John Henry Newman 200 år

Den 21 februari var det 200 år sedan John Henry Newman föddes. Hans liv täckte nästan hela 1800﷓talet – han dog 1890. Det England han föddes i var mycket olikt det han dog i. England år 1801 var bara i början av industrialiseringen. Alltjämt skickade rotten boroughs godsägaren eller dennes son till parlamentet, alltjämt levde de anglikanska biskoparna som furstar i sina palats. Kolonierna var redan spridda över hela världen, men Indien ansågs så oviktigt att dess styrelse var överlämnad åt ett handelsbolag. När den sexton år gamle John Henry med sin pappa och en god vän som var präst skulle resa till universitetet för att inskrivas som student, var det ännu inte klart när droskan lämnade hemmet om man skulle resa till Oxford eller Cambridge – det fanns alltid en ledig plats på något college! Nu tycks det ha varit The Rev. John Mullens, präst vid St James, Picadilly, som med sitt råd fick droskan att gå till Oxford – något som eftervärlden har all anledning att vara tacksam för.

I unga år blev Newman ledare för en stor religiös förnyelse, Oxfordrörelsen. Han lämnade den 1845 då han konverterade till den katolska kyrkan. Man kan tycka att en så berömd teolog och författare skulle ha tagits emot med öppna armar. Så var dock inte fallet, och Newman fick leva många år under a cloud innan hans stund kom och han 1878 utnämndes till kardinal av Leo X111. Sedan flera år väntar många på hans saligförklaring.

Den moderna katolska bilden av Newman är i gengäld präglad av stark sympati. Ofta har han kommit att framställas som en förelöpare till Vaticanum II och detta med all rätt. Man har betonat hans grundmurade lojalitet mot kyrkan och dess ordningar, men också att han i många stycken var en progressiv och framåtblickande tänkare. Också detta är riktigt och kan exemplifieras på många sätt. Men John Henry Newman är i själva verket – om uttrycket tillåts – kardinalexemplet på en person som inte låter sig tvingas in i kategorierna konservativ och progressiv. En del av hans storhet ligger sannolikt i detta.

En sak är säker: Newman var från början en svuren motståndare till liberalism i alla dess former. I sin viktiga bok From Bossuet to Newman (1957) skriver Owen Chadwick: ”Från sitt fönster på Oriel, i Littlemore och oratoriet i Birmingham såg Newman ut på världen och när han såg revolutioner, girighet, moralisk förnedring, ateism och hädelser så ansåg han att Augustinus hade rätt i att se denna världs riken som stora rövarband.” Newman dog som han levde, en svuren fiende till modernismen. Det är lätt att ge otaliga exempel på både politisk och teologisk konservatism från hela hans författarskap.

Men detta är endast den ena sidan av saken. Som högkyrklig anglikan grundade Newman sin teologi på den princip som Vincentius av Lerinum ställt upp: man skall omfatta det som trotts av alla, överallt och alltid.

När han insåg att denna princip inte höll, utvecklade han sin teori om troslärans gradvisa utveckling i Essay on the Development of Christian Doctrine. Denna princip innebär inte att det senaste alltid är det bästa, att det gäller att hänga med i det teologiska modets svängningar. I stället innebär den att kyrkan inte alltid har varit medveten om det fulla trosinnehållet. Newman använder sig av flera analogier för att visa detta: barnets ofullgångna religion som i sitt frö rymmer vad komma skall, den vuxne individens allt djupare tillgodogörande av tron.

Utvecklingsläran var något av en signatur för 1800-talet. Teologin kunde i längden inte undvika att ta upp och använda denna kategori. Intressantare är egentligen Newmans hävdande av att även lekfolket har en uppgift att fylla i denna utvecklingsprocess. Hans On Consulting the Faithful on Matters of Doctrine var av största vikt i en tid, då lekfolkets uppgift kunde definieras med de tre engelska verben pay, pray, obey. Men om det första ekumeniska konciliet kunde inkallas och presideras över av en icke döpt kejsare, då bör väl dagens lekmän kunna ha ett ord med i laget? Ständigt återvänder Newman till fornkyrkan och finner likheter med och förebilder för vår tid.

Newmans inflytande sträcker sig långt utöver den traditionella teologins domäner. Filosofiskt har han mycket att ge och anknyter här närmast till den äldre anglikanska traditionen, framför allt från biskop Butler på 1700-talet. Hans Apologia kvarstår givetvis som ett storverk, men kräver av nutida läsare en hel del förkunskaper (sedan 1993 har vi den i en utmärkt översättning av Bengt Ellenberger). Som skönlitterär författare framstår Newman i ett antal romaner, bl.a. Callista med fornkyrkligt motiv och diktverket The Dream of Gerontius, tonsatt av Elgar, som skildrar människosjälens öden efter döden.

Men om författaren till dessa rader skall välja ut ett arbete av Newman som förtjänt av omläsning, så blir det The Idea of a University från 1850-talet. I en tid då utbildningsfrågor står högt upp på dagsordningen och då den vetenskapliga specialiseringen har lett till en långtgående fragmentisering av bildningsidealet, då måste dessa föreläsningar, präglade av en djup, äkta och vidsynt humanism, få inta en rangplats. De är skrivna av ett universalsnille på en nästan bedövande skön och tidlös engelska. De föregriper Newmans valspråk som kardinal: hjärta talar till hjärta, cor ad cor loquitur. De är en port in i en stor, kristen tänkares värld vars tvåhundraåriga jubileum gör honom än mer aktuell.