intryck genom att det blottlägger en oerhörd tragik. Alla konkreta åtgärder av politisk och ekonomisk art har väl från början syftat till att förverkliga den europeiska enheten som redan uppfattades som ett andligt ideal. Det politiska och ekonomiska förenandet skulle skapa betingelserna för att leva den enhet som redan förelåg som en ideell realitet. Den vitaliserande iden eller inspirationen föregår med nödvändighet sitt förverkligande. Iden som utgör början är samtidigt föreställningen om ett mål. Men nu, bekänner Delors, saknas en framtidsvision, dvs. en målföreställning. Under årens lopp har föreningsprocessen gått vidare, men iden eller själva idealet, det som gav impulsen till denna accelererande utveckling, har samtidigt gått förlorad. Den europeiska ekonomin och politiken har fatt en egendynamik, som hela tiden ökar takten, men den är inte längre medveten om sin tacksamhetsskuld till en andlig verklighet som den helt enkelt inte är identisk med. Man kan inte längre överblicka vart denna utveckling leder, eftersom dess ursprung har råkat i glömska.

Att utveckla Europas själ

Den nedåtriktade spiralen måste vändas, om det i det europeiska samhället skall åter ingjutas en ande, en själ. Eller mycket tillspetsat formulerat: Den politiska och ekonomiska ramen finns redan där. Med den skall nu den ande som vi ännu söker efter fogas samman, så att av dem båda en ny skapelse skall uppstå. Men borde då inte anden ha deltagit redan då ramen förverkligades? Människan tillkommer ju inte genom att en färdig mänsklig kropp och en mänsklig ande förbinds med varandra. Kroppen är till hela sin genes och konstitution betingad av andens utveckling, och det motsvarande gäller anden. Samma växelverkan finner vi i ett mänskligt samhälle.

I sin senaste bok reflekterar den tyske filosofen Heinrich Rombach över begrepp som ”Gemeingeist”, ”Beseelung” och ”Gemeinsinn”z och den roll de spelar. Sådana begrepp leder lätt till missförstånd. Massan eller samhället som sådant äger ingen ande eller själ. Diktaturer som legitimerar sig själva genom att åberopa sig på ”folksjälen”, usurperar i själva verket något som utmärker människan som socialt väsen. just i detta ligger deras förföriska kraft som ofta avslöjas först när det är för sent. Endast en gemenskap har ande eller själ, hur stor eller liten den än må vara. I genesen, i den process då en gemenskap växer samman, utkristalliserar sig dess ande, dess själ. Omvänt är det denna ande eller denna själ som är den drivande kraften då en sådan gemenskap formas.

just i detta visar sig allvaret i Delors uttalande. Om han efterlyser en Europas själ, så innebär detta

två ting: Den påstådda europeiska gemenskapen är i verkligheten så föga av gemenskap, dess själ har ännu inte utvecklats. Delors farhåga att den europeiska gemenskapen aldrig kan existera utan en motsvarande ande är också berättigad. Det blir då i bästa fall en europeisk gemenskap där sociala inrättningar och andra funktioner organiseras och förvaltas centralt. Men en sådan sammanslutning hotas ständigt av sönderfall, därför att den saknar en konkret gemenskapsgestalt.’ De olika nationerna drar sig åter tillbaka till sig själva.

Möjligheterna till ett europeiskt samarbete söker var och en utnyttja för egen del. Politiken försöker uppväcka en känslighet för det europeiska, så att man kan genomdriva ekonomiska och maktpolitiska åtgärder. Men det borde förhålla sig tvärtom. Åtgärderna skulle på sitt sätt möjliggöra föreningen av Europa som en andlig realitet.

Delors beklagar sig över att Europas ande tycks sina ut i den europeiska processen, men hans kritik sätter också in på ett djupare plan, där Europas läge i dag ännu mera oförblommerat träder i dagen: en allmän andlig förtvining. Med den tyske filosofen Michael Theunissen kan vi karakterisera denna frånvaro av ande som ”den metafysiska medvetandedimensionens uttorkande.”’ Ordet ”metafysisk” behöver inte avskräcka oss. Det antyder den reellt existerande värld, som inte så mycket ligger bortom den för oss synliga, omedelbart givna världen, men snarare fördold i den. Man behöver det andliga ögat, man behöver anden i denna mening, för att över huvud kunna förnimma denna närmast förborgade värld. Bara anden är i stånd att genomskåda världen för att utforska dess mening, sanning, godhet och skönhet. Bara anden kan råka i förundran över att världen och vi alla över huvud finns. Detta andefyllda umgänge med verkligheten är det som sist och slutligen frambringar civilisation och kultur. Ett samhälle som är andelöst blir endimensionellt. Det utlämnas åt kampen om makt och egendom: to possess or not to possess.

Den gemensamma överordnade insikten

Det går inte an att först utveckla alla möjligheter på teknikens, ekonomins och politikens område mot svindlande höjder och fråga efter deras etiska följdverkningar först när det står klart att de inte utan vidare leder till människornas individuella och gemensamma lycka. I ett liknande sammanhang citerar Hans-Georg Gadamer en dialog av Platon som är en förträfflig talesman för Europas själ. Sokrates berättar där om en dröm om att allt tillgår rent vetenskapligt i samhället.

