Folkmusikens konstfulle utforskare – Jan Ling

Under Bok- & Biblioteksmässan i slutet av september i fjol medverkade musikforskaren Jan Ling i inte mindre än tre olika programpunkter. Tillsammans med Thomas Fahlander presenterade han dalaspelmannen Knis Karl. Ling har skrivit förordet i den bok om den legendariske folkmusikern, som Fahlander då nyligen gett ut.

Dagen därpå kunde publiken vid Kungl. Vitterhetsakademiens arrangemang Forskartorget få inblickar i hur ett gustavianskt flöjtur fungerar. Jan Ling och organisten Johan Norrback berättade om det vackra och ståtliga flöjtur som finns i Vitterhetsakademiens hus i Stockholm och som nu åter kunnat tas i bruk tack vare Göteborg Organ Art Centers (GOArt) rekonstruktion. I Vitterhetsakademiens årsbok för 2013 ingår en artikel, där Norrback och Ling beskriver flöjturets spelmekanik och användning i det sena 1700-talets kulturella miljö. Ett flöjtur är dels en klocka, dels en självspelande liten orgel, som drivs av ett tungt lod. Musiken frambringas med hjälp av bälgar och stiftförsedda träcylindrar. (Jan Ling var ledamot av Vitterhetsakademien. GOArt grundades 1994 sedan den första doktoranden disputerat inom den forskarutbildning med konstnärlig inriktning, som Jan Ling i egenskap av professor vid den musikvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet initierat.)

På Bokmässans sista dag fanns Jan Ling på plats i Gidlunds förlagsmonter. Han introducerade och signerade sin nya bok Musiken som tidsspegel. Tolv essäer om musiken kring sekelskiftet 1900. Fyra dagar senare slocknade livets låga. Hastigt och oväntat gick han bort 79 år gammal, ”Mitt i tanken, Mitt i steget”, som familjen formulerade det i dödsannonsen.

Framträdandena under Bokmässan rörde sig inom Jan Lings specialområden – folkmusik, musik i kulturella och sociala sammanhang samt den västerländska konstmusikens historia. Även om han vid något tillfälle lät undslippa sig, att han hyste en hatkärlek till konstmusiken, så förefaller ändå kärleken ha tagit överhanden under senare delen av livet. Det var också konstmusiken som tidigast hade fångat hans intresse. Den fick han så att säga med modersmjölken. I ett bidrag till Melos och logos, en festskrift till forskarkollegan Folke Bohlin 2011, skriver Ling om sin uppväxt i en liten socken på den uppländska landsbygden och om upplevelsen av musiken i hemmet och i den kyrka där fadern tjänstgjorde som kantor. Jan sjöng i kyrkokören, och ibland anförtroddes han stämrepetitioner med damerna medan fadern övade herrarna. Den unge Jan gjorde framsteg i pianospelets ädla konst, och vid tillställningar i Godtemplarlokalen hände det att han fick framföra något solostycke. Jan Ling skriver i artikeln, att han kände att ”den musikaliska substansen med kyrkomusiken och den musiksociala miljön” under uppväxten hade präglat både honom själv och Folke Bohlin.

Efter studentexamen var siktet inställt på Musikhögskolans pianoklass. Nu förlöpte emellertid inte studierna oproblematiskt enligt planerna. Förtvivlad sedan antagningsprovet misslyckats började han lite vilset läsa musikforskning i Uppsala. Året därpå gick inträdesprovet bättre, och han fick konsertpianisten Greta Erikson som huvudlärare. Men de tre åren på högskolan blev en besvikelse. Det vetenskapliga studiet av musiken lockade honom tillbaka till universitetet. Intresset riktades mot det då så gott som outforskade folkmusikaliska fältet. 1964 gav Jan Ling ut en populärvetenskaplig bok om svensk folkmusik, den första där denna musikskatt sätts in i sitt kulturhistoriska sammanhang. Som pocket trycktes den i många upplagor.

Avhandlingsarbetet blev också det en pionjärgärning. 1967 disputerade Ling på en brett upplagd studie över nyckelharpan. Dess uppbyggnad och tonförråd klarläggs, liksom dess repertoar och användning inom allmogekulturen. Under forskarutbildningen hade han tjänstgjort vid Musikhistoriska museet, där Ernst Emsheimer var hans chef och mentor på instrumentforskningens område. Avhandlingen, som har en för akademiska publikationer på den tiden ovanlig utformning med talrika illustrationer och modern layout, medverkade till att nyckelharpan fick en renässans under den uppblomstrande folkmusikvågen.

