I stället för tro

I höst har Karl Vennberg givit ut sin femtonde diktsamling och samtidigt har ett fylligt urval ur hans essäistik och kritik, På mitt samvete, presenterats. Som man möjligen kan inse, är inte diktsamlingens titel, Längtan till Egypten, någon angivelse av turistiska böjelser. Just titeldikten har lästs i flera massmediesammanhang, men ändå har kritiker och samtalspartner haft litet svårt att riktigt förstå vilket Egypten och vad det står för.

Den som har svårt att läsa ut det ur diktens text, får faktiskt hjälp av författaren i prosabokens sista stycke, publicerat i år och kallat I stället för tro. Där förklarar Vennberg att han ”envist tycker sig känna igen vår egen tid i hellenismens på en gång religiöst upplösta och andligt laddade värld. Religionsformer möttes, blandades och gick under; men i detta kaos fanns en hunger efter odödlighet och en dragning till mysteriet.” Och vidare: ”Likheten med hellenismen ligger i det negativa, i den ängsliga frågan: hur finner jag en gud? som den här gången sannolikt för alltid förblir obesvarad. Det tågar inte upp några nya barbarer som kan stifta nya lagar och upprätta nya kulturer” (s. 484).

Vidare relaterar Vennberg hos sig själv det politiska och det andliga dramat: ”För mig känns det underligt när det talas om vänsterns katastrof och vänsterns misär. Som om några virvelrörelser på det politiska livets yta skulle vara av någon avgörande vikt i en bottenlös misär, där hela mänskligheten är indragen.” Han menar sig se senantikens misär speglad i bevarade ansikten från den tidens konst. ”Jag tror det är från sådana avslöjande porträtt man skall gripa tillbaka till Nya testamentet för att förstå det paulinska: Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Nog kan detta rop förnimmas också i vår tid, såväl i öst med dess förföljda kyrkor, och som i väst med dess korrumperade sekter, och som här hos oss, i den stabila välfärdens gudlösa mitt.”

Denna nyckeltext gör tydligt att Längtan till Egypten syftar till förslagsvis 200-talets Alexandria: ”en värld i slutblomning/århundraden innan några förrädiska färger tändes/i Bysans fönster.”

Denna identifikation mellan vår egen tid och den romerska kejsartidens hellenism återkommer i dikten Landsflykt: ”Bara där tiden faller sönder,/bara bland tidens spillror kan vi leva/Ljuset som föll genom Bysans/liturgiska fönster/har för länge sen slocknat.”

Underförstått står hos Vennberg Bysans för trons och kristenhetens tidsålder, en parentes som ligger mellan hellenismens Alexandria och vår egen epok, där likaså ”tiden faller sönder.” Det som i den samlade kritiska prosan kallas ”Efterord” ger också en annan viktig anvisning om Vennbergs genom åren lika intensiva uppgörelse med döden och Gud. Hans vänsterpolitiska engagemang är genomgående och väldokumenterat i På mitt samvete. Och givetvis finner vi också här positiva tonfall inför kristna hållningar som bryter mot alliansen mellan kristlighet och borgerlighet. Men för Vennberg har religionen aldrig kunnat motiveras som en inspiration till politisk aktivism eller eventuellt legitimeras med social progressism. Vad det handlar om är Gud, möjligheten av nåd i en värld utan nåd och ett liv, som, möjligen, också finns bortom döden.

Vennberg är inte mer eller mindre troende i slutet av 80-talet än fyrtio år tidigare, men alla som är övertygade om att religion handlar om de yttersta (NT 81; sista) tingen, världens och livets slut, har i honom en trosförvant.

I samband med utgivningen har Vennberg själv kommenterat sin poetiska produktion. Uppenbarligen är han något bekymrad över att han fortfarande behandlas som 40-talist (i den litterära meningen).

I dag vill han peka på den intensiva skapelseperioden på 50-talet, som möjligen är något förbisedd. På 60-talet var han i stort tyst som poet, och den hälft av hela produktionen som ligger efter återkomsten 1971 med Sju ord på tunnelbanan, ar svårare att få distans till. Det kan förefalla konstigt att en enda samling Fiskefärd, 1949, kommit att så prägla bilden av ett långt och rikt poetiskt skapande. Läser man om Fiskefärd är det inte svårt att förstå. Men en förnyad genomläsning ställer också 50-talsdiktningens styrka i klart ljus. Skulle jag ta ut en svit dikter ur hela Vennbergs verk skulle valet falla på slutavdelningen i Synfält, 1954, Slutenhet, med underverk som Om människan.

