Kyrkans inkulturation i Indien

Att kyrkan genom Andra Vatikankonciliet öppnat sig för världen, för främmande kulturer och religioner är samtidigt en utmaning och en fara. Det är absolut nödvändigt att kyrkan utför sitt uppdrag i dagens värld. Det kan dock ske att hon i detta möte mister sin identitet och förfalskar sitt budskap. Man kan förutse att det blir olika uppfattningar och konflikter när det gäller att förstå och praktiskt förverkliga denna nya öppenhet. Här skall vi tala om sådana konflikter i dagens Indien.

Det är inte lätt att besvara frågan hur Guds uppenbarelse i Jesus Kristus kan framställas, förkunnas och levas på andra kulturers språk med andra religioners symboler. I Indien kompliceras problemet ytterligare av mångfalden av etniska, språkliga och religiösa motsättningar. Det försvåras också av den oerhörda klyftan mellan fattiga och rika, av alla murar mellan kastema, av de stora olikheterna mellan internationella storstäder som Bombay och Calcutta och de åttio procent av Indiens befolkning som bor i byarna.

Allt detta gör det svårt att tala allmänt om kyrkan i Indien. Just i fråga om inkulturationen bör man i dag undvika schablonartade bedömningar, entusiastiska drömmar eller räddhågade prognoser. Man måste tala mycket mer nyanserat.

Konciliets uppdrag

I dessa frågor måste man, trots att de är så komplicerade, rätta sig efter Andra Vatikankonciliets direktiv. Just i inkulturationsfrågor har konciliet givit fasta riktlinjer som man inte kommer förbi, även om man naturligtvis bör tillämpa dem med förstånd.

Även inom östkyrkorna består troheten mot evangelium inte i ett stelt fasthållande vid traditionerna, utan i bevarande av den historiska identiteten i skiftande situationer. I Indien gäller detta de kristna av syrisk rit i Kerala. Även där har det lett till spänningar, som vi dock inte skall ta upp i detta sammanhang.

Mycket konkret är Andra Vatikankonciliets direktiv i konstitutionen om liturgin. Hela dokumentets nyckelord är förnyelse, genom vilken själva den kristna hemligheten framträder tydligare och församlingen förstår bättre, så att den kan deltaga personligen i firandet av de heliga mysterierna.

För den liturgiska förnyelsen bland folk med andra kulturer gäller grundregeln att kyrkan inte vilar på stelnad likformighet. ”I sådant som inte berör tron eller hela gemenskapens bästa önskar kyrkan inte ålägga en stel enhetlighet i formen, inte ens i liturgin. Tvärtom vårdar och främjar kyrkan olika nationers och folks andliga arv; folkliga seder och bruk, som inte är oupplösligt förenade med vantro och villfarelse, bedömer hon välvilligt och bevarar dem om möjligt helt i föreliggande skick; och hon införlivar dem ibland med själva liturgin, om de principiellt kan förenas med dess autentiska anda,” Liturgikonstitutionen, 37. Centralstyrning och regionala initiativ skall alltså samverka.

I dessa riktlinjer för liturgin ges utttryck åt kyrkans mycket mer omfattande orientering i sitt förhållande till andra kulturer och religioner, vilken formulerats i senare dokument. Konstitutionen om kyrkan ser alla människor inneslutna i Guds frälsningsvilja. De kan finna frälsning om de uppriktigt följer sitt samvete.” Gud vill att alla människor skall bli frälsta (1 Tim. 2:4). De nämligen, som utan egen skuld inte vet något om Kristi evangelium och hans Kyrka, men av uppriktigt sinne söker Gud samt under nådens inflytande strävar att i gärning fullgöra Guds vilja, sådan den blir känd för dem genom samvetets röst – de kan uppnå den eviga saligheten”, Konstitutionen om kyrkan, 16.

