Förhållandet mellan judar och kristna – en känslig fråga

En störtflod av kritik strömmar i dessa dagar mot Benedictus XVI. Den pensionerade påven har i ett bidrag i tidskriften Communio problematiserat två grundläggande övertygelser inom den judisk-kristna dialogen, inte för att få dem upphävda utan snarare för att få fram en teologiskt mer differentierad bild. Ratzingers reflektioner refererar till dokumentet år 2015 från Påvliga kommissionen för de särskilda relationerna med judendomen, som formulerar uppgiften att fortsätta den teologiska reflektionen över att säga nej till ersättningsteologin och att bejaka tanken att det första förbundet aldrig sagts upp.

Texten – som inte kan göra anspråk på någon läromässig auktoritet, men som av kyrkopolitiska skäl har väckt stor uppmärksamhet – är lika kraftfull som de argument som den framför. Från den flerstämmiga kritiken stiger anklagelser som att Benedictus banar väg för en ny form av antisemitism. Det passar det mediala intresset av att förstärka dissonanser, men är det korrekt?

Som bekant bevarar kyrkan och synagogan i Gamla testamentet ett gemensamt arv. Striden om detta arv frambringade redan hos kyrkofäderna antijudiska stereotyper, som har präglat förhållningssättet hos kristna under århundraden. Under medeltiden förekom ghettoisering, social stigmatisering och ständigt återkommande pogromer. Den kyrkliga antijudaismen är religiöst motiverad. Den måste skiljas från varianter av den moderna antisemitismen, som redan från början hade rasistiska drag och som i den nazistiska ideologin fick eliminerande dimensioner.

Om man accepterar denna åtskillnad – utan att ifrågasätta att den kyrkliga antijudaismen avsevärt försvagade motståndet mot Hitler – så är anklagelsen mot Ratzinger om att bereda väg för antisemitismen ohållbar. Ingenstans hos Ratzinger går det att upptäcka spår av en rasistisk diskurs. Och hur skulle det vara möjligt? Benedictus XVI fördömde i sitt tal i Auschwitz antisemitismen som en ondsint och förrädisk form av gudsförnekelse. Förintelsen (Shoah) var ett försök att utradera Gudskunskapens och den mosaiska etikens levande budbärare. Judeutrotningen är när allt kommer omkring ett attentat mot Gud.

Troheten inte ifrågasatt

Antisemitism kan man alltså inte anklaga Ratzinger för. Återstår misstanken om antijudaism. Om talet om det ouppsagda förbundet går så långt att det ”urholkar” det, som Christian Rutishauser har anmärkt (Neue Zürcher Zeitung den 8 juli 2018), då har man implicit kastat in antijudaism-­argumentet. Det är obestridligt att talet om det aldrig uppsagda förbundet, som Martin Buber var den förste att ta upp 1933 och som Johannes Paulus II instämmande tog fasta på 1980, har blivit en milstolpe i den judisk-kristna dialogen. Det har som officiellt språkbruk vunnit insteg i Katolska kyrkans katekes. Kan man då i dag problematisera detta språkbruk utan att kasta dialogen överbord?

Detta är nu en öppen fråga. Redan titeln på bidraget Gnade und Berufung ohne Reue, ”Nåd och kallelse utan ånger”, tyder förvisso på att Benedictus inte ifrågasätter Guds trohet mot Israel. Han påminner om att verbet ”säga upp” inte ingår i det bibliska språket och att Skriften inte talar om förbundet i singularis utan i pluralis. Genom att hänvisa till förbundsordningarnas dynamik i Gamla testamentet ansluter sig Benedictus till teologiska uppfattningar som – i likhet med den välrenommerade exegeten Norbert Lohfink – noggrant har undersökt talet om det aldrig uppsagda förbundet. Från de andra religionerna skiljer han ut judendomen som innehavare av den heliga Skrift, men han förblir otydlig om vad detta positiva värde hos den efterbibliska judendomen skulle bestå i. I gengäld understryker han med Paulus att ”hela Israel ska räddas” (Rom 11:26), vilket drar undan mattan för tesen med anklagelsen om ”de trolösa judarna”.

Samtidigt bekräftar Ratzinger att frälsningshistoriens dynamik löper fram emot det nya förbundet i Jesus Kristus. Kristologin är den ömma punkten. Hur kan man oavkortat framhäva dess betydelse utan att relativisera det teologiska värdet hos den efterbibliska judendomen?