Men det kan väl också sägas att i avdelningen innan i samma samling exempel finns på politisk dikt, som knappast har åldrats med något större behag.

Vennbergs insats som översättare av Nya testamentet har blivit rejält uppmärksammad i På mitt samvete med två längre essäer. I samlingarna alltifrån Vägen till Spånga Folkan, 1976, finns nedslag av översättandet. Tydligast kanske i dikten om Paulus i Visa solen ditt ansikte, 1978, där vi möter en Paulus så artskild som möjligt från den kamrerarsjäl som räddhågat skulle ordnat upp och banaliserat ett revolutionärt evangelium. ”Orörligt sitter han i klyftan där världen rämnade,/och allt mindre förstår han av vildskotten/på den milda rosenbusken Jesus.”

Och dikten om Paulus slutar med strofen;

”Orörligare än någonsin sitter han i klyftan

där han själv fått världen att rämna.

Snart röjer bara fågelskrämmorna

och dödens svartsjuka minne var han finns.

Den paulinska tiden närmar sig sitt slut.

Vem skall ta hand om den paulinska plågan.

Vem ger dårarna deras del av Gud?”

I en för mig tidigare okänd, nu omtryckt artikel ur Göteborgs-Posten 1981 om NT 81 och Bo Giertz samtidiga enmans-översättning, återkommer Vennberg till Paulus. Han menar att beträffande Paulusöversättningarna Giertz är väl så god som kommissionen: ”Men nog märker man annars så gott som överallt hos Bo Giertz en oro, en iver och en häftig förväntan som hör till Paulus kännetecken. Inte för att jag tror att Paulus ännu funnit sin rätte översättare. Där han är som explosivast, där hans eld, hans ångest och hans tro möts i sitt gåtfullaste möte, där står han ännu otolkad på vårt språk. Men Bo Giertz översättning har liksom bibelkommissionens fört oss något steg närmare honom.” Det är givetvis väsentligt att Vennbergs essäer och kritiker har samlats, när långt mera obetydliga ”klippböcker” ofta ger oss valda repriser. Björn Håkansson som gjort urvalet har uppenbarligen både haft ambitionen att få med det bestående och det typiska. Men dessa två egenskaper sammanfaller inte alltid.

I avsnittet litteraturkritik från 40-talet demonstreras tydligt hur tidigt och självklart Vennberg

intog platsen som en av de ledande. Av de större essäerna har en del snarast vunnit i fördjupning som Den fyrtiotalistiska lyrikens återtåg, 1949. Däremot finner man Den moderna pessimismen och dess vedersakare från 1946 verkligen behöva brasklappen att endast vara ”ett utkast, en lös skissering”, en ganska odräglig blandning av vida ut- och återblickar och godtyckliga efemära iakttagelser.

Kritik och politik

Avsnittet I det kalla kriget reflekterar ett ganska bedrövligt tillstånd i modern svensk kulturdebatt. Man vad som nu efteråt upprör och förundrar, och där man hoppas att klimatet förändrats, är den utstötning som de anstötliga tredje ståndpunktarna blev utsatta för. Däremot är det svårt att tycka att debatten då var hårdare eller mer skoningslös.

Omtryckningen av Vennbergs stora kommentarer till Tingstens och Eyvind Johnsons vårtal, 1948 och 1951, är välkommen, men det är idag inte alldeles klart att hans och hans meningsfränders sakliga styrka ter sig större än för snart fyrtio år sedan. Vennberg är noga med att inte identifiera sig med det stalinistiska systemet, men argumenten vilar ändå i mycket på övertygelsen att det som vi nu alla vet om Sovjet och folkdemokratierna i grunden inte var sant. När Vennberg tar avstånd från någon skenprocess (Då var det 1951, s 149) finner han inget skäl att anta att de anklagade var oskyldiga; avståndstagandet gäller den människosyn som präglar rättegången.

Angreppen mot Vennberg, Arner etc. kan väl tyckas beklämmande intoleranta och präglade av en kalla krigets beredskapsstämning. Men dessa hade å andra sidan inte skrivit som de gjorde under de åren, om de då trott vad alla vet i dag om den stalinistiska terrorn och de folkdemokratiska skådeprocesserna.