Andra Vatikankonciliets förklaring om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna utvecklar detta tema, om än bara i stora drag. Den talar inte bara om de icke-kristnas möjlighet till frälsning utan också om själva de icke-kristna religionernas betydelse för frälsningen. Mänsklighetens hela historia omsluts ju av Guds enda, allomfattande frälsningsvilja: i sitt ursprung, i sin fulländning och i den försyn som följer mänskligheten genom historien. ”I vår tid då människosläktet alltmer blir en enhet och då förbindelserna mellan de olika folken ökar, överväger Kyrkan mera noggrant sitt förhållande till de icke-kristna religionerna. I sin uppgift att främja enheten och kärleken bland människorna och även bland folken tar hon här sikte på det som är gemensamt för alla människor och leder till inbördes samhörighet”, Deklarationen om de ickekristna religionerna, 1. ”Den katolska Kyrkan förkastar ingenting av allt det som i dessa religioner är sant och heligt. Med uppriktig aktning betraktar hon dessa sätt att handla och leva, dessa anvisningar och läror, som – även om de i mycket avviker från det hon själv fasthåller och framlägger – likväl inte så sällan återger en stråle av den Sanning som upplyser alla människor. Kyrkan förkunnar dock och måste oupphörligt förkunna Kristus, som är ‘vägen, sanningen och livet’ (Joh. 14:6),” Deklarationen om de icke-kristna religionerna, 2.

Missionsdekretet tar främst upp hur kyrkan och det kristna livet skall kunna slå rot i folkens kulturer och traditioner.

Dessutom är den tid förbi, då det kristna budskapet gavs åt Österns folk i Västerns kulturella dräkt. Kyrkan måste finna sitt språk och sin symbolik i de östliga kulturernas mylla. I en vision av världskyrkan ser Andra Vatikankonciliet hur nya former utvecklas för det kristna livet: ”För att förverkliga detta mål är det nödvändigt, att man i varje större s.k. socio-kulturellt område uppmuntrar ett teologiskt tänkande som – i ljuset av den universella Kyrkans tradition – gör de händelser och ord, som blivit uppenbarade från Gud, nedskrivna i den Heliga Skrift och förklarade av kyrkofäderna och läroämbetet, till föremål för nya undersökningar. Så kommer man att klarare se på vilka vägar tron, med hjälp av dessa folks filosofi och visdom, kan ”sträva efter en djupare insikt”, och på vilket sätt bruk, livsuppfattning och social ordning kan förenas med de sedliga normer, som den gudomliga uppenbarelsen meddelat. Därifrån öppnar sig vägar till att på ett djupare sätt anpassa sig till alla det kristna livets områden.” Dekretet om kyrkans missionsverksamhet, 22.

Konfrontationens förhistoria

Dessa koncilietexter måste läsas i historisk belysning. Under kyrkans äldsta tid fanns ingen annan möjlighet än just att formulera det kristna budskapet på den dåtida världens språk. Nya testamentet skrevs på grekiska, inte på arameiska. Kyrkan måste växa in i Medelhavsområdets kultur. Den patristiska teologin använde sig av grekisk filosofi, i synnerhet med platonsk prägel, för att presentera den kristna läran. Liturgins symbolik, de kyrkliga gesterna och dräkterna lånades i stor utsträckning från det romerska inventariet. Under senare århundraden fann också germanska traditioner och föreställningar sin plats i det kyrkliga livet.

Men sedan tycktes den flexibla anpassningens tid vara slut. På medeltiden, när den dåtida världen såg ut att vara kristen – islam betraktades som kristendomens fiende – identifierades kristendomen med västerländsk kultur. Därför var kyrkan dåligt förberedd på den nya historiska period då nya kontinenter öppnade sina oanade vidder. Den kristna budskapet förbands med ett västerländskt sätt att leva, och ofta med kolonialmakt och utsugning. Den som blev kristen måste samtidigt acceptera västerländska livsformer.

Enstaka försök i till exempel Kina att förbinda kristendomen med landets kultur och med den kinesiska världsuppfattningen, eller i Indien de Nobilis övertagande av en sannyasins hårda sätt att leva för att få det kristna budskapet accepterat av det hinduiska samhället, förblev lokalt begränsade och bekämpades bittert.

På artonhundratalet och i början av nittonhundratalet hade situationen inte förändrats nämnvärt. Den som blev kristen i Indien avsöndrade sig inte bara från sin hembygds religion, utan också från dess kultur och sociala tradition.

