Förenar evangeliet?

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig (Joh. 17:21).

Denna Jesu bön för de troende är grunden för all ekumenik. De kristnas enhet är inte bara något i allmänhet önskvärt, utan ”ett bud från Kyrkans Herre, som kräver räkenskap av kyrkoledarna, om dessa verkligen gjort allt som är möjligt i denna sak. Denna enhet är en fråga på liv och död för kristenheten . . .” (Rahner-Fries).

Som framgick av Signum nr 5 1987 har Svenska kyrkans biskopar inbjudit alla andra i Sverige verksamma kyrkor och i samfund till samtal om de lärofrågor som skiljer kyrkorna åt. Ungefär samtidigt har Holsten Fagerberg utgivit boken Svenska kyrkan i ekumeniska samtal – Evangeliet som förenar (Verbum 1987). Boken är skriven på uppdrag av Svenska kyrkans utredningar (SKU 1987:1). Man kan därför uppfatta den som ett sätt att avlägga räkenskap för vad Svenska kyrkan gjort i de hittillsvarande lärosamtalen, och inte minst som en programförklaring inför de kommande inomsvenska lärosamtalen.

I boken kommer emellertid programförklaringen först och redogörelsen för det hittills skedda därefter. Denna redogörelse bär titeln ”Översikt över dialogerna” och är en mycket instruktiv presentation av de lärosamtal som Svenska kyrkan på ett eller annat sätt varit inblandad i. Här presenteras allt, inte bara de internationella dialogerna utan även de inomsvenska, alltifrån de katolsk-lutherska samtalen till samtalen mellan Pingströrelsen i Jönköpings län och Svenska kyrkan i Växjö stift.’

Det är alltså en bred översikt som ges i boken, och det faktum att varje publicerat dokument från de nämnda dialogerna tämligen utförligt refereras gör boken mycket användbar. Vi har all anledning att vara tacksamma för att Svenska kyrkan genom Holsten Fagerberg ställer detta utmärkta referensverk och arbetsinstrument till förfogande inför de kommande lärosamtalen.

En programförklaring

Som nämnts ovan innehåller dock boken mer än en redogörelse. Under rubriken ”Granskning och analys” ges vad som kan uppfattas som en programförklaring av Svenska kyrkans syn på och målsättning för enhetsarbetet. Det är bokens underrubrik ”evangeliet som förenar” som där närmare utläggs.

Fagerberg har därvid en dubbel utgångspunkt. Den första är Augsburgska bekännelsens sjunde artikel: ”för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten.” Här förutsätts, åtminstone enligt Fagerberg, att evangeliet om syndernas förlåtelse, vilket förmedlas genom Ordet, dopet och nattvarden, i princip är skilt från ämbetet och kyrkan som institution. Därför kan han också med gillande säga: ”I det svenska svaret till anglikanerna 1922 var evangeliet helt frikopplat från ämbetet. Det sades tvärtom rent ut, att mellan Kristus och tron får intet tredje, ingen institution tränga sig in” (s. 19). Denna tolkning av Augsburgska bekännelsen och dess nedslag i de svenska biskoparnas svar till anglikanerna 1922 utgör den norm utifrån vilken de olika dokumenten och läroståndpunkterna bedöms i boken.

Men för det andra utgör det en given utgångspunkt för Fagerberg att de ekumeniska samtalen resulterat i att ”det finns en gemensam förståelse av evangelium som uttrycket för Guds eskatologiska frälsningshandlade i Jesu död och uppståndelse” (s. 209). Denna överensstämmelse ”i det väsentliga, frälsningsbudskapet om Jesus Kristus förmedlat av den Helige Ande till Faderns ära, är den grund, den ‘grundkonsens’, kyrkorna kan bygga vidare på” (ib.). Detta är visserligen ett riktigt påstående. Problemet är bara att författaren har en tendens att identifiera den första och andra utgångspunkten med varandra, så att den gemensamma förståelsen av evangelium blir liktydig med ett instämmande i den lutherska dikotomin mellan evangelium och ämbete/kyrka. Därför kan han också helt frankt påstå: ”Alla kyrkor är idag eniga om evangeliets överordnade ställning” (s. 209).

