Förhållandet mellan kyrka och stat i Finland

Kyrkolagen (1993/1054) stadgar i 1 § om den evangelisk-lutherska kyrkan under rubriken ”Bekännelsen”: ”Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som, grundande sig på Bibeln, är uttalad i den äldsta kyrkans tre bekännelser samt i de lutherska bekännelseskrifterna.” Grundlagen (1999/731), kapitel 6, stadgar om lagstiftningen i Finland, och i 76 § står det: ”I kyrkolagen finns bestämmelser om den evangelisk-lutherska kyrkans organisation och förvaltning.” Ur juridisk synpunkt intar alltså den evangelisk-lutherska kyrkan en grundmurad roll i det finska samhället.

I lagen om ortodoxa kyrkan (2006/985) 1 § stadgas om den andra statskyrkan i Finland. Under rubriken ”Kyrkans tradition och förbindelse med det ekumeniska patriarkatet” står det: ”Den ortodoxa kyrkan i Finland grundar sig på Bibeln, traditionen, den ortodoxa kyrkans dogmer samt kanoniska och andra kyrkliga regler. […] Kyrkan står i kanonisk förbindelse med apostoliska och patriarkaliska ekumeniska stolen i Konstantinopel.”

Dessa formuleringar gäller de lagstadgade kyrkornas grundläggande väsen och är resultatet av en sekellång historisk utveckling. Vissa historiska betraktelser är därför nödvändiga.

Efter det att den svenska tiden upphörde med Finska kriget och rikssprängningen år 1809, ingick Finland som ett autonomt storfurstendöme i det ryska kejsardömet. Under såväl den svenska som den ryska tiden bibehöll Finland långtgående politisk och kulturell självbestämmanderätt och detta har fått sin återspegling i den lutherska kyrkan (och senare också i den ortodoxa kyrkan) av i dag. Det svenska protestantiska arvet satt ohotat kvar i storfurstendömet Finland.

Vilken term beskriver den evangelisk-lutherska och den ortodoxa kyrkan bäst? Man bollar med ord såsom statskyrka, nationalkyrka, folkkyrka och majoritetskyrka. Lagtexten vidkänner endast begreppet ”kyrka” och avser med detta alltså antingen den lutherska eller den ortodoxa kyrkan. Sedan religionsfrihet infördes år 1923, fem år efter det att Finland förklarat sig självständigt, har också andra kyrkliga samfund fått agera i Finland. På grund av detta kan det anses vara oriktigt att tala om statskyrka som en politisk institution. Begreppet nationalkyrka används rätt mycket, men vad anse om de kristna som inte hör till den lutherska eller den ortodoxa kyrkan och ändå är finländare? Vilken ”nationalkyrka” tillhör de? Folkkyrka återspeglar också uppfattningen om ett statiskt trosspektrum bland finländarna, något som håller på att ändras snabbt. Majoritetskyrka lämpar sig som term för den evangelisk-lutherska kyrkan, då en överväldigande majoritet (77,2 procent) av befolkningen i Finland i dag tillhör – ja, majoritetskyrkan. För enkelhets skull använder jag begreppet statskyrkorna i denna artikel för att beskriva den lutherska och den ortodoxa kyrkan i Finland.

Protestantiska värderingar sitter djupt

Finland upplevde år 1809, trots sin ändrade geopolitiska position mellan väst och öst, inga väsentliga förändringar i de värderingar som uppstått under ca 300 år av protestantisk influens och protestantisk livsföring under den svenska tiden. Seklen hade skapat fungerande kyrkliga system och organisationen genomsyrade hela samhället, alltifrån städer till de minsta kyrkbyar. Särskilt katolicismen sågs som ett hot och ett främmande element i det finska samhället, vilket framgick bland annat ur Zachris Topelius Fältskärns berättelser, korta historier som publicerades i Helsingfors Tidningar på 1860-talet och som fick stor spridning bland folket. Det är inte otänkbart att just de antikatolska stämningarna ledde till att ”de lutherska bekännelseskrifterna” nämndes uttryckligen i lagtexten redan år 1869, då den första kyrkolagen stiftades.

