Född och icke skapad

I slutet av januari offentliggjorde en parlamentarisk kommitté utredningen om homosexuella pars eventuella rätt att adoptera barn. Enligt kommitténs förslag ska homosexuella par som registrerat partnerskap 1) ges rätt att gemensamt prövas som adoptivföräldrar, 2) ges rätt till insemination vid sjukhus, samt 3) ges möjligheten att gemensamt utses till särskilt förordnade vårdnadshavare för ett barn. Dessutom föreslår kommittén att en registrerad partner i en homosexuell relation ska ges rätt att adoptera partnerns barn (s.k. styvbarnsadoption).

Tanken är att dessa förslag ska undanröja de sista kvarlevorna av diskriminerande lagstiftning mot homosexuella samt reglera den oklara juridiska situationen för de barn som redan finns i homosexuella parförhållanden. Uppskattningsvis kan det finnas upp till 40 000 barn i Sverige som lever med homosexuella par. En sådan situation kan uppkomma på flera sätt såsom till exempel genom att ett barn som föds i en heterosexuell relation följer med den ena föräldern i en homosexuell samlevnad. Det finns också lesbiska kvinnor som får barn tillsammans med homosexuella män eller som åker utomlands för att bli inseminerade. Eftersom svensk lagstiftning tillåter ensamstående att adoptera barn från utlandet förekommer det också att barn adopterats enskilt av homosexuella personer.

Kommittén har valt en pragmatisk linje som tillmötesgår en växande opinion som pläderar för ökande rättigheter för homosexuella. Frågan har drivits mycket aktivt av många grupper och individer, inte minst Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) och av Hans Ytterberg, ombudsman mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO).

Från ett kristet perspektiv är det naturligtvis glädjande att staten är mån om att bekämpa diskriminering av en utsatt grupp i samhället. Kriminologisk forskning i Sverige visar att många homosexuella personer fortfarande mobbas, trakasseras och diskrimineras i både arbets- och privatlivet. Dessutom utses homosexuella personer ofta till måltavlor för hatkampanjer orkestrerade av högerextrema grupper, vilket leder till kända och okända våldsbrott. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt. Därför har bland annat Katolska biskopsämbetet i Stockholm nyligen tillstyrkt ett förslag från Justitiedepartementet att kriminalisera hets mot homosexuella. Alla människor, oavsett sexuell läggning, bör få tillräckligt skydd från staten och respekteras i sin personliga integritet.

Den parlamentariska kommitténs förslag berör dock inte bara frågan om diskriminering av enskilda individer. Den berör inte heller bara frågor som uppstår i samband med att två vuxna och självbestämmande individer fattar beslut som bara angår dem själva, som till exempel att leva tillsammans och registrera sitt partnerskap. Förslaget berör en tredje part som inte tillfrågats. Det aktuella förslaget om barn i homosexuella familjer ställer också djupare frågor om familjens ställning, om föräldraskapets betydelse och om människovärdet som helt hamnat i skymundan i debatten.

Ingen klok person betvivlar att en homosexuell person kan vara en utmärkt förälder. Men ingen klok person betvivlar heller att ett barn, vare sig adopterat eller inte, mår bäst när det får leva tillsammans med sin pappa och sin mamma i en trygg familjemiljö. Under hela 1900-talet har dock en progressiv utarmning skett av familjens status i Sverige som underminerar barnets givna livsrum. Denna utarmning har skett genom att äktenskapet fråntagits sin sociala särställning (genom civilt erkännande av samboende och registrerat partnerskap), genom att individens (dvs. den vuxne individens) frihet prioriterats framför familjens väl och genom att hemarbetet behandlats alltmer styvmoderligt genom bland annat ofördelaktiga skatteregler. Konsekvensen har blivit att Sverige uppvisar en statistik när det gäller familjestabilitet som är nästan sämst i världen och att barnen helt får anpassa sig till de vuxnas villkor.

Regeringen har upprepade gånger gjort utfästelser i frågan om barnets väl. Bland annat har den sagt att Sverige ska vara världsledande i att följa FN:s barnkonvention. Men som den nyss avgångna barnombudsmannen (BO), Louise Sylwander, redan påtalat rimmar kommitténs förslag mycket illa med denna ambition. Barnkonventionen säger bland annat att ”familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället.”

Kommitténs förslag utgår också ifrån att homosexuella och heterosexuella par ska anses vara likvärdiga i relation till barn. Det finns dock faktiska och antropologiskt viktiga skillnader mellan dessa två som inte går att bortse från. I en heterosexuell relation blir barnet i bästa fall till genom den kärlek som förbinder föräldrarna. Det ofödda och framfödda barnet är en gåva av själva livet, resultatet av livets egna byggstenar. Föräldrarna medverkar i någonting mycket större än vad de själva anar. Barnet är inte bara resultatet av deras vilja utan uppstår som en följd av naturens ordning i mötet mellan två personer. Varje individs tillblivelse föregås således av en berättelse där sammanträffanden spelar en viktig roll och där människan kan få svar på de frågor som hon ställer: Vem är jag? Varifrån kommer jag? Vad är meningen med livet? För föräldrarna är vissheten om att de medverkar i ett större sammanhang också viktig. Barnet är inte bara deras. Beroende på livsåskådning tolkas det också som en gåva från Gud, naturen, ödet, slumpen eller någon annan faktor. I denna visshet om att barnet inte endast är resultatet av deras vilja kan de också lära sig att ge barnet den frihet det behöver för att kunna växa i mognad, ansvar och självständighet.

När ett homosexuellt par bestämmer sig för att skaffa barn förloras mycket av denna dimension, av denna obestämdhet i människans ursprung. Eftersom barnet inte kan alstras på ett naturligt sätt måste det planeras och produceras. Barnet är huvudsakligen resultatet av parets önskan eller vilja. Barnet möjliggörs uteslutande tack vare antingen teknologiskt snille eller medverkan från en tredje part. Föräldrarna deltar inte på samma naturliga sätt i fortplantningen. Ur ett antropologiskt perspektiv är barnet ett verk som frambringats som ett mycket välplanerat projekt. Barnet är skapat, inte fött som en frukt av naturen. Denna viktiga skillnad ställer frågorna på sin spets i vår syn på barn.

Förslagen från den parlamentariska kommittén ”Barn i homosexuella familjer” angår därför inte bara homosexuella par. De berör väsentliga egenskaper som alla människor delar och som påverkar barnets situation. Trots den sociala utvecklingen som skett på senare tid finns det fortfarande en koppling mellan fortplantningen och sexualitet som inte går att förneka och som är betydelsefull för barnet som kommer till. Därför ställer sig bland annat katolska kyrkan avvisande till konstlad befruktning både inom och utanför kvinnans kropp, med eller utan extern donator. Övertygelsen att det är i mötet mellan en man och kvinna som livet kommer till och ska välkomnas erbjuder dessutom, enligt vår uppfattning, de bästa förutsättningarna för att ett barn ska tas emot och växa i en trygg familjemiljö. Det är vår förhoppning att dessa viktiga perspektiv inte glöms bort när nu utredningen skickas ut på remiss.