”Då utför vi varje handling med full sakkunskap, och ingen kan lura oss genom att påstå sig vara styrman utan att vara det; lika lite kan en läkare eller härförare eller någon annan utge sig för att veta vad han inte vet utan att bli avslöjad. Under sådana förhållanden blir vi mycket friskare än nu; våra maskiner, våra kläder och skor, ja, allt vi behöver, kommer att vara förstklassigt.” Inför en sådan dröm, som man aldrig kan drömma till slut, frågar Sokrates: ”Vad jag inte kan få klart för mig är, om vi, när vi gör allt på detta fullkomliga, vetenskapliga sätt, också gör det bra och är lyckliga.” Sokrates provocerar Kritias till erkännandet att det inte är vetenskaperna i sig som garanterar det goda och lyckan, utan endast den överordnade insikten om gott och ont. Till sist sammanfattar Sokrates samtalet: ”Om denna insikt tas bort, kan ingen av dessa olika handlingar utföras på ett sådant sätt att de verkligen blir till glädje och nytta. Andens förmåga att skilja mellan gott och ont är något annat än den Europas själ som Delors talar om. Men ofta nog har historien visat att en familjs, en gemenskaps, en nations, ja, till och med en världsdels själ oåterkalleligen går mot död och fördärv, om den inte också fått sin prägel av denna andens insikt.

Den sociologiska krisen

Enligt Jacques Delors är de kristna kyrkorna medskyldiga till den allmänna andliga förtviningen. Han menar naturligtvis inte att anden i den europeiska gemenskapen skall levereras av kyrkorna. Inte heller menar han att kyrkorna har predikat för litet moral, låt vara att den europeiska gemenskapsanden också uppvisar etiska aspekter. Snarare påminner han om att också kyrkorna befinner sig i samma sociologiska kris som alla stora institutioner (som t.ex. FN) och sammanslutningar i vår tid. Detta sociologiska problem består i att allt färre människor förmår identifiera sin personliga identitet med kyrkosamfundens. Sedan två årtionden talar man ofta i den katolska kyrkan om ”partiell identifikation”. Men en verklig identifikation är livsnödvändig om en gemenskap skall utvecklas. Den fordras därför också då den gemensamma anden skall utvecklas eller gestaltas. En gemenskap har ande, ”är besjälad, när alla deltagarnas gemensamhet blir synlig som en upplevelsekvalitet. En besjälad gemensamhet är en levande gemenskap” (H. Rombach, s. 163).

Den ofta ljudlösa reträtten ut ur de kyrkliga gemenskaperna som följer på den partiella identifikationen, har till följd att de enskilda också ställer sig utanför det meningssammanhang som gemenskapen bekänner sig till. Man inriktar inte längre sitt liv efter en livsmening som under historiens lopp fått en förnimbar gestalt och som man på ett ansvarsfullt sätt kan identifiera sig med. Utanför gemenskapsramen finns inte någon erinran om meningsfulla gestalter ur det förgångna, kanske än mindre någon förväntan om en meningsfull framtid. En sådan erinran, en sådan förväntan är bara möjlig för en gemenskap. Den enskilde besitter detta endast i den mån han delar livet i en gemenskap som sträcker sig långt utöver det som är förhanden. Mycket få människor förmår sätta in sitt liv i ett personligt förvärvat meningssammanhang utan att tillhöra någon form av etablerad gemenskap.

Just i detta bottenläge frågar vi oss vad den helige Benedictus, de benediktinska gemenskaperna och det benediktinska över huvud taget har att erbjuda de europeiska människorna. Den här framlagda diagnosen härrör inte enbart ur någon enskilds tungsinne. I hela vårt västerländska samhälle kan man märka en sociologisk motreaktion. Vid sidan om de stora institutionerna och i deras mitt sluter sig manniskor samman till mindre och överskådliga gemenskaper, som menar sig kunna ”ge upphov till en konkret mening som inte är abstrakt och ideologisk utan är konkret och oberoende av den enskildes infall…” (H. Rombach, s. 308).

Klostren och människans människoblivande

Detta sociologiska fenomen erinrar oss om den period för mer än tusen år sedan, då vårt Europa höjde sig ur det romerska rikets ruiner, sedan så många områden på kontinenten bytt invånare mer än en gång. Utan alla överdrifter vill vi påstå, att det var klostergemenskaperna runtom i Europa som förkroppsligade meningssammanhangen, som förenade anamnes och prognos och på ett mångfaldigt sätt förverkligade en människoblivandets humanism – inte bara Guds utan även människans människoblivande. Först under 800-talets lopp blev alla dessa klostergemenskaper till benediktinska monasterier. Den anda som besjälade dessa så olika munkar sammanfattades av den helige Benedictus i en enhetlig livsregel och överlämnades på så sätt till eftervärlden. Hans ställning som Europas fader och skyddspatron gäller mindre hans person än hans kyrkohistoriska gestalt, personifikationen av en inspiration som ända in på 1100-talet ingöt andligt-själsligt liv i ett Europa utan gränser.