Under ryska tiden fortsatte den lutherska statskyrkan att etablera sig allt djupare i samhället. Det uppstod en win-win-situation för kyrkan och för den ryska administrationen: När de kyrkliga förhållandena bibehölls, var lugnet i riket garanterat, och tsaren kunde koncentrera sin utrikespolitik till andra, mer oroliga hörn av sitt välde. Den lutherska religionen och kyrkans ställning garanterades vid lantdagen i Borgå 1809. Prästerskapet utgjorde sitt eget stånd i lantdagen. I den första kyrkolagen skapades grunden för den lutherska kyrkans självständighet, också för framtiden. Många av de grundmurade kyrkliga funktionerna uppstod och befästes under dessa tider, bland annat statskyrkans roll inom folkskoleväsendet och den folkliga bildningen, armén och folkbokföringen. Statskyrkans roll i dessa funktioner sitter fortfarande kvar.

Justitieminister Anna-Maja Henriksson har i ett anförande 17 november 2011 uttalat sig på följande sätt: ”Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är en majoritetskyrka och folkkyrka. Relationerna mellan kyrkan och staten bör ordnas med beaktande av den historiska bakgrunden och de rådande förhållandena i landet. Förhållandet mellan kyrka och stat kräver inga drastiska justeringar. Så länge kyrkan utför vissa offentligrättsliga uppgifter, såsom inom begravningsväsendet och till vissa delar inom folkbokföringen är det naturligt att den evangelisk-lutherska kyrkans offentligrättsliga ställning bibehålls.”

Ortodoxa kyrkan

Den ortodoxa kyrkan i Finland är en autonom ortodox kyrka i förbindelse med Konstantinopels patriarkat. Kyrkans rötter bland befolkningen finns närmast i östra Finland, och då Karelen avträddes till Sovjetunionen i samband med krigsslutet 1947 måste ca 70 procent av Finlands ortodoxa befolkning söka ett nytt hem åt sig. I dag är andelen ortodoxa ca 1 procent av befolkningen (58 400), men i den allra östligaste kommunen i Finland, Ilomants, är andelen ortodoxa av befolkningen 17 procent. Ett observandum: genom invandring är antalet muslimer i dag uppe i ca 50 000 och det är bara en fråga om några år innan muslimerna kommer att utgöra den näst största trosgemenskapen i Finland.

Under de första åren av Finlands självständighet (1918–1923) sorterade ortodoxa kyrkan under Moskvapatriarkatet, men år 1923 sökte sig de ortodoxa, under förståelig politisk påtryckning, till Konstantinopel. I dag står den ortodoxa kyrkan uttryckligen i förbindelse med patriarkatet i Konstantinopel.

Efter Sovjetunionens fall har andligheten och religionen upplevt en renässans i Ryssland. Cirka 70 procent av befolkningen ”känner sig” som ortodoxa och också president Putin ses gärna närvara vid liturgier och umgås bland annat med patriark Kirill. Under de senaste decennierna har antalet inflyttade från Ryssland ökat markant i Finland och man räknar med att ca 2 000 ryska medborgare årligen immigrerat till Finland sedan 1992.

Denna immigration har varit särskilt viktig för den lilla församling av ”Moskvatrogna” som finns i Helsingfors. Ortodoxa Heliga Nikolajförsamling grundades år 1927 som en motreaktion till beslutet att låta ortodoxa kyrkan i Finland liera sig med Konstantinopel. Det gällde främst frågor om utövandet av tron, till exempel användningen av slavonska vid liturgin och den julianska kalendern, något som de majoritetsortodoxa så småningom övergav. År 1990 hade den Heliga Nikolajförsamlingen 549 registrerade medlemmar, år 2011 var siffran uppe i 2 202. Frågan om de Moskvatrogna berörs knappast alls i den officiella informationen som majoritetsortodoxa kyrkan utger (hemsidorna, tidskriften Aamun Koitto), men om man söker sig till de sociala mediernas diskussionssidor (www.suomi24.fi/), kan debatten vara nog så het. Man behöver knappast större siargåvor för att inse att ett konfliktfrö gror i relationerna mellan den statliga ortodoxa kyrkan och de Moskvatrogna.

Diskussionen har alldeles nyligen fått ytterligare fart av en anspråkslös men viktig notis enligt vilken den katolske biskopen i Finland, Teemu Sippo, uttryckt en önskan om att få se påven Benedictus XVI och patriark Kirill i Finland ”för diskussioner”. Vid ett besök hos patriark Kirill i juni 2012 i Moskva inbjöds patriarken att besöka Finland för att på finsk mark träffa påven. Bakom inbjudningen står, förutom den katolska kyrkan i Finland, också ärkebiskopen för Finlands evangelisk-lutherska statskyrka Kari Mäkinen och – märk väl – ärkebiskop Leo, den ortodoxa statskyrkans överhuvud. Ursprunget till inbjudan lär komma via Vatikanens nuntiatur i Norden. Någon reaktion från Moskvapatriarkatets sida har inbjudningen veterligen inte ännu lett till.

