Mellan Rom och Moskva

Den ukrainsk-katolska kyrkan i nationalismens trollkrets

Inte ens de flesta katolikerna känner till den sedan slutet av 1500-talet med Rom unierade ukrainsk-katolska kyrkan av slavisk-bysantinsk rit, trots att denna ännu 1946 omfattade mer än fem miljoner troende. På grund av det sovjetiska förtrycket är det numera svårt att uppge någon exakt siffra.

Det var huvudsakligen av politiska skäl som de ortodoxa i det polsk-litauiska statsförbundet, efter att ha lytt under patriarken av Konstantinopel, 1595-1596 bestämde sig för en förening med Rom. De ortodoxa hoppades nämligen att de genom denna förening, under bibehållande av de hävdvunna bysantinska riterna, bruken och rättsreglerna (inklusive rätten för gifta män att prästvigas), skulle bli likställda med katolikerna i Polen-Litauen. Det dröjde dock länge innan denna förhoppning uppfylldes.

Det polsk-litauiska storriket, som vid tiden kring år 1600 även omfattade Ukraina, Vitryssland och stora delar av Ryssland, började dock vackla under trycket från Moskva redan under senare hälften av 1600-talet. Den unierade kyrkan trängdes nu tillbaka i samma takt som Moskvas imperium bredde ut sig västerut. I tsarrikets gränstrakter hade den unierade kyrkan snart inte längre några möjligheter att överleva.

Därtill kom att Moskvapatriarkatet 1686 köpte jurisdiktionen över Kievs metropolitdöme av Konstantinopelpatriarkatet för 120 gulden och 60 sobelpälsar. Därmed förlorade Kiev sin kyrkliga självständighet och kom att lyda under patriarken av Moskva.

Den unierade kyrkan skulle förmodligen ha gått under redan i slutet av 1700-talet, om inte vid Polens delning en del av den hade hamnat under österrikiske kejsaren, som stödde de unierade.

Tack vare detta stöd blomstrade framför allt den unierade kyrkan i västra Ukraina (Galizien) med sin metropolit i Lvov. I Donaumonarkin fanns flera unierade grupper av ukrainsk härkomst, till exempel i gränstrakterna mellan Slovakien och Ungern och i Kroatien. Dessa grupper tillhörde dock andra administrativa områden och levde därför sitt eget liv. Därmed började den unierade kyrkan (eller den grekisk-katolska kyrkan, som den kallades i Österrike-Ungern) realan utvecklas mot en mångnationell modell.

En mångnationell kyrka

Denna utveckling blev uppenbar efter första världskriget, när Donaumonarkin upplöstes 1918 och avlöstes av nya nationalstater. Som resultat av detta fanns det nu unierade av ukrainsk härstamning i det jugoslaviska Kroatien, i Ungern, i Slovakien och i Polen, eftersom västra Ukraina åter hamnat under polskt välde sedan ett försök att upprätta en självständig ukrainsk stat hade misslyckats. De unierade tolererades visserligen överallt av dessa nya stater, men de uppskattades inte särskilt mycket.

Under Hitler-Stalinpakten 1939 hamnade östra Polen (inklusive västra Ukraina) i Sovjetunionens intressesfär. På så vis kom de unierade i det ukrainiska Galizien 1940 under sovjetiskt välde, fast bara fram till den tyska inmarschen. När Röda armen fördrev tyskarna på hösten 1944 kom mer än fyra miljoner ukrainska unierade en gång för alla under sovjetiskt välde, ur askan i elden.

En förbjuden kyrka

Genom ett fingerat lokalt koncilium med hjälp av kommunistiska medlöpare i Lvov 1946 sades föreningen med Rom upp och proklamerades den unierade kyrkans anslutning till Moskvapatriarkatet. Samma spel upprepades 1949 i det likaledes av Sovjetunionen annekterade Karpatoukraina, där biskop Teodor Romzja av Mukatjevo hade mördats redan 1947. De sovjetiska myndigheterna förklarade den unierade kyrkan upplöst och förbjöd dess fortsatta existens.

Alla biskopar som var unierade med Rom, samt hundratals unierade präster och lekmän, ville inte ge upp banden till Rom trots brutalt tvång. De fängslades eller förvisades. Den unierade kyrkan levde dock vidare underjordiskt med hemliga biskopar och präster, trots alla förbud och förföljelser.

Att denna förtryckta kyrka inte heter glömdes bort under det ekumeniska tövädret mellan Rom och Moskva på sextiotalet svarade den unierade exilkyrkan för med sin dryga miljon ukrainare, liksom den ganska egensinnige storärkebiskopen Josif Slipij, metropolit av Lvov, som 1963 fick lämna Sovjetunionen och resa till Rom.

Det gick dock knappast att undvika att i den unierade` exilkyrkan (med rötter framför allt i Canada och USA) ansträngningarna att befria den förtryckta kyrkan kom att förbindas med nationalistiska strävanden, eftersom man inte längre trodde att den förföljda kyrkan åter skulle bli tillåten i Sovjetunionen.