Efter disputationen flyttade Jan Ling till Göteborg, där han snart påbörjade uppbyggnaden av en musikvetenskaplig institution vid universitetet. Internationellt hade ämnet breddats och utökats med flera nya deldiscipliner, och med sitt stora samhällsengagemang gav Ling den nyetablerade institutionen en musiksociologisk inriktning. Allt slags musik och musikutövning ansåg han värda att undersöka i sina sociala sammanhang, således inte endast högkulturernas konstmusik, utan också ungdomens populärmusik och bondesamhällets folkmusik. Studenterna involverades raskt i mer eller mindre omfattande projekt.

Jan Ling var frimodig, expansiv och idérik som få när han banade nya vägar. Med sin karisma hade han ofta inga större svårigheter att vinna gehör för sina idéer, och hans breda internationella kontaktnät vitaliserade studiemiljön vid institutionen. Engagerat och kunnigt lotsade han den ena doktoranden efter den andra fram till disputation. Takten varmed nya doktorer i ämnet kläcktes oroade nog en del akademiker av den äldre stammen, men studieplan och examensfordringar för forskarutbildningen hade de facto förändrats.

I början av 1980-talet började Jan Ling planera en historisk framställning av Europas musik. En allmän musikhistoria på svenska hade länge saknats både inom olika musikutbildningar och bland musikhistoriskt intresserade amatörer. År 1983 kom första delen ut, en mer än 600 sidor tjock bok i stort format; framställningen sträcker sig till 1730. Alla som skriver en musikhistoria måste luta sig mot en tradition, och i förordet framhålls särskilt två äldre forskare, Tobias Norlind och Jan Lings egen lärare Carl-Allan Moberg. Ling säger sig i deras efterföljd vilja ”finna synteser mellan vad de en gång kallade ’folkmusik’ och ’konstmusik’ och vad som här […] benämns ’olika samhällsklassers musik’”. I denna ambition visar sig Ling vara påverkad av bland annat den östtyske, kommunistiske musikforskaren Georg Kneplers historieskrivning. Knepler, skriver Ling i en artikel 1984, ”betraktar musiken som en integrerad del av samhället och musikhistorien måste således ses i ljuset av ekonomisk, politisk och social historia”. Ling hänvisar även till andra forskare, som i Kneplers efterföljd påvisat ”musikens klasstillhörighet och ett dialektiskt samband mellan olika genrer”.

Jan Ling omfattade själv en världsåskådning tydligt färgad av socialistisk ideologi. Men för honom var föregångarnas metoder inte tillfyllest. Han var i själen musiker – en bra dag började vid klaviaturen med några av J.?S. Bachs inventioner. Den socialhistoriska musiksynen måste, enligt Ling, ”balanseras mot en stil- och strukturanalytisk syn, inkluderande uppförandepraxis”. Framställningen ska vara förankrad i det musikaliska materialet, och musikhistorien får inte tappa förbindelsen med det aktiva musiklivet. Det var hans credo.

Andra delen av Europas musikhistoria var tänkt att inledas med ett kapitel om folkmusiken. Men detta svällde och kom att uppta hela boken. Folkmusiken har inte ”bara” ett värde i sig utan står i relation till andra musikgenrer. ”Utan folkmusik hade vi inte haft någon ’konstmusik’ eller ’populärmusik’”, konstaterar Ling avslutningsvis cirka 300 sidor senare.

Efter utgivningen av folkmusikdelen 1989 återstod således att skriva den europeiska konstmusikens historia från 1730 och fram till 1980. För Jan Lings del tog dock yrkeslivet en ny riktning, då han 1992 blev utnämnd till rektor för Göteborgs universitet, och därmed fanns inte längre någon tid för egen författarverksamhet. Skrivarbetet avstannade till dess att han lämnade ämbetet fem år senare. Men i stället för att påbörja ännu en mastodontvolym om de senaste 250 årens konstmusik, valde han att dela upp framställningen i mera gripbara, separata delar. 1700-talets musik och musikmiljöer skildras som en rundresa i Europa med den engelske musikern, musikläraren och tonsättaren Charles Burney (1726–1814) som ciceron. Utifrån Burneys dagböcker och resebeskrivningar med mera lotsar Ling läsaren mellan samtidens musikmetropoler. När boken kom ut 2004 visade sig detta vara ett ovanligt lyckat grepp. Tiden och miljöerna kommer läsaren nära med hjälp av Burneys ögonvittnesskildringar.