Som om de inte alltid hade varit det. Denna olyckliga formulering visar att författaren inte förstått skillnaden mellan evangeliets ställning och dess innebörd. Som Maltarapporten2 säger förorsakades kyrkosplittringen på 1500-talet av en skiljaktig uppfattning om evangeliets innebörd. Splittringen gäller alltså inte evangeliets ställning utan dess innebörd. När man idag kan formulera en ”vittgående konsensus i rättfärdiggörelsen” (Maltarapporten) är man visserligen på god väg att bilägga kontroversen från reformationstiden. Men därmed har man ännu inte nått fram till en gemensam förståelse av evangeliums Detta kan synas vara en motsägelse, men är det inte. Det gäller nämligen att se vad som exkluderas respektive inkluderas/impliceras i den gemensamma formuleringen av det centrala, även om detta inte alltid uttryckligen påpekas i dokumenten.

För författaren, som tar sin utgångspunkt i Augsburgska bekännelsen, i Leuenbergkonkordin och i de svenska biskoparnas svar till den Anglikanska kyrkan 1922, är det löftesrikt att det i ”inledningsskedet av de luthersk-katolska samtalen råder formell enighet om den gemensamma utgångspunkten i evangeliet. Dess innehåll kan också i långa stycken formuleras gemensamt” (s. 19). Med ”den gemensamma utgångspunkten i evangeliet” menas att man är ense om att det centrala i den kristna tron är ”Guds eskatologiska frälsningshandlande i Jesu kors och uppståndelse” (s. 17). Utifrån detta borde man enligt Fagerberg ha kunnat komma fram till samma slutsatser som Leuenbergkonkordin (s. 18-19).3 Men författaren tvingas konstatera att Maltarapporten gått en annan väg. Man har inte på reformatoriskt sätt uppfattat ”rättfärdiggörelseläran som Skriftens mittpunkt och liktydigt med evangelium” (s. 18). I stället ser man evangeliet som något mera omfattande. ”BI.a. inkluderar det kyrkorätten och det som senare kallas ämbetet” (ib.). Maltarapporten förbinder evangeliet ”direkt med de institutionella formerna” säger författaren vidare (s. 19), och ”för Maltarapporten karakteristiskt är … den fasta kopplingen mellan ‘evangeliet och kyrkan’, som också är rapportens titel. ‘Kyrka’ förekommer visserligen verbalt ytterst sällan i texten, men detta får inte förvilla. Den är indirekt närvarande genom påpekandet, att evangeliet ikläder sig institutionella former. Evangeliet tar gestalt i ett ämbete och i kyrkorätt. Till det institutionella hör också på något sätt nattvarden” (s. 19). Författaren tvingas alltså konstatera att Maltarapportens gemensamma utgångsformulering inte hindrar att ämbete, kyrkorätt etc. impliceras i evangeliet. Av denna anledning, säger han, kretsar de fortsatta samtalen kring ämbetet och sakramenten, vilket även gäller det s.k. Limadokumentet.

Vad enigheten skulle gälla

Att lutheraner och katoliker till sist drar olika slutsatser av den ”långtgående överensstämmelsen” tvingar författaren att på s. 20 säga: ”Oenigheten beror kanske ytterst därpå, att man ändå inte – trots deklarerad vittgående samstämmighet – är helt överens om det enigheten skulle gälla, nämligen evangeliet.” Detta något motvilliga konstaterande är klargörande. Här har vi en annan utgångspunkt för seriösa samtal än den ovan nämnda sammanblandningen av evangeliets ställning med dess innebörd.

