Kyrka–statförhållandets utveckling i Danmark

I Danmark tillhör 80 procent av befolkningen den evangelisk-lutherska kyrkan, som omtalas som folkkyrkan alltsedan 1849 års grundlag. Även om grundlagen förutsätter att folkkyrkan skall ha en självständig styrelseform, så är staten alltjämt folkkyrkans juridiska subjekt, hennes lagstiftande, styrande och dömande makt. I regeringsunderlaget för den nya centrum–venstre-regeringen från 2011 framförs tankar om en större reform av kyrkans ledning och därmed av förhållandet mellan stat och kyrka. Den intentionen har man haft många gånger sedan 1849, men hittills har det bara delvis lett till en demokratisering med val av medlemmar till olika organ på församlingsnivån, på pastoratsnivån och delvis på stiftsplanet, medan det alltjämt är staten som är kyrkans högste ledare och förmyndare.

En av orsakerna till att det är vanskligt att ändra på förhållandet mellan stat och kyrka i Danmark kan man se illustrerad i den pågående debatten om situationen för de homosexuella. Här håller staten för närvarande på med att genomföra en jämställdhet mellan homosexuella och heterosexuella i kyrkan, något som det stora flertalet i kyrkan skulle ha velat genomföra själva, om kyrkan bara hade haft sin egen styrelseform. Därför skall man inte klaga över staten, som endast efter bästa förmåga agerar som kyrkans synod. På det sättet argumenterar många i folkkyrkan i dag. Men dessvärre missbrukas argumentet ofta i samma andetag: då det är staten som utför lagstiftningen för kyrkans fri- och rättigheter, så är det också staten som skall trygga kyrkans lovprisade tolerans: att det är högt i tak i kyrkan. Men det är inte ett argument utan ett trivialt historiskt förhållande: den stat som har hindrat kyrkan från att få sin egen ledning måste ju enligt sakens natur verkställa ting å kyrkans vägnar, även när det gäller att säkerställa bredden inom kyrkan. Det bevisar inte att en självständig kyrkoledning inte skulle ha gjort det lika bra – eller kanske ännu bättre.

De två Stockholmssyndromen

Många lider av ett Stockholmssyndrom i folkkyrkan i Danmark: de klamrar sig fast vid staten, som gisslan klamrar sig fast vid den som tagit gisslan, eftersom de inte längre kan se att de själva som fria människor skulle kunna sörja för det goda som makthavarna (de som tagit gisslan) har tagit patent på att skaffa åt dem. På politiskt håll kan man finna ett motsvarande men omvänt Stockholmssyndrom: många politiker, särskilt på den borgerliga och nationalistiska kanten, fäster vikt vid att Danmark är något alldeles speciellt danskt, och till det hör den speciella danska stat–kyrka-ordningen. Man menar till och med att kyrkan och lutherdomen har bidragit till allt möjligt gott, till exempel arbetsamhet, jämlikhet och frihet, så att vi kan riskera att mista allt detta, om inte staten styr kyrkan! Det handlar om att man överdriver kristendomens aktuella betydelse, men man bortser också från det som den gamle ”kyrkofadern” N.F.S. Grundtvig alltid framhävde: ju friare kyrkan blir, desto mer levande kan den bli och ge goda frukter åt samhället.

Historien bakom dagens situation

Fram till reformationen var förhållandet mellan stat och kyrka någorlunda likadant i de nordiska länderna. Statsbildandet försiggick parallellt med att kristendomen infördes, och kristendomen kom att på många sätt leverera grundvalen för uppbyggnaden av de nordiska samhällena. När Danmark och Sverige till exempel är ett ”rike” och har en ”kung”, så finner vi redan här begrepp och tankegångar som stammar från kristendomen och som vikingarna och deras hövdingar intill slutet av 900-talet endast kände till från mycket främmande och avlägsna länder.

Reformationen i Danmark genomfördes med en statlig expropriation av den katolska kyrkan år 1536, som ett resultat av inbördeskriget grevefejden (1534–1536). Christian III avslutade inbördeskriget genom att fängsla de katolska biskoparna och införa kristendomen i evangelisk-lutherskt skick som en samlande och legitimerande gemensam religion för kungen och hans undersåtar. Härmed fick Danmark en ganska radikalt annorlunda utveckling än Sverige. I Danmark försvann kyrkan med enväldet av 1660 fullständigt in i staten som ett ideologiskt styrredskap i kungens hand. Därför är det än i dag många både i kyrkan och i staten som tycker att en självständig kyrka är ett ”onaturligt” ting.

Inte ens väckelserna på 1800- och 1900-talen kom att markera en klar skillnad mellan staten och kyrkan i Danmark. Där väckelsernas energi på en del platser, särskilt i Sverige, kanaliserades ut i en uppbyggnad av stora frikyrkor, som i Sverige kom att omfatta sex procent av befolkningen, så blev väckelsen i Danmark i stora drag kvarhållen inom folkkyrkan och resulterade – utöver en epokbestämd församlingskultur och en markant bättre kyrkogång omkring år 1900 – i en social, yrkesmässig och kulturell insats.

Den norske kyrkohistorikern Dag Thorkildsen har uppskattat den olikartade religiösa identiteten i de nordiska folkkyrkorna och gjort en uppställning enligt bild nr 1.