Dagens diskussion om kyrka och stat

Förhållandet mellan den lutherska kyrkan och staten Finland har alltså fördjupats och fått sina etablerade former. I kyrkolagstiftningen ingår kyrkolagen, kyrkoordningen och en valordning. Den nu gällande kyrkolagen trädde i kraft i början av 1994. Riksdagen kan inte utan initiativ från kyrkomötet stifta en ny kyrkolag eller ändra gällande lag. Vid stiftandet av lagen kan riksdagen inte heller avvika från kyrkomötets förslag.

Utvecklingen som började för 500 år sedan med att Gustav Vasa övertog den katolska kyrkans egendom återspeglas i dagens Finland av att den kyrkliga egendomen förvaltas av statskyrkorna och beskattningsrätten finns fastställd i lag. Också andra religiösa samfund än de i lag tillerkända kyrkorna (den lutherska och ortodoxa) har gjort ett antal framstötar att beviljas beskattningsrätt, men resultatet har uteblivit. Statskyrkorna har alltså skatteuppbördsrätt och kyrkomedlemmarna betalar kyrkoskatt till sin församling. Dessutom får församlingarna en del av samfundsskattens avkastning, vilket väckt förargelse bland annat hos företagare som inte hör till statskyrkan.

Ämnen för debatt och diskussion finns det gott om. Mer traditionella frågor vaknar ibland till liv, såsom frågan om samhällsägda begravningsplatser och obligatorisk civil vigsel. Gällande den statliga folkbokföringen överfördes befolkningsregistret för ett decennium sedan från församlingarna till staten, men församlingarna ombesörjer fortfarande de så kallade gamla kyrkoböckerna och ger information till demografisystemet samt registrerar sina egna kyrkliga förrättningar. Utnämningen av biskopar (med undantag för fältbiskopen) överfördes från republikens president till statskyrkan år 2000 och detta hade föregåtts år 1997 av att domkapitlen överfördes till kyrkan från att ha varit statliga myndigheter. Ingen förefaller ifrågasätta inbjudan av den lutherska och den ortodoxa ärkebiskopen till den årliga självständighetsbalen som begås den 6 december varje år under presidentparets värdskap. Också den katolske biskopen har oftast varit inbjuden, vilket delvis kan förklaras av att Finland och Vatikanstaten ingått diplomatiska förbindelser för 70 år sedan. Påven Benedictus XV var förresten en av de första statsöverhuvuden som erkände Finlands självständighet, vilket skedde i februari 1918, bara två månader efter självständighetsförklaringen.

Medierna

Den lutherska kyrkans svenskspråkiga språkrör, Kyrkpressen, utkommer varje vecka i en upplaga på 110 000, det vill säga mer än dubbelt så mycket som den riksomfattande svenskspråkiga dagstidningen Hufvudstadsbladet. Man får intrycket av att diskussioner och kritiska röster får utrymme i Kyrkpressen och dess ledare i större utsträckning än vad som är fallet för den finskspråkiga kyrkliga veckotidningen Kotimaa (Hemlandet) som har en upplaga på 45 000. För bägge tidskrifterna gäller att de inte är officiella organ för statskyrkan men står den nära. Som läsare och intresserad medborgare frågar man sig då, vilken eller vilka är statskyrkans officiella tidskrifter. Diskussionen är ännu lamare inom den ortodoxa kyrkan vars tidskrift Aamun Koitto (Morgongryning) utkommer endast fem gånger per år och innehåller närmast praktisk information och andliga texter.

De statliga finsk- och svenskspråkiga radiokanalerna sänder dagligen andakter och intrycket är att den svenskspråkiga kanalen ger större utrymme för andra trosyttringar än den evangelisk-lutherska. Televisionen visar gudstjänster på söndagar och helger. Privata samfund upprätthåller en religiös tv-kanal och en religiös radiokanal.

