Den gömda pärlan

”På den Yttersta Domen kommer man inte att fråga mig om jag framgångsrikt har sysslat med asketiska övningar och hur många proskyneser och bugningar jag har gjort, utan man kommer att fråga om jag har gett den hungrige mat, om jag har gett den nakne kläder och om jag har besökt den som är sjuk eller i fängelse. Det är det enda man kommer att fråga efter.”

Detta något indignerade yttrande karakteriserar ganska väl den livshållning som präglade moder Maria – en av förra seklets mest kontroversiella fromhetsgestalter. Såsom citatet antyder, talar här en självuppoffrande kvinna, vars praktiska handlingar framdrevs av medlidande och humanitär omsorg. Kallad till socialt arbete besparade hon sig inte någon möda för att hjälpa människor på glid. Man kan länge spekulera i varför antalet efterföljare förblivit så begränsat.

Född och uppvuxen i bättre ryska kretsar kom Jelizaveta Jurjevna Skobtsova tillsammans med sina föräldrar och syskon till Paris år 1923. Där engagerade hon sig så småningom intensivt i sina landsmäns levnadsvillkor, som föredragshållare, andlig rådgivare och aktiv medsyster. I sina konkreta gärningar mötte hon ett otal utslagna – vandrare, hungrande, alkoholister, tbc-sjuka. Vid sidan av sitt stöd till ryska emigranter begav hon sig tidigt in i Parisslummen, och narkomankvarter i bland annat Marseille.

En tid senare valde moder Maria att gå i kloster. Ostördheten och isoleringen passade henne dock illa. Hon såg snart en annan riktning i sitt liv – och menade samtidigt att klostren bör öppna sig mer inför omvärlden. Trots påtryckningar drog hon nu åter ut i samhället och misären, med vidare ambitioner än tidigare: ”Nu är det klart för mig, antingen är kristendomen en eld, eller också finns den inte.” Framför henne stod uppgiften att på allvar leva i nära kontakt med folket.

Efter att ha lämnat klosterlivet anordnade moder Maria så ett slags kollektiv för bostadslösa. Med två skilsmässor bakom sig levde hon här under de enklaste omständigheter. Verksamheten kom sedermera att utökas markant. Hon engagerade sig också särskilt för landsmän som hamnat på franska psykiatriska kliniker. Många av dem visade sig vid hennes besök vara fullt friska, och kunde därför skrivas ut.

Under dessa år bodde som bekant åtskilliga ryssar i den franska huvudstaden. I Jelizaveta Jurjevnas närhet uppehöll sig flera andra ryska intellektuella i exil, däribland författare som Nikolaj Berdjajev och K. Motjulskij (verk av dessa båda finns för övrigt att tillgå i svensk översättning). Det blev därför rätt naturligt att en viss folkbildarambition kom till uttryck i hennes verksamhet.

Mest omfattande var naturligtvis ändå andra typer av hjälpbehov – och dessa skulle ytterligare ökas i samband med kriget. Moder Maria tog sig då även an judar som sökte sig undan förföljelse, medlemmar ur motståndsrörelsen och sovjetiska krigsfångar. Krigsåren blev dock svårt betungande för henne. Själv hamnade hon efter hand i läger – och slutade också där sina dagar.

Sergij Hakkel frammanar en fyllig och initierad bild av denna kvinna, som så konsekvent levde i enlighet med sina religiösa och sociala ideal. Han citerar flitigt ur hennes många dikter – självutlämnande och förtätade rader om sorg, utplåning och tvivel. Som komplement följer utdrag ur välformulerade artiklar, varav några kan läsas som personliga programförklaringar. Även rader ur bevarade anteckningar figurerar i framställningen. Någon dagbok förde moder Maria däremot inte, och breven är förhållandevis få.

Förankrad mitt i den brinnande sociala verklighet var hon knappast rädd att klä sina känslor i lyrisk dräkt: ”Jag är utled på kloka ord som vilar/I böckernas ostörda harmoni,/När här och där med dödens bleka min/Angriper armod, självmord och förtvivlan.”