En rörelse åt motsatt håll måste komma till stånd. Redan före Andra Vatikankonciliet hade man blivit medveten om det orimliga i att kristendomen i Indien endast framträdde i västerländsk kulturdräkt. Impulserna kom huvudsakligen från europeer, i Sydindien från fransmän (Monchanin och Abhishiktananda) och i Calcutta belgier (Johanns, Fallon, Antoine).

Efter konciliet med dess nyorientering fick rörelsen dock en bred bas. En växande grupp unga indiska kristna – mest teologer – växte ifrån sin snävt avskärmade tradition och blev allt mer medvetna om den absurda situationen för det kristna livet i Indien.

Indien, deras hemland, med sin stora religiösa tradition och de klassiska filosofiska systemen, känner till kristendomen bara i andra hand, med en liturgi och en teologi som kommer från Västerlandet och som förs vidare från generation till generation, ofta urvattnad, utan att indiskt tänkande och indiska erfarenheter kommer till uttryck. På grund av denna alienation har Indien heller inte kommit att ingå i den kreativa teologins historia – kreativ kan man bara vara i sin egen kultur. Denna rörelse mötte redan. från början häftigt motstånd.

Den nuvarande situationen

Situationen för kyrkan i Indien är ganska komplex. I en något förenklad bild kan man urskilja följande grupper:

Till att börja med har vi de traditionella kristna församlingarna i städerna med sina gamla pastorat. Städerna utsätts mycket mer än landsbygden för västerländskt inflytande. Sedan många generationer har dessa kristna firat sin gudstjänst i västerländsk stil. Man känner sig som i en europeisk kyrka: arkitekturen är sengotisk, det finns knä f b nkar, traditionella mässkläder och så vidare.

Vid den liturgiska reformen efter Andra Vatikankonciliet genomfördes de förändringar som gällde hela kyrkan (även om det i Sydindien också finns anhängare till den ultrakonservative ärkebiskopen Lefebvre, och man till och med planerar att grunda ett seminarium med västerländska medel). Införandet av indiska element i liturgin avvisades dock länge. Helt nyligen har en pastoralkonferens i Bombay uttalat sig ganska skarpt mot införandet av en mer indisk liturgi.

Vid reformen ersattes latinet först av engelskan, som än i dag används i stor utsträckning, men i församlingarnas gudstjänster brukas nu huvudsakligen de inhemska språken. Detta har i vissa sydindiska stift (Bangalore, Mysore) lett till allvarlig rivalitet mellan de olika etniska grupperna.

Även byarna är konservativa. Man märker hur fattiga de kristna är. Det finns naturligtvis inga kyrkbänkar. De troende sitter eller knäfaller på golvet. Ändå hänger de fast vid liturgins och den folkliga fromhetens hävdvunna former, ty för dem kan tro och hävdvunnen form knappast skiljas åt. Dessutom associerar dessa fattiga kristna de indiska symbolerna med det härskande och exploaterande hinduiska fol’-skiktet. Dem vill de inte veta av.

Situationen är annorlunda hos urinvånarna i Centralindien och i nordöst. Dessa stammar kämpar sedan länge för sina marker i bergen och skogarna och för sina fäderneärvda grundrättigheter. De vill medvetet bevara sin självständighet gentemot hinduerna, som de känner sig hotade av.

I denna kamp har de haft stor hjälp av kristendomen. Den har gett dem möjlighet till utbildning – i en demokrati det enda medlet att hävda sina rättigheter – och framför allt ett förnyat medvetande om sin stamidentitet. En levande liturgi måste hos dessa stammar innehålla traditionell musik med trummor och stammens egna danser. Allt detta har inget samband med hinduismen.

Vid påvens besök väckte detta folkliga celebrerande av liturgin ett visst uppseende. Vem kan misstycka om dessa människor vid påvens besök – en enda gång i sitt liv – vill visa så mycket som möjligt av sitt eget liv, mycket mer än i den kyrkliga vardagen? I Shillong måste de olika stammarna dra lott, därför att det ”bara” fanns plats för 18 danser i programmet.