Populister och politiker

Under de senaste åren har populismen vunnit fotfäste i Europa och i Finland. I takt med ökat understöd för antimuslimska och andra xenofoba influenser i samhället har spirande (och ibland mer etablerade) politiker tagit till rätt grova populistiska formuleringar. Hädelselagen upphävdes efter ett uppmärksammat fall år 1964 och ersattes småningom med stadganden om brott mot trosfrid 1999 (strafflagen 17 kap., 10 §): ”Den som offentligt hädar Gud eller i kränkande syfte offentligen smädar eller skymfar något som annars hålls heligt inom en kyrka eller ett trossamfund som avses i religionsfrihetslagen eller genom att föra oljud, uppträda hotfullt eller på något annat sätt stör gudstjänst, kyrklig förrättning, annan sådan religionsutövning eller begravning, skall för brott mot trosfrid dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.” För närvarande behandlas ett fall i rätten där en riksdagsman i sina bloggskriverier uttalat sig på ett kränkande sätt mot invandrarmuslimer. I fallet krävs straff enligt strafflagens bestämmelser om brott mot trosfrid. Lagen ger lagom utrymme för skandaler som inte hotar politiska karriärer men ger stadig medieövervakning för populister och liknande dagsländor.

Ordförande för det populistiska partiet (Sannfinländarna) Timo Soini är katolik. Både han och en del andra synliga politiska gestalter (bland andra finansminister Jutta Urpilainen och Centerpartiets nye ordförande Juha Sipilä) erkänner visserligen offentligt sin religiösa tillhörighet, men tar uttryckligen avstånd från att låta trosuppfattningen inverka på deras politiska handlingar, detta i motsats till Kristdemokraternas ordförande, inrikesminister Päivi Räsänen. Då denna fråga debatterades i offentligheten under sommaren 2012, publicerades också ett forskningsresultat enligt vilket politiker som öppet erkänner sin religiösa övertygelse klarar sig i snitt sämre i val än politiker som inte offentliggör sin trosövertygelse.

Kultur- och idrottsminister Paavo Arhinmäki (Vänsterförbundet) har väckt uppmärksamhet genom att via sitt ministerium förvägra understöd till kristliga ungdomsföreningar som medverkat i en kampanj till stöd för etablerade kristliga värden, i praktiken en antihomosexuell kampanj. Också i övrigt har frågan om könsneutrala äktenskap väckt mycket debatt. Ett viktig led i debatten var inrikesminister Päivi Räsänens (Kristdemokraternas ordförande) framträdande år 2010 i en uppmärksammad tv-debatt om homosexualitet. Hon framförde de traditionella kristna värderingarna i frågan, vilket ledde till att 40 000 finländare skrev sig ut ur kyrkan. Ärkebiskop Kari Mäkinen tog avstånd från Räsänens synpunkter och vinklade diskussionen så att ett ”välsignande” av samkönade par kunde tillåtas. Det är lätt att förstå att detta ingalunda lade lock på debatten – tvärtom, olika fraktioner inom den lutherska kyrkan har uttalat sig i frågan. Frågan om homosexualitet har bland annat lett till att det lutherska biskopsmötet utgav en pastoral anvisning i frågan som tillåter fritt formulerade böner i kyrkor för och med homosexuella par. Frågan om könsneutralt äktenskap ingår inte i regeringsprogrammet, men åtminstone De Gröna för lagberedningen vidare.

Inom den ortodoxa kyrkan blev en präst vid namn Mitro Repo (f. 1958) oerhört populär. Han lyckades nämligen fängsla en stor publik bland annat i tv och radio och framstod som en sorts ortodox Don Camillo – fryntligt anlete och en lättsam jargong som tilltalade den stora allmänheten. Det blev betydligt större allvar, då fader Mitro år 2009 ställde upp i EU-valet och blev invald som socialdemokrat i Europaparlamentet med inte mindre än 71 000 röster, ett betydligt högre rösttal än vad mången garvad politiker lyckades nå. Det är klart att fader Mitro, som numera kallas och kallar sig själv rätt och slätt Mitro Repo, inte kunde fortsätta utöva sitt prästämbete utan han måste nu helt ägna sig åt sitt profana yrkesval som politiker. Han har av sin biskop förbjudits att använda kyrkliga insignier och ikläda sig prästskrud. Huruvida han återfår sina prästerliga rättigheter efter den politiska karriären är ingalunda givet och kommer att utgöra en intressant epilog i hans karriär.

Rösträtt, skolundervisning, samhälle

År 2010 gick diskussionen hög kring sänkt rösträtt i nationella val och en kommittérapport av Justitieministeriet i frågan publicerades. Såväl den lutherska som den ortodoxa kyrkan hade föregått händelserna och sänkte röståldern i församlingsrådsvalen till 16 år inför valen år 2010. Av de röstberättigade röstade 17 procent i församlingsvalet och av de avgivna rösterna kom 15 procent av församlingsmedlemmar i åldern 16–17 år. Vilken betydelse den sänkta röståldern har med tanke på nationella val är svårt att bedöma, men statskyrkornas proaktivitet har fått ett rätt sympatiskt bemötande i offentligheten.