Efter reformationen och väckelserna kan man tala om olika huvudtyper av kristendom inom de evangelisk-lutherska folkkyrkorna i Norden: den danska folkkyrkan med dess församlingsmenigheter, den norska kyrkan med dess kristna, den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland med dess väckelsekristna och den svenska kyrkan, alias Svenska kyrkan.

Tagandet av gisslan

I valrörelser och kampanjer mot EU:s politik används Den danska folkkyrkan och dess byggnader ofta som värdepolitiska symboler i Danmark. Om man skall mobilisera folk därför att EU har bestämt något som får efterverkningar i Danmark kan man till exempel köra en kampanj med en stor bild av en blå EU-flagga utanför en vit och röd dansk medeltidskyrka. Det är uppenbarligen verkningsfullt. Även om de sekulariserade skulle önska att bilden av Jellingestenen, som vittnar om kristendomens införande, skulle tas bort från danska pass och att alla religiösa symboler på det hela taget skulle tas bort från det offentliga rummet, så är kristendomen den bästa och vid sidan av Den lilla sjöjungfrun nära nog den enda gemensamma symbolen för ”det danska”. Det är inte förståndigt att vara mot ”danskhet” i Danmark – alla partier har nu slutat upp med att tala om väljarna i Danmark som väljare eller medborgare: de är nu ”danskarna”! På liknande sätt skall man också vara försiktig när man kritiserar det – historiskt tillfälliga – förhållande mellan stat och kyrka i Danmark, som råder för närvarande, och som i synnerhet på det politiska planet ofta betraktas som om förhållandet mellan stat och kyrka vore viktigare än folkkyrkans praktiska verksamhet. I och med att invandrare med icke-kristen bakgrund blir allt fler och allt synligare, i synnerhet sedan c:a 1990, har det blivit allt vanligare att åberopa Danmarks speciella kristna arv, även om man i övrigt är oengagerad i kristendomen.

I motsats till nästan alla andra europeiska länder har vi i Danmark sedan grevefejden inte haft något inbördeskrig, någon ockupation, någon revolution, någon kulturkamp, någon väckelse eller någon stor invandring som har förmått åstadkomma en brytning i förhållandet mellan stat och kyrka – och inte heller något som gett kyrkan anledning att ta upp frågan om den egna kyrkans identitet och organisation. Inte ens år 2012, när den nya regeringen planlägger ändringar i förhållandet mellan stat och kyrka, finns det några seriösa försök att etablera ett samlat kyrkligt utspel eller att själv söka bestämma dagordningen för kyrkans framtid. Danmark har aldrig haft – och har som det enda nordiska landet än i dag – inte någon markant utträdesrörelse från folkkyrkan. Nedgången från 99,6 procent medlemmar år 1849, 99 procent år 1880, 95 procent år 1975 till 80 procent år 2012 har skett ytterst stillsamt med en liten halv procent om året under de senare åren, i kraft av fallande doptal och invandring. Icke desto mindre har den samlade utvecklingens resultat betydelse, religions- och kyrkopolitiskt.

Dagens religiösa landskap i Danmark

Om vi nu vänder oss till mönstren bland folk utanför folkkyrkornas medlemskrets så är den logiska konsekvensen av de ovan nämnda tendenserna att det är de länder som har de mest lågkyrkliga folkkyrkorna som har det lägsta antalet icke-religiöst organiserade medborgare, därför att det där generellt sett är färre som har anmält utträde ur folkkyrkan eller inte har blivit döpta in i folkkyrkan. Även om procenttalen för dem som är organiserade utanför folkkyrkan i synnerhet på grund av invandringen nu är på väg upp mot tre procent i Danmark medan siffran mellan 1880 och 1980 låg stilla på en procent av befolkningen, så ligger den samlade religiösa organiseringen utanför folkkyrkan stadigt lågt i Danmark i jämförelse med de andra nordiska länderna (se bild 2).

Återigen skulle man här kunna tillfoga mångt och mycket. Antalet utträden från den finska folkkyrkan gör att det nu plötsligt finns en ganska stor grupp religiöst icke-organiserade i Finland. I Finland har den ortodoxa kyrkan, som av historiska skäl har samma status som folkkyrka som den evangelisk-lutherska kyrkan, för övrigt en procent av befolkningen som medlemmar. Både i Island och i Norge befinner sig de två fria evangelisk-lutherska kyrkorna utanför folkkyrkan – och i Sverige finns det en lång rad markanta frikyrkor förutom den katolska kyrkan. I Danmark och Sverige har omkring fyra procent av befolkningen anknytning till eller bakgrund i islam, medan procentdelen är under 1 procent i Finland och Island med Norge mitt emellan.

Forntiden, nutiden och framtiden hänger nära samman, när det gäller förhållandet mellan stat och kyrka i Danmark. När man frågar: ”Vill Danmark ha en utveckling, som liknar utvecklingen i de andra nordiska länderna?” kan man sammanfatta svaret i all korthet: ”Ja, i stora drag, men det kommer att gå långsamt.”

Översättning: Elisabeth Stenborg

Litteratur

Hans Raun Iversen: Grundtvig, folkekirke og mission. Praktisk teologiske vekselvirkninger. København: Anis 2008.

Hans Raun Iversen: Church, Society and Mission. Twelve