En del besökare tyckte att detta var i mesta laget för ett nattvardsfirande, men man kan också fråga sig om en nattvardsgudstjänst är den rätta ramen för ett påvebesök på bara några timmar, när alla ändå strömmar samman inte för att fira mässa utan just för att hälsa på påven.

Den indiska biskopskonferensens roll

Den avgörande instansen för liturgins förnyelse och anpassning till indiska förhållanden har den indiska biskopskonferensen jämte den romerska gudstjänstkongregationen varit. Redan 1966 beslöt Indiens samlade biskopar i New Delhi att förnya och indisera Liturgin i Andra Vatikankonciliets anda. En kommission fick i uppdrag att bearbeta de hithörande frågorna, och i Bangalore grundades ett liturgiskt centrum.

1969 framlades en plan med tolv punkter för den liturgiska anpassningen. I indiska utgåvor av missalet har dessa punkter tryckts efter de allmänna instruktionerna. De gäller böne- och hälsningsgester, kläder och utensilier.

När det gäller kroppsställningen under firandet av Liturgin kan man till exempel välja mellan att stå eller sitta på golvet, allt efter lokal sed. Som vördnadstecken kan man i stället för att böja knä föra samman händerna och buga djupt. I stället för att kyssa altaret och andra invigda konsekrerade föremål kan man röra vid dem och sedan föra händerna till pannan eller ögonen. Levande ljus kan ersättas med oljelampor. I stället för korporalet kan man använda en ”thali”, en stor, platt metalltallrik där man vid måltider lägger upp de olika rätterna.

Dessa punkter godkändes i mars 1969 av två tredjedelar av biskoparna. Kardinal Valerian Gracias meddelade Rom. Redan den 25 april samma år godkände Rom punkterna. Det var precis i tid, för i maj sammanträdde i Bangalore ”Allindiska seminariet för kyrkan i dagens Indien”, kanske det viktigaste som hänt i Indiens kyrka efter Andra Vatikankonciliet. Representanter för alla stift och samhällsstånd fanns på plats för att planera kyrkans orientering i Indien enligt konciliets riktlinjer. Under detta seminarium firades den 3 maj 1969 för första gången nattvard enligt den av Rom godkända nyordningen.

Det överläts åt de enskilda biskoparna att genomföra dessa anpassade liturgiska former i stiften. Hela tiden skulle liturgiska nyheter förklaras för de troende.

Redan från början mötte den liturgiska förnyelsen häftigt motstånd. Till Rom sändes petitioner om att de indiska inslagen i den liturgiska förnyelsen skulle förbjudas igen. Gudstjänstkongregationen i Rom stod dock fast vid sitt godkännande, senast i november, 1970 och även kardinal Gracias, den indiska biskopskonferensens ordförande förenade sig entydigt med majoriteten av Indiens biskopar till förmån för liturgins indisering, trots att han var konservativ både till sin läggning och genom sin sociala bakgrund.

Obehagliga kontroverser

Bangalores liturgiska centrum, och i synnerhet dess grundare och ledare under många år D.S. Amalorpavadass, är dock än i dag föremål för förbittrade angrepp, särskilt från en grupp konservativa kristna kring tidskriften ”The Laity” (utgiven av J. F. Kulandaysami – en samling artiklar ur denna har kommit ut i bokform under titeln The Paganized Church in India, Madras 1985). Denna grupps ursprungliga åtagande, att bevara den kristna tron ren och hel, är helt legitimt, men sättet det görs på är mycket beklagligt.

Man måste först och främst beundra modet, energin och organisationsförmågan hos Amalorpavadass när han på otaliga kurser och seminarier presenterat Andra Vatikankonciliets tänkande för tusentals kristna och ryckt upp dem ur deras traditionella, sömniga kristendom. Hans dynamiska personlighet kan dock av naturliga skäl gå många på nerverna, stundom även hans vänner.

Han kunde nog också ha varit försiktigare med att såra känslorna hos traditionella kristna, till exempel när han använt religiösa symboler som brukas inom hinduismen för att framställa de kristna mysterierna. Detta är i och för sig helt legitimt, men pastoralt sett inte tillrådligt så länge många allt för starkt associerar dessa symboler med hinduismen. (En balanserad värdering av indisk kristen konst och bruket av Indiens religiösa symboler för att framställa den kristna tron finns i Gottfried Rothenmundt: Umstrittene indische Kunst, i Zeitschrift fur Missionswissenschaft 66 (1982), s. 8-16).