I våras godkände regeringen en ny timfördelning av undervisningen i grundskolan. Förändringen medförde bland annat en minskning av religionsundervisningen på cirka 10 procent till förmån bland annat för naturvetenskapliga ämnen och språk.

Religionsundervisningen i grundskolan och gymnasiet är också ett mått på sammanflätningen mellan religionen och det offentliga. I undervisningsplanerna har man frångått konfessionalitetsbegreppet, men trots detta ges religionsundervisningen i enlighet med konfessionella principer. Detta gäller såväl statskyrkorna som andra trossamfund. Således har också den katolska grundskoleundervisningen en undervisningsplan som godkänts av skolstyrelsen. För de små minoritetskyrkorna har det ofta förekommit svårigheter att uppbringa behöriga religionslärare. Olika pedagogiska sakkunnigkretsar skulle gärna se en omstrukturering av religionsundervisningen i en mer ekumenisk och religionsvetenskaplig riktning. Det populistiska draget i förfäktandet av individens egen uppfattning om vad tro är har bland annat lett till en inflammerad debatt om huruvida psalmer får sjungas i skolorna. En del skolor har frångått de kristna traditionerna vid jul och inte heller klingar psalmen Den blomstertid nu kommer längre vid alla sommaravslutningar. Man kan lätt förstå att diskussionen i dessa frågor inte alltid håller sig till sak.

Den lutherska statskyrkan besitter stora egendomar och har över 20 000 anställda som följer ett särskilt kollektivavtal för kyrkligt anställda. Statskyrkan ansvarar för begravningsplatserna, kyrkliga personregister och har ett lagstadgat ansvar för den kyrkliga egendomen och kulturarvet. Kostnaderna för dessa verksamheter belöpte sig år 2010 till 146 miljoner euro, medan intäkterna från samfundsskatten (som den lutherska kyrkan anger som den främsta orsaken till rätten till samfundsskatt) till 112 miljoner euro.

Kyrkan deltar alltså i skötseln av vissa samhälleliga uppgifter. Dessutom erbjuder diakoni- och servicearbetet samt barn- och ungdomsarbetet verksamhet som stöder och kompletterar kommunernas serviceutbud. Kyrkan bidrar också till fostran (dagisverksamhet, söndagsskolor) och undervisning, social service (diakoni), drogförebyggande arbete och folkbokföring.

Slutord

Det verkar som om det intima förhållandet mellan den evangelisk-lutherska kyrkan och staten skulle fortsätta tills vidare. Ingen djup debatt som skulle hota parförhållandet pågår för närvarande. Kyrkan spelar en väsentlig social och administrativ roll i det finska samhället. Kyrkan är en signifikant arbetsgivare och dess betydelse som moralens väktare inom försvarsmakten och i skolor är stor. Kyrkan ansvarar för jordfästningarna och kyrkogårdarna i riket. En överväldigande majoritet av befolkningen hör till kyrkan, och kyrkan har inte genom eget agerade äventyrat sitt existensberättigande. Kyrkans beskattningsrätt och kyrkolagen utgör garanterna för ett fortbestånd av statskyrkan. Migrationen kommer dock att medföra förändringar och ett stort behov av flexibilitet hos den etablerade kyrkan.

För den ortodoxa kyrkan ser det annorlunda ut. Faktorer som spelar en roll för den ortodoxa kyrkans framtid är bland annat det statiska befolkningsunderlaget och invandringen från Ryssland med dess risk för konflikter. Det starkaste stödet har den ortodoxa kyrkan i lagstiftningen och beskattningsrätten.

De övriga trossamfunden kommer att få verka lika ostört som hittills. Sannolikheten att stödet från staten skulle öka i form av beskattningsrätt eller ett ökat inflytande i det politiska livet är liten. Inte heller förefaller risken för försämrade existensvillkor för de övriga trossamfundens att vara särskilt stor. Framtiden för den katolska kyrkan i Finland ter sig också ljus.

Avslutningsvis skulle jag vilja tacka docent Ilkka Huhta för värdefulla synpunkter på temat om relationen mellan kyrka och stat i Finland.

Robert Paul är docent i internmedicin i Raisio, Finland.