Tyvärr blir inte denna insikt vägledande för fortsättningen av boken. Hela tiden används i stället den lutherska förståelsen av evangelium som måttstock. Det står naturligtvis författaren fritt att bedöma andra kyrkor utifrån denna måttstock, men det får inte leda till att man tvingar in dessa i frågeställningar som är främmande för dem, som i följande uttalande: ”Svårigheterna (att uppnå interkommunion mellan lutheraner och katoliker) sammanhänger med återstående oklarheter om ämbetet. I valet mellan evangeliet och ämbetet som enhetens yttersta förutsättning har inte den svenska lösningen från 1922 slagit igenom” (s. 56). Att man ur katolsk synpunkt inte kan välja mellan evangelium och ämbete utan har en annan förståelse av evangeliet är en insikt som visserligen antyds här och där,’ men aldrig helt får bryta igenom. 5

Den lutherska förståelsen av evangeliet

Att författarens syn på den ekumeniska utvecklingen är att de andra kyrkorna har närmat sig (den lutherska förståelsen av) evangelium men ännu vägrar att dra de fulla konsekvenserna av detta, visar följande närmast groteska uttalande:

”I dokumenten från Andra Vatikankonciliet talas inte om evangelium. Det är först i och med de ekumeniska samtalen som evangelium hamnat i fokus och som även de katolska kristna erkänner evangeliets prioritet” (s. 88).

Den första satsen kunde författaren själv ha falsifierat genom att läsa igenom konciliets dokument eller med hjälp av ett sakregister slå upp de ställen där orden evangelium, evangelisering, evangelieförkunnelse förekommer. Andra Vatikankonciliet inskärper bl.a.: ”Bland biskoparnas väsentliga uppgifter framstår förkunnelsen av evangeliet. Ty biskoparna är trons härolder, som för nya lärjungar till Kristus . . .”6 Detta är inte något hastigt påkommet uttalande, utan har sin direkta motsvarighet i Tridentinums reformdekret. I ett av de första och mera kända dekreten från Tridentinum, det om kanon, säger f.ö. detta koncilium sig alltid vilja hålla för ögonen, ”att evangeliets renhet alltid bevaras i kyrkan”, det evangelium nämligen som Herren Kristus själv predikade och sedan anförtrodde åt apostlarna med uppdraget att predika det för allt skapat.

Det är ingelunda ”först i och med de ekumeniska samtalen som evangelium hamnat i fokus och som även de katolska kristna erkänner evangeliets prioritet”? Ett sådant påstående kan bara vila på den förutnämnda sammanblandningen av evangeliets ställning och dess innebörd.

Enheten evangelium-kyrka

Katolsk tro är främmande för den lutherska dikotomin mellan evangelium och kyrka, och kan inte uppfatta evangeliet som ”helt frikopplat från ämbetet”. ”Vad Gud hade uppenbarat till frälsning för alla folk, det skulle – enligt vad han i sin stora godhet har bestämt – bibehållas oförvanskat för alla tider och föras vidare till alla släkten. Därför har Herren Kristus, i vilken den högste Gudens hela uppenbarelse når sin fulländning, gett apostlarna följande uppdrag: evangeliet som tidigare hade utlovats genom profeterna och som han själv hade fullbordat och med egen mun hade kungjort, detta evangelium skall predikas för alla människor som källa för all frälsande sanning och för all morallära, och så skall de få del av Guds gåvor. Detta har också troget utförts. Dels har apostlarna genom muntlig förkunnelse givit vidare vad de tagit emot ur Kristi mun … Dels har apostlarna och män i apostlarnas närhet … nedtecknat budskapet om frälsning. För att evangeliet oförvanskat och levande skulle bevaras i kyrkan för all framtid, lämnade apostlarna efter sig biskopar att vara deras efterföljare, och till dem (har de) ‘överfört det läroämbete som de själva hade innehaft’ ” (Konstitutionen om den gudomliga uppenbarelsen 7).