Amalor har aldrig framställt någon hinduisk gudom i sitt ashram, men vissa figurer som han infogade i fönsterramarna kunde misstolkas. Därför har han också tagit bort dem igen.

Det förekom alltså missförstånd, men också obehagliga kontroverser. Två exempel: I en religionsbok som utgavs av Bangalores liturgiska centrum framställs Maria i indiska kläder, med en blå blus under sarin. Tryckeriet hade begränsade resurser, och olyckligtvis nog föll den blå färgen på blusen bort, varför det kunde se ut som om Maria framställts med bara bröst. I stället för att försöka få klarhet i frågan demonstrerade man och inlämnade rättsliga klagomål över att folkets religiösa känslor hade sårats.

På Bangalores liturgiska centrum höll man då och då morgon- och aftonbön inför den uppgående respektive nedgående solen. I gammal kristen tradition är ju solen en symbol för det gudomliga ljuset. Nu kunde man läsa i ”The Laity” om hur man infört solkult i Bangalore. Antalet sådana anklagelser är oändligt. Trots allt detta har biskoparna erkänt centrets liturgiska arbete. Det godkändes uttryckligen än en gång på den allmänna biskopskonferensen i Ranchi 1979.

I dag befinner sig D.S. Amalorpavadass i Mysore. Han har grundat ett ashram där han genom bön och undervisning för in grupper av kristna från alla samhällsskikt, i synnerhet lekmän, i det kristna livets indiska former. Där lever man strängt vegetariskt, mycket enkelt och i djup tystnad – om ändå vissa av hans högljudda motståndare kunde lära sig något av denna tystnad? Han har också lyckats få in en lärostol i kristendom vid Mysores universitet, så att Kristi budskap finns närvarande också i denna helt sekulariserade miljö.

Av helt annan läggning är Bede Griffith, högt bildad, en djupt andlig människa. Även han blir ofta föremål för angrepp från ”The Laity”. Hans ashram Shantivanam i Trichinopoli har på försök anslutits till benediktinorden. Det är vallfartsmål för tusentals människor som söker sanning och frid. Man kan kritisera vissa av hans sätt att uttrycka sig – konstruktiv kritik är alltid nyttig – men man skall tacka Gud för att det finns människor och platser som man kan söka sig till för att få ro och ny livskraft.

Frågan om ”gudstjänstgemenskapen”

I denna tid av nyorientering efter Andra Vatikankonciliet ställs kyrkan i Indien inför ständigt nya problem. Dessa löser man inte med hård polemik, utan man måste finna sakligt riktiga och pastoralt fruktbara lösningar i ett förtroendefullt samarbete. På uppdrag av den indiska biskopskonferensen planerar Bangalores liturgiska centrum därför i början av 1988 ett seminarium för fackfolk över frågor kring ”communicatio in sanctis” i ljuset av Andra Vatikankonciliet, under nuvarande förhållanden, alltså den ofta svåra frågan hur långt man kan ta med icke-kristna i vår tros sakramentala värld, och hur långt kristna kan deltaga i andra religiösa gemenskapers fester och högtider. Mod, ansvar och ömsesidigt förtroende är förutsättningar för meningsfulla svar på sådana frågor.

Under tiden fortsätter dock polemiken kring alla möjliga moderna frågor. Om man i dag frågar indiska biskopar vad de anser om grupper kring tidskriften ”The Laity”, så skakar de på huvudet:

”Det är mycket sorgligt och till stor skada att denna falska propaganda förstör så mycket, men vi är maktlösa. Man kan inte tala med dem, och på så vis förs goda kristna bakom ljuset.”