Kyrkans nationalistiska flygel krävde därför ett unierat ukrainiskt patriarkat (vilket Rom dittills förhindrat), såg till att kyrkan fick ett nationellt namn – den kallar sig nu ukrainsk-katolsk – och forcerade övergången till ukrainskan som liturgiskt språk i stället för kyrkslaviskan, som dittills använts av alla slaviska östkyrkor. Dessutom betonade man nu de liturgiska särriterna, för att medvetet profilera sig gentemot Moskvapatriarkatets liturgi. Pastorala skäl talar utan tvivel för införandet av ett liturgiskt språk som talas av 40 miljoner människor, men det är skadligt för kyrkan att nationalistiskt tankegods tränger in. Hon blir exklusiv när hon försöker bevara sin egen identitet i ett nationellt getto.

Vad blir då följden? Man kan tänka på de cirka? 400 000 unierade kristna i Polen, vilka i dag åter kan hävda sin rätt att finnas efter att 1946-1956 över huvud taget inte ha fått celebrera sin liturgi och som även därefter av politiska skäl behandlats lika styvmoderligt av både regimen och den latinska landskyrkan.

Enkyrka med många namn

De hör klart och tydligt till den kyrka som en gång kallades grekisk-katolsk, men de är polska medborgare, och i Polen är ordet ”ukrainsk” förbundet med historiska antipatier. Därför kan de inte kalla sig ukrainsk-katolska, och därför fortsätter de helt medvetet att celebrera liturgin på kyrkslaviska.

Något liknande kan man säga om det unierade stiftet Krizevci i Jugoslavien, vars 60 000 troende också hör till den grekisk-ortodoxa kyrkan. Och i grund och botten måste även de 360 000 unierade slovakerna räknas till denna kyrka.

Beteckningen ukrainsk-katolsk tar inte hänsyn till att denna kyrka i dag är mångnationell. Detta gäller även de mer än en miljon troende i förskingringen, vilka länge varit medborgare i sina nya länder och noga räknat inte längre är ukrainare.

Den ukrainske hemlige prästen Mychajlo Havrylyv (Every Person is First of All a History, Rom 1987, s. 88) värjer sig med rätta mot beteckningen ”ukrainskkatolsk”. Han säger att den är farlig och att den kan vålla stor skada (inte minst i själva Ukraina). Han citerar påven Benedictus XV: ”Det finns ingen grekisk, slavisk eller romersk kyrka, bara den enda katolska kyrkan.”

Havrylyv uppfattar sig som medlem av den katolska, det vill säga allomfattande, kyrkan, även om han är förbunden med en lokal kyrkogemenskap som har sina egna riter och seder. Lokalkyrkan får inte förväxlas med en nationalkyrka eller landskyrka, ty den omfattar olika folkslag och ofta även flera länder.

Kristendomen har sedan länge uppträtt med anspråk på att inte vara ett visst folks religion utan stå öppen för alla raser och folk. Paulus understryker detta med skärpa: ”Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla.” (Kol. 3:11, jfr. Gal 3:28.) Man skulle med gott samvete kunna tillfoga: då är ingen heller ukrainare!

Med tanke på de politiska förhållandena kan man visserligen förstå att den ukrainska nationalismen lever upp, men dess plats är inte i kyrkan, eftersom den begränsar och stänger in i stället för att öppna. I Donaumonarkin kallade man denna kyrka ”grekisk-katolsk” därför att den i fråga om sina riter, bruk och rättsregler går tillbaka på den bysantinska kyrkan, från vilken den en gång mottog kristendomen. Var kanske inte den beteckningen lämpligare?

Ukraina – Gorbatjovs akilleshäl

I väst talar man mycket om vilken inverkan Khomeinis version av islam har på de sovjetiska muslimerna. Då bortser man lätt från att även det polska exemplet tycks bilda skola i Sovjetunionen. De sovjetiska myndigheterna kan knappast vara blinda för att det i kretsar, som avvisar den sovjetiska statsateismen, sedan en tid har blivit på modet att gå över till katolska kyrkan. Detta måste förefalla farligt framför allt i Ukraina.

Där verkar nämligen nu som förr underjordiskt den ukrainsk-katolska kyrkan av bysantinsk rit, som 1946 förbjöds och tvångsintegrerades med Moskvapatriarkatet. Den har kvar tio hemliga biskopar och mer än tusen präster. Med sitt oberoende av Moskva under-: stryker den en autonomi gentemot ryska maktsträvanden, vilken får hjärtat att klappa hos varje ukrainsk nationalist.

Anonym eller auktoriserad

Även om de sovjetiska myndigheterna långt ifrån av= står från alla slags trakasserier, så tycks de sedan en längre tid mer eller mindre tyst tolerera den ukrainskunierade kyrkans verksamhet. Det är nämligen tydligt att det finns sovjetiska planer på att lyfta upp denna kyrka ur dess underjordiska tillvaro för att bättre kunna kontrollera den. Som ett villkor för detta har de sovjetiska myndigheterna hittills krävt att de unierade ukrainarna skall bryta banden med Rom. Detta erbjudande har också givits åt ordföranden i de med Rom unierade ukrainarnas centralkommitte, den orädde lekmannapredikanten Josyp Terelja, men de ukrainska katolikerna avvisade det med eftertryck.