Vägvisaren in i 1800-talets konstmusik blev Franz Liszt (1811–1886), omåttligt firad pianovirtuos och tonsättare, som i likhet med Burney företog vidlyftiga resor och umgicks med samtidens stora kulturpersonligheter. På baksidan till Liszt-boken (utgiven 2009) står att den ”innehåller musikexempel som även musikamatören bör kunna framföra på klaviaturen”. Jan Ling var en driven forskare, men han var också en hängiven och uppskattad folkbildare, och flera av de texter han publicerade under senare delen av sitt liv hade ursprungligen varit föredrag hållna för kunskapstörstande konsertbesökare och musikamatörer, främst dem i Göteborgs symfonikers vänförening. Detta gäller också den bok som behandlar musiken kring förra sekelskiftet Musiken som tidsspegel, den som kom direkt från tryckpressen till Bok- & Biblioteksmässan i höstas. Till skillnad från Liszt-boken, där föredragsmanuskripten knådats ihop till en sammanhängande framställning, består hans sista bok av tolv essäer, som speglar Europas mångfasetterade och föränderliga musikliv när 1800-talet övergick i 1900-tal. Varje enskilt kapitel är uppbyggt kring en eller två tonsättares liv och verk. Ling fortsätter således med en liknande metod som i de båda tidigare böckerna. Utifrån väl valda konstnärspersonligheter presenteras betydande musikverk, centrala idéströmningar och nya konstnärliga riktningar samt politiska och sociala sammanhang.

Tiden fram till första världskrigets utbrott präglades av optimism, och konstnärer inom snart sagt alla konstarter experimenterade på ett sätt som tidigare knappast varit tänkbart. Visst byggde många vidare på arvet från 1800-talet, men en del bröt radikalt med traditionella ideal, vilket stundom orsakade kraftfulla protester från etablissemanget.

Musikbegreppet vidgades och demokratiserades. Danser och marscher fick ett erkännande som populärmusik, och böndernas visor och låtar uppmärksammades av musik- och folklivsforskare, men också av tonsättare. Det var genom att ta upp element från folkmusiken som konstmusiken kunde ges en eftertraktad nationell ton och förankring. Andra sökte i stället nya klanger och hämtade då gärna impulser från exotiska musikkulturer.

De demokratiska strävandena åskådliggörs i ett kapitel om Elfrida Andrée. Hon är inte bara den enda kvinnan i boken utan också den enda svenska komponisten. Förutom hennes egen kamp för att som kvinna nå erkännande som professionell musiker och tonsättare, belyses det folkbildningsarbete, som hon och vissa andra mer eller mindre välsituerade borgare ägnade sig åt. Tanken var att också de mindre bemedlade i samhället skulle få del av den musik som ansågs vara den mest värdefulla, det vill säga konstmusiken. Med filantropiska förtecken anordnades billighetskonserter för arbetare.

Efter avsnittet om Elfrida Andrée följer essäer om Grieg, Mahler och Richard Strauss, Arnold Schönberg, Debussy och Ravel, Rachmaninov och Skrjabin, Sibelius, Nielsen, Puccini och slutligen om Stravinskij. Det handlar om den nydanande musik Stravinskij skapade för Ryska baletten i Paris runt 1910, Eldfågeln, Petrusjka och Våroffer. Alla dessa baletter är på något sätt, såväl litterärt som musikaliskt, sprungna ur rysk kultur. I Våroffer hämtade Stravinskij musikaliska strukturer från böndernas urgamla sånger och instrumentala melodier för att frammana klanger från det hedniska Ryssland. Premiären 1913 har gått till historien som århundradets skandal.

I förberedelserna inför Liszt-boken företog Jan Ling resor och arkivstudier. Hans sista bok bygger däremot på Lesefrüchte, vilket han klart deklarerar i förordet. Genom författarens associationsförmåga och livslånga umgänge med den repertoar som avhandlas, har läsefrukterna resulterat i en haltfull legering. Därtill är bokens grafiska utformning både proper och inbjudande med väl valda illustrationer, så gott som alla i färg.

I den tidigare citerade artikeln från 1984 skriver Ling, ”att det är väsentligt att författaren [av en musikhistoria] koncentrerar sig på verk som han själv har en positiv upplevelse av”. Av allt att döma var han den principen trogen ännu närmare 30 år senare. Även om Musiken som tidsspegel inte innehåller nya forskningsrön, så är den ändå likt varje ”’ny’ musikhistoria […] en personlig tolkning av den musikhistoriska traditionen”, för att citera förordet i Europas musikhistoria –1730.

Jan Lings sista bok är lika generös med kunskap och stimulerande att umgås med som författaren själv var i levande livet. Förhoppningsvis finner Musiken som tidsspegel vägen till många musikälskare. Det var till oss Jan Ling vände sig!

Jan Ling: Musiken som tidsspegel. Tolv essäer om musiken kring sekelskiftet 1900, Gidlunds förlag 2013, 286 s. Svenska Humanistiska Förbundets årsbok 2013.


Christina Tobeck är fil.dr i musikvetenskap och producent vid Sveriges Radio, Stockholm.