De sociala problemen

Kyrkans nyorientering efter Andra Vatikankonciliet har också en annan dimension: ansvaret för de fattiga och förtryckta, kampen mot utsugningen och den sociala förnedringen av många miljoner. Välgörenhet har alltid förekommit, men räcker inte. Kyrkan måste kämpa för människans grundläggande rättigheter, för en rättfärdig social och ekonomisk ordning. Redan långt före kontroverserna kring befrielseteologin skrev Paulus VI i sin apostoliska skrift om evangeliseringen i dagens värld 1975: ”Man minns ännu i vilka ordalag biskopar från alla världsdelar och särskilt de från tredje världen under den senaste synoden talade om befrielsen. De gav röst åt miljoner av kyrkans söner i sina folk. Dessa folk är med all sin kraft inbegripna i en kamp för att komma till rätta med allt det som tvingar dem att stanna vid sidan av livet: svält, kroniska sjukdomar, analfabetism, fattigdom, orättvisa internationella förhållanden, särskilt i fråga om handelsutbytet, en ekonomisk och kulturell neokolonialism som ibland är lika grym som den gamla politiska kolonialismen,” Om evangeliets förkunnelse i dagens värld, 30. Han bifogar en varning att inte reducera det glada budskapet till politiska slagord eller ett socialt aktionsprogram – detta är en reell fara – men frågan är brännande.

En ung präst beger sig till avlägsna byar och besöker fattiga lantarbetare, som blir brutalt utsugna av mäktiga storbönder. Hans överordnade säger dock åt honom att läsa mässan för dessa människor och döpa deras barn. Att göra något annat är inte hans sak, det leder bara till problem.

En ung generation präster och ordensmedlemmar står inte ut med att stora kretsar inom kyrkan fortfarande lever obekymrat i sin institutionella trygghet och inte vill ha någonting att göra med de förtrycktas växande oro. Man håller fast vid det gamla, vid religiösa och sociala traditioner där man känner sig hemma och som ger en trygghet.

Det finns svåra sociala problem, inte bara hos fattiga nykristna utan också i gamla kristna församlingar. Kastmurarna förblir i många delar av Sydindien en källa till splittring, som politiserar livet i hela stift och förgiftar religiösa familjers gemenskap. Man måste lyssna på den bittra erfarenheten och den dunkla rädslan i en bön som lyder: ”Tala för allt i världen inte om för någon att jag kommer från en kastlös familj.”

I många kretsar har hemgiften, utan vilken en flicka inte kan gifta sig, blivit till ett socialt tvång med orimliga och omänskliga krav, som förstör familjer och driver dem till förtvivlan. En flicka gråter när hennes mor ger henne ett guldsmycke som hon behöver till sin brudutstyrsel – hennes mor har fått svälta för att få råd med det. Unga studenter måste ge upp sina studier och därmed sin framtid för att deras systrar skall kunna gifta sig. Ingen vågar rubba sådana traditioner. Man tillhör en social grupp, man går i kyrkan, man måste finna sig i de sociala kraven. Även detta är en sida av den traditionella kristendomen i Indien.

Visst måste man erkänna den traditionella kristendomens värden – den ger många människor ett starkt medvetande om sin kollektiva identitet. Man måste dock också inse att detta fasthållande vid traditionerna inte bara är trohet mot evangelium. Kast, social prestige och familjeegoism hör också till denna tradition. Man måste önska sig att denna kristendom också befrias från sin sociala orörlighet genom evangeliets budskap. Det kristna livet måste om och om igen låta sig ifrågasättas av evangeliet. Ren tradition dödar. Det upplevde även Jesus.

Och framtiden?

Inkulturationsproblemen i Indien är alltså komplexa. Om man vill göra sig en nyanserad bild av dem måste man studera de sociala grupperingarna, med de enskilda gruppernas kulturella bakgrund och problem. Därför har också de indiska biskoparna hållit fast vid principen att varje biskop förblir ansvarig för den liturgiska förnyelsen i sitt eget stift. Därmed kan naturligtvis framåtskridande blockeras, men å andra sidan bevaras den pluralism som är nödvändig i en så differentierad kyrka som den indiska. Förnyelsen av kyrkan i Indien är en pastoralpedagogisk uppgift att föra församlingarna till en djupare förståelse av Kristi hemligheter och till ett personligt deltagande i firandet. Här behövs tålamod och klokhet. Konfrontationer hjälper föga.