Att hålla fast vid Gamla testamentet

I sin Jesusbok (Jesus von Nazareth, Herder Verlag 2007–2012, sv. övers. Jesus från Nasaret, Artos 2011–2013) försöker Benedictus XVI verkligen göra detta. Här ger han rabbinen Jacob Neusner rätt i att en jude är trogen mot Torah när han eller hon säger nej till Jesus, samtidigt som han själv argumenterar för att kristna inser att Guds Ord tagit personlig gestalt i Jesus Kristus. Påven och rabbinen är eniga om att de är oeniga om kristologin. Det skiljer dem från de aktörer inom den judisk-kristna dialogen som tycks anse att kristologin är antijudaismens hemliga spjutspets.

Ratzinger varnar vidare i Communio än en gång för Markions försök att tona ned Gamla testamentets betydelse för det Nya. Han visar hur aktuell denna varning är genom att hänvisa till det anstötliga förslaget från den i Berlin verksamme teologen Notger Slenczka, att lyfta ut Gamla testamentet ur kyrkans kanon och endast vidaretradera detta som ett religionshistoriskt förstadium till kristendomen. Men Ratzinger uppfattar den rabbinska judendomen och den framväxande kristendomen som två gemenskaper som efter templets förstörelse år 70 e.Kr. brottas med en ny läsning av Gamla testamentet. Mishna och Talmud är för judarna vad Nya testamentet är för de kristna. De båda läsarterna, förklarar han i andra bandet av sin Jesusbok, konkurrerar med varandra, men de kan också ömsesidigt berika varandra.

Jesusboken har fått ett positivt gensvar hos de ortodoxa rabbiner som i sitt dokument Zwischen Jerusalem und Rom, ”Mellan Jerusalem och Rom”, från 2017 uppskattar den medkännande tolkningen av lidandet. Här korrigerar Benedictus en antijudisk läsning av ropet ”Hans blod må komma över oss och våra barn” (Matt 27:25). Detta rop har ofta tolkats som ett kollektivt självgisslande och anförts som ett bibliskt argument för våld mot judar. Ratzinger skärper den semantiska sprängkraften i detta bibelställe genom att klargöra att den korsfästes blod inte ropar på hämnd, eftersom det i kärlek är ”utgjutet för alla”.

Spänningar i kurians internkommunikation

Visst blev Benedictus försök att återföra det schismatiska Piusbrödraskapet till den katolska kyrkans fulla gemenskap återigen en belastning för samtalet med judendomen. Bland de traditionalistiska biskoparna, vars exkommunikation Benedictus tog tillbaka 2009, fanns det en notorisk förintelseförnekare. Händelseförloppet, som också berodde på spänningar i kurians internkommunikation, utgjorde utan tvivel pontifikatets bottenläge.

Då antijudaismen alltid varit salongsfähig inom Piusbrödraskapet, förbjöd påven traditionalisterna att åter använda förbönen för ”de trolösa judarna” (perfidi Iudaei), när han tillät användandet av den tridentinska mässan [utan beslut av ansvarig stiftsbiskop, övers.anm.]. Revisionen av bönen var avsedd att ta bort det sårande talet om de ”trolösa judarna” inte att återinföra det. I den uttrycks den kristna tron att Kristus är allas frälsare, det vill säga även judarnas, men det ankommer på Gud när och hur de når fram till erkännandet av Kristus. Bönen ska därför inte tolkas som en dold appell till judemission.

Förväntningens ekumenik

Viktigare är dock att Benedictus i Communio tar judarnas invändning, att världen fortfarande är oförlöst och att Jesus därför inte kan vara den förväntade Messias, på allvar. Det överflödande löftet, som ligger i det profetiska budskapet om ett universellt fredsrike, skulle man med Ratzinger kunna betona ännu mer. Slutgiltigheten i den semantik som präglar hans text, skulle då försiktigt öppna sig för något större kommande: fulländningen. I betoningen av detta stora överflöd skulle då ligga ett korrektiv mot varje form av triumfalistisk ersättningsteologi. Det skulle kunna bära frukt i en större förståelse.

I en förväntningarnas ekumenik skulle judar och kristna i vart fall gemensamt kunna påminna om att världen inte kan fulländas av sig själv. De skulle som levande vittnen om tron på den ende Guden närvarandegöra dekalogens etik och bilda allianser för att främja fred och rättvisa. Men kristologins stridsfråga måste dock hållas eskatologiskt öppen, ja, den måste diskuteras utan polemik av judar såväl som av kristna. ”Jesus var jude och har så förblivit”, skrev Benedictus en gång. Tänk om juden Jesus, vars återkomst de kristna hoppas på, samtidigt skulle vara Messias, som de troende judarna väntar på.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln är hämtad från Neue Zürcher Zeitung den 1 augusti 2018 och publiceras med utgivarens tillstånd.