Under tiden har de sovjetiska myndigheterna låtit Terelja lämna Sovjetunionen och resa till Canada, där det finns en stark ukrainsk-katolsk utvandrargrupp med fasta kyrkliga strukturer. På så vis har myndigheterna visserligen gjort sig av med en oböjlig förkämpe för den unierade kyrkans rättigheter, men Terelja var långt ifrån ensam.

Sedan länge måste de sovjetiska myndigheterna till exempel ha känt till att den underjordiska unierade kyrkans egentliga överhuvud är redemptoristen Volodymyr Sternjuk i Lvov. Han vigdes till biskop i hemlighet 1976. Om de inte visste det skulle det nämligen vara oförklarligt att den ukrainsk-katolska kyrkans biskopssynod, som sammanträdde i Rom i september i år, offentliggjorde den i dag åttioårige biskopens namn och funktion. Ville man kanske på så sätt presentera en ny auktoriserad samtalspartner för de sovjetiska myndigheterna i stället för Terelja?

Visioner och förhoppningar

Att någonting håller på att ske bland de unierade troende i västra Ukraina visar också de påstådda uppenbarelserna av Maria, som man har kunnat läsa om till och med i den partitrogna pressen sedan våren 1987.

Den första uppenbarelsen rapporterades från byn Grusjevo. Senare sade sig troende ha sett Gudsmodem också i Tarnopol, Osernoje, Beresjany och Kamenka-Bugskaja. Ateistiska aktivister reagerade omgående med våldshandlingar, men lyckades inte skrämma de troende.

Om äktheten i dessa uppenbarelser må man anse vad man vill. Säkert är dock att detta fenomen inte uppstått av en slump. Om det finns något samband med det av påven Johannes Paulus 11 utlysta Mariaåret, som kommunisterna insinuerar, må vara osagt. Det råder dock inget tvivel om att dessa visioner är ett uttryck för undermedvetna förhoppningar om en förändring. På många platser väckte de också en ny religiös entusiasm, som kommit i dagen genom att man genast började vallfärda till de olika uppenbarelseplatserna.

Intressant är också de kommunistiska centralmyndigheternas reaktion. Man bör åtminstone uppmärksamma att Moskvaveckotidningen ”Moskovskije Novosti” i början av september visserligen hade en kritisk artikel om uppenbarelserna, men i denna varnade ”ateistiska extremister” i Ukraina att inte göra sig skyldiga till övergrepp mot de troende och påpekade för de lokala myndigheterna att det inte dög med administrativa åtgärder på ett så känsligt område. Detta är ett helt nytt språk, och det gick inte heller att ta miste på att författaren stödde sig på Gorbatjovs reformpolitik.

Ekumeniska aspekter

Hur som helst står partiledaren Gorbatjov inför ett riktigt dilemma. Om han på nytt tilläte den med Rom unierade ukrainska kyrkan, skulle det förmodligen få samma effekt som när den unierade kyrkan i Slovakien på sin tid tilläts igen. Då lämnade de flesta troende sitt påtvungna medlemskap i den ortodoxa kyrkan och gick tillbaka till den unierade katolska kyrkan. Detta ledde till svåra spänningar gentemot ortodoxin och belastade även det ekumeniska arbetet.

En överenskommelse med det ortodoxa Moskvapatriarkatet skulle i ett sådant fall knappast kunna undvikas. Just för den rysk-ordodoxa kyrkan är det nämligen mycket som står på spel just här, eftersom en avsevärd del av dess ännu fungerande kyrkor och kloster finns i västra Ukraina. Dessutom rekryteras de flesta nya prästerna just från denna en gång katolsk-unierade region. Om den unierade kyrkan skulle tillåtas igen, riskerar Moskvapatriarkatet alltså att bli avsevärt försvagat.

Ur ateistisk synvinkel kan en sådan försvagning kanske till och med förefalla önskvärd, men statspolitiskt sett lär detta knappast passa in i Gorbatjovs uppfattning just nu. Moskvapatriarkatet har helt anslutit sig till Gorbatjovs reformpolitik och stöder den oreserverat, eftersom det hoppas på lättnader genom den. En försvagning av patriarkatet är därför säkert inte önskvärd i Gorbatjovs ögon. Han behöver allt stöd han kan få inför motståndet mot sin politik.

Om den unierade kyrkan tilläts igen, skulle det också kunna få de ukrainska nationalisterna att vädra morgonluft (och bland de 40 miljonerna ukrainare finns det av historiska skäl många nationalister). Detta skulle knappast kompenseras av fördelarna med en bättre kontroll över de unierade.

I västra Ukraina har dock utvecklingen gått så långt, att Gorbatjov snart kan se sig tvingad att handla. Kan man under dessa förhållanden ha några reella förhoppningar om att de med Rom unierade ukrainska katolikerna av bysantinsk rit äntligen skall få tillbaka rätten att fritt utöva sin religion, vilket påven Johannes Paulus II krävde för inte länge sedan?

Övers. Gunnar Gällmo