Hälften av utrymmet ägnas ett urval av mängden av bokanmälningar från fyrtiofem år. Här är uppställningen i alfabetisk ordning efter författarna, och det ger möjlighet att studera konstans och förnyelse. Det hade måhända varit mer berättigat om samma författare recenserats flera gånger också i repris. Undantaget från begränsningen till högst två omnämnanden, också sådana fåtagliga, är Birgitta Trotzig. Detta ter sig också ganska rimligt, när man märker den särskilda valfrändskap som finns mellan henne och Vennberg (kvitterad av Birgitta Trotzig i essän i Lycksalighetens halvö).

Det religiösa språket och de sista tingen

Sin bibelkunskap får Vennberg givetvis användning för när han i BLM 1984 skriver om Lars Gyllenstens Rätt och slätt … Där får vi först en lektion i hur Raymond Brown sj tolkar Pilatus kända ord till Jesus, som NT 81 upprepar som ”Vad är sanning?” Brown anser att frågan snarast innebär ungefär: ”Sanning, vad är det?”

I fortsättningen diskuterar Vennberg Gyllenstens efterlysning av och egna bruk av ett religiöst språk. Det är kanske riktigt att som Vennberg ironiskt påpekar det ”kommit de fromma att lyssna med oberättigat hopp. Det är på intet sätt till någon trosbekännelse han har behov av det religiösa språket. Utan för att det sedan århundraden tillbaka har försett den västerländska människan med ord för det existentiella i varje läge och i alla kriser. Vid en jämförelse kan orden för tidens moderörelser, psykoanalys, marxism, behaviorism och liknande inte undgå att verka tillfälliga och flyktiga.”

Diskussionen om Gyllenstens egentliga åsikter och avsikter skall vi inte följa. Vennberg diskuterar inte det som eljest är påfallande med Gyllenstens utflykter i det religiösa språket; att de egentligen aldrig handlar om det bibliska stoffet och den bibliska vokabulären. Det är ju lätt att förundras över mängden av samtida berättelser som tar sin utgångspunkt i bibliska historier. I Signum uppmärksammas genren i en serie artiklar av Jean Paillard. Men den hör till det vanskligaste man kan ge sig in i och någonting mer som tillnärmelsevis liknar Torgny Lindgrens Batseba har vi inte sett till.

Ingen recension av någon av dessa böcker har valts ut bland recensionerna. Och det förefaller vara med goda skäl. Det religiösa språk som Gyllensten har efterlyst, har ganska litet att göra med denna motivtendens, hur den nu bäst skall tolkas. Viktigare är givetvis Vennbergs eget påpekande, senare upprepat av andra om det märkliga i att ingen ung kritiker gett röst åt de unga författarna. Kanske tänker han på hur en gång Lennart Göthberg kanske endast alltför effektivt kunde ge en religiös-teologisk uttolkning av 40-talisternas texter. I Björn Håkanssons förord sägs Vennberg själv endast varit övertygad om Hölderlinessän från Författarnas Litteraturhistoria som värd att tryckas om. Och förvisso. Men är det meningsfullt att den publiceras som här utan några noter? Nog borde några fler få tillträde till Hölderlin än dem som minns eller har tillgång till Gösta Oswalds tolkningar av Hölderlins dikter till och om Diotima; Menons klagan och andra. Den som inte redan är underrättad måste bli enbart förbryllad över s 289 i På mitt samvete.

Förvåning har flera uttalat om hur den välförstående och inkännande Vennberg i recensionerna, blir sig helt olik i den ironiska anmälan av Aniara, Rymdskepparen Martinsson.

Självfallet har vi här endast sysslat med någon eller några sidor hos Vennberg. Att döds- och gudsfrågan har legat oss varmast om hjärtat kan vara naturligt, andra organ och andra anmälare må väl ha tagit fram sina affiniteter.

Men Vennberg förefaller ändå att ge en rimlig grund för en sådan värdering, både i dikterna och inte minst i Slutord. Det korta stycket kallas I stället för tro, men det som är ”i stället” är minst av allt politiken. På ett för de flesta chockerande sätt ställs ju där ”virvelrörelser på det politiska livets yta” i motsättning till den ”bottenlösa misär, där hela mänskligheten är indragen”.

Till slut är det givetvis dikterna som enklare och mer komplicerat än någon annan uttryckt den våldsamma styrkan i de yttersta frågorna:

På vår salighets

uråldriga scen

finns bara döden kvar

och den tafatta dödsannonsen

som kan flamma upp som en tändsticka.

Du letar ändå längs vägkanten.

Skulle där kunna finnas

ett ord bortom språket,

förskingrat och otydbart?

(Skönt att veta, Längtan till Egypten s 43.)