Ämbetet är alltså givet med evangeliet, liksom evangeliet är givet åt ämbetet. Det betyder i och för sig inte att ämbetet innehålles i evangeliet, varför detta mycket väl kan som i Maltarapporten formuleras som ”Guds eskatologiska frälsningshandlande i Kristi kors och uppståndelse syftande till mänsklighetens försoning”. Ämbetet som evangeliets förmedlare impliceras dock, helt självklart, när detta uttalas av en katolik. Att evangeliet är givet med och åt ämbetet utesluter inte heller det som konciliet formulerar så: ”Detta läroämbete står dock inte över Guds ord utan tjänar det. . .” (Konstitutionen om uppenbarelsen 10). Men, för att citera Walter Kasper, kan den katolska kyrkan dock ”inte erkänna en renodlad motsatsställning mellan Guds ord och kyrkan. Eftersom hon tror att Guds ord är verksamt genom Guds Ande i kyrkan och hennes tradition talar hon om ett Guds ord ”i och gentemot” kyrkan, och betonar det inre sammanhanget mellan skrift, tradition och kyrka.”8

Enligt katolsk tro har apostlarna och därmed biskoparna och hela kyrkan del i Kristi sändning: ”Liksom Kristus sändes av Fadern, så sände han själv också apostlarna, sedan de uppfyllts av den helige Ande. De skulle inte bara förkunna evangelium för allt skapat, budskapet om att Guds Son genom sin död och uppståndelse befriat oss från satans makt och från döden samt fört oss in i Faderns rike. De skulle även fullfölja det frälsningsverk som de förkunnade genom det offer och de sakrament som hela det liturgiska livet kretsar kring. Så fogas människorna genom dopet in i Kristi påskmysterium. . .” (Liturgikonstitutionen 6).

Kyrkan är, om än på ett hemlighetsfullt – sakramentalt – sätt en fortsättning av Kristi sändning. ”Genom en inte obetydlig analogi kan den jämföras med det inkarnerade Ordets mysterium ”(Konstitutionen om kyrkan 8), och är ”genom sin förbindelse med Kristus … ett slags sakrament. Den är ett tecken på den innerliga föreningen med Gud och på människosläktets enhet, och är ett redskap för att förverkliga dessa” (ib. 1). Kyrkan inte bara förkunnar den verklighet varom evangelium talar, hon förmedlar den!

Kyrkan som sakrament

Fagerberg berör den katolska läran om kyrkan som sakrament på två ställen i boken. Därvid konstaterar han: ”Mot denna bakgrund faller annars inte helt begripliga uttalanden i de katolsk-lutherska dialogdokumenten på plats” (s. 78-79). Han hävdar vidare på samma ställe att ”föreställningen om kyrkan som ett sakrament utgör en svårighet men inte ett hinder för de ekumeniska ansträngningarna”. Senare motsäger han detta och uttalar: ”Den katolska uppfattningen om kyrkan som ett ‘allomfattande frälsningssakrament’ omfattas inte av icke-katolska kristna. Men just denna föreställning med sin anknytning till eukaristin och ämbetet utgör det svåraste hindret för enhetens förverkligande” (s. 93).9

Man måste beklaga att ”de inte helt begripliga uttalandena i de katolsk-lutherska dialogdokumenten” inte faller på plats med större tyngd än att författaren kan påstå: ”Ämbetsintegrationens enhetsväg har ett starkt juridiskt inslag. Eukaristifirandet görs avhängigt inte av evangeliet utan av en fullmakt med rättslig innebörd” (s. 94, min kurs). eller: ”för katolikerna är det. . . ytterst så, att det rätta ämbetet legitimerar evangeliet” (s. 68).

Beklagligt är vidare att författaren inte nämner de ortodoxa kyrkorna i samband med tanken på kyrkan som sakrament. De ortodoxa kyrkorna har ju i sak samma syn som den katolska kyrkan, och de delar den katolska tron att gemenskap i samma tro, i samma sakrament och med samma ämbete är nödvändiga för kyrkans enhet. Överhuvudtaget är de ortodoxas frånvaro i Fagerbergs bok att beklaga. Genom Lamadokumentet har ju ändå Svenska kyrkan indirekt haft dem som samtalspartner.