Båda sidorna har gjort stora fel. Man har förebrått indiska teologer för att i sin dialog med hinduismen smussla undan eller förfalska katolska trosutsagor, för att inte erkänna den kyrkliga auktoriteten. Kulandaisami har sammanställt en samling sådana ”abominable quotes” (avskyvärda citat). Det hade varit bättre om han ägnat sin stora flit åt en fruktbarare samling vackra utsagor av samma teologer.

Man bör inte ställa upp och försvara allt som sägs eller skrivs, men en del av anklagelserna har felciterats eller ryckts loss ur sitt sammanhang. Ord som fälls i en upphetsad diskussion får inte framställas som en grundläggande attityd. Man får inte heller ställa en tidskrift till ansvar för allt som står i dess spalter. Allt detta måste man se mot bakgrund av kyrkans hela liv, tänkande och kamp i Indien.

En förnyelse i Andra Vatikankonciliets och i evangeliets anda är absolut nödvändig. I stället för att slösa bort värdefull kraft på fruktlösa beskyllningar bör man ta itu med kyrkans stora uppgifter och nöd i Indien. Tillsammans med en ung generation teologer och lekmän (för alla lekmän i Indien tillhör inte kretsen kring ”The Laity”) bör man söka en profetisk syn på det kristna budskapet för dagens Indien.

Här skulle jag vilja nämna några p sonligå-erfarenheter: Sedan flera år förbereder jag indiska teologer inför deras prästvigning med trettio dagar långa exercitier. När vi firar eukaristin sitter vi i cirkel i medvetande om en gemensam kallelse, ett gemensamt uppdrag.

Var och en av dessa nordindiska teologer vet att han med stor sannolikhet, en dag någon gång efter prästvigningen, kommer att bli överfallen av rövare, bestulen och slagen – kanske dödad. (Sådant är numera nästan vardagsmat i norra Indien.) Var och en söker kraft, mod, kärlek. Frågor om liturgisk anpassning är helt enkelt inget problem för dessa människor.

Eller en grupp sydindiska teologer: de oroas inte på något vis av kontroverserna kring centret i Bangalore. Däremot är de djupt bekymrade därför att de kommer från Sydindiens konservativa kyrkor som är fulla av kyrkopolitik, kastproblem och rivalitet mellan olika språkgrupper: kanara mot tamil mot telugu.

Hur skall de kunna leva rent och uppriktigt som präster utan att dras in i dessa partistrider, i en kyrka som skall vara gemenskapens sakrament men som är full av rivalitet och splittring? Detta är deras problem.

Ännu en erfarenhet: En dag hos Jyoti Sahi, den indiske kristne konstnären som finner eviga sanningar i det religiösa Indiens symbolik och som därför angrips, som för kristna mysterier i dagen i ständigt nya bilder.

Han bor mycket enkelt i en fattig by cirka 25 kilometer utanför Bangalore, tillsammans med sin fru som förutom att sköta det dagliga hushållsarbetet och uppfostra fem barn också driver en liten byskola.

I denna indiska värld, där han hör hemma, måste Jesus Kristus födas inte bland främmande ansikten, utan i sitt ständiga nya människoblivande i hans hembygds nöd och hopp.

På kvällen sitter alla runt den lilla oljelampan, läser Bibeln och ber för alla som är i nöd. Morgonen därpå firar vi mässan i det lilla bönerummet där alla nätt och jämnt får plats, familjen och två ungdomar som också vill viga sina liv åt den kristna konsten.

Jesus är centrum för den lilla gemenskapen, som förenas i tro och kärlek. Bakgrunden är hoppets stora bild, den samaritiska kvinnan som ber om livets vatten. Mose slår med staven – inte mot en klippa utan mot Jesu sida, och ur Jesu hjärta strömmar det eviga livets vatten över Indiens vidder, till de betryckta och törstande människorna.

Jag kommer att tänka på papperskontroverserna: är detta hinduisering?

Det finns visioner av det kristna livet i Indien, visioner som inte föds ur lärda böcker utan i familjer som verkligen är kristna, bortsett från alla gräl, och i det profetiska skådandet hos konstnärer som finner Gud i tingens hjärta och framför allt i de sökande och törstande medmänniskornas längtan.

Övers. Gunnar Gällmo