Man skulle önska att någon representant för Svenska kyrkan ville presentera och utvärdera de samtal mellan ortodoxa och lutheraner som sedan länge pågår i Europa. 10

I Fagerbergs syn på ”evangeliet som förenar” synes mig till sist det karaktäristiska vara, att evangelium uppfattas som något så övergripande att det relativiserar varje konkretion. Det som skiljer kyrkorna är nämligen något mycket konkret: ämbete, sakrament och dogmer. Därför heter det: ”Ju starkare tanken på det övergripande frälsningsbringande evangeliet slår igenom, desto större är förutsättningarna för ett närmande kyrkorna emellan” (s. 36). Detta övergripande evangelium ”är högsta instans” och medför ”insikten om att evangeliet aldrig tillfyllest kan fångas i entydiga begrepp” (s. 46). Det katolska insisterandet på gemensam förståelse av skrift och tradition, av kyrka, nattvard och ämbete, anses förutsätta tanken på ”att evangeliet i sin uppenbarade form kan infångas i ett omfattande lärosystem, som kyrkan fått sig anförtrott att vaka över … Den bekända uppenbarelsen görs sist och slutligen beroende av formuleringar och tankekategorier, som med nödvändighet bär historicitetens och därmed i någon mån relativitetens prägel” (s. 92). Mot detta kontrasterar författaren ”tanken på evangelium som ett mysterium, vilket aldrig slutgiltigt och endast preliminärt kan fångas i mänskliga ord” (s. 93).

Ett inkarnerat evangelium

Att evangelium skulle kunna infångas i ett lärosystem eller i entydiga begrepp är det ingen som hävdar. Bekännelserna och dogmerna har hänvisningskaraktär. De hänvisar utöver sig själva till mysteriet, men uttömmer det aldrig. Ändå kan de inte relativeras, utan är just i sin historicitet säkra vittnen. Evangeliet förmedlas till oss i och genom historien, genom historiska institutioner och mänskliga ord (vilka bär historicitetens prägel), och inte minst genom materiella ting, verksamma tecken. För katolsk tro är inte evangeliet övergripande, utan ingripande. Det ingripande evangeliet innebär att den verklighet det hänvisar till är närvarande i historien: ”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus” (1 Joh. 1:3).

I sina slutord skriver Fagerberg: ”Avgörande för väg- . valet blir till sist den uppfattning man har om de villkor kyrkan lever under medan den som pilgrimsfolket är på väg mot sitt mål” (s. 210). Det är lätt att instämma i detta. Olikheten i uppfattningen av det vi tillsammans tror, bekänner och förkunnar har onekligen med synen på kyrkans villkor i denna tidsålder att göra. För katolsk tro är kyrkan inte blott pilgrimsfolket på väg mot sitt mål, utan den redan nu på ett föregripande sätt realiserade gemenskapen (koinonia) med Fadern genom Sonen i den helige Ande. Denna gemenskap har till den yttersta dagen sin plats i historien och på historiens villkor. Den är människornas gemenskap med den heliga Treenigheten genom den inkarnerade Gudssonen. Därför är målsättningen för alla troendes enhet den som Jesus anger i sin bön: en sådan enhet som den Sonen har med Fadern.

Noter

Bland de internationella dialogerna intar givetvis de katolsk-lutherska samtalen, där Per Erik Persson resp. Lars Thunberg deltagit, en viktig plats i redogörelsen. Men också Lima-dokumentet, de anglikansk-lutherska samtalen på internationell och europeisk nivå, den s.k. Leuenberg-konkordin mellan reformerta och lutherska kyrkor i Europa och de internationella samtalen mellan metodister och lutheraner presenteras. Bland de bilaterala samtal som Svenska kyrkan fört inom landet eller direkt med kyrkor i andra länder kan här främst noteras förhandlingarna med den anglikanska kyrkan om interkommunion 1909-22 och de svenska katolsk-lutherska dokumenten Äktenskap och familj 1975 samt Dop och kyrkotillhörighet 1978. Boken redogör även för samtalen mellan den Skotska (reformerta) kyrkan och Svenska kyrkan på 1950- och 60-talen, samt för Svenska kyrkans samtal med frikyrkor i Sverige (Missionsförbundet, Metodisterna) och slutligen för utredningen Gemensamt nattvardsfirande 1975, vilken ledde fram till att Svenska kyrkan praktiserar såväl intercelebration som interkommunion med svenska frikyrkosamfund.

2 Maltarapporten är den gängse benämningen på det första dokumentet från den internationella romersk-katolska/evanglisk-lutherska samtalsgruppen, publicerad under rubriken ”Evangelium och kyrka” 1972. Se Fagerberg s. 116-122.

3 Dvs. att enigheten i det centrala är tillräcklig för ett ömsesidigt erkännande av sakrament och ämbeten.

4 Se t.ex. samma sida där författaren anger att de ”tidigare antydda svårigheterna med den gemensamma evangelieförståelsen träder här ånyo … i dagen”.

5 Två andra exempel skall anföras på att författaren utan vidare inskränkningar identifierar den lutherska förståelsen av evangelium med evangelium. På s. 33 särskiljer han två svar på frågan hur bibeln skall tolkas och förstås: ”Det ena hör samman med evangelium … Den andra möjligheten är hänvisningen till traditionen.” På s. 210 säger författaren att det trots närmandet mellan kyrkorna ännu finns ”inom kyrkor med det historiska episkopatet anspråket på att vara de rätta förvaltarna av evangeliet”. Detta medför då kravet på en ämbetsintegration som den ena linjen i arbetet för kristen enhet. Därefter heter det: ”Den andra linjen bygger på evangeliet.

6 Konstitutionen om Kyrkan nr 25, jfr. nr 23: ”Omsorgen att förkunna evangeliet överallt på jorden åligger herdarnas kollegium” och nr 24: ”Biskoparna mottar som apostlarnas efterträdare från Herren … sändningen att lära folk och förkunna evangelium för allt skapat . . .

7 ”Men eftersom evangeliets predikan för det kristna samfundet inte är mindre nödvändig än evangeliets läsande, och eftersom denna (evangeliets predikan) är biskoparnas viktigaste uppgift, har samma heliga koncilium beslutat och förordnat att alla biskopar, ärkebiskopar, patriarker och alla andra kyrkans prelater skall vara personligen förpliktade – såframt de inte är legitimt förhindrade därtill – att predika Jesu Kristi heliga evangelium.” Tridentinum, Sessio V,17.6. 1546, Decretum secundum: super lectione et praedicatione 9. Cit. efter Conciliorum oecumenicorum decreta, Barcelona-Freiburg etc. 1962, s. 645.

8 Walter Kasper, Grundkonsens und Kirchengemeinschaft. Zum Stand des ökumenischen Gesprächs zwischen katholischer und evangelischlutherischer Kirche. I: Theologische Quartalschrift 1987, s. 161-181. Citatet från s. 174.

9 Jfr. sidan 76: ”Det finns stora överensstämmelser; divergensen framträder i den katolska ecklesiologins bestämning av kyrkan som ett sakrament.”

10 Mellan den finska lutherska kyrkan och den ryska ortodoxa, samt mellan den tyska evangeliska kyrkan och den rumänska ortodoxa kyrkan, resp. den ryska och det ekumeniska patriarkatet. Se Fredric Cleves resp. Metropoliten Johannes bidrag till boken Vad lär vi av lärosamtalen?’ (Nordisk ekumenisk skriftserie 4) och Karl Christian Felmy: Die orthodox-lutherischen Gespräche in Europa. Ein Oberblick. Okumenische Rundschau 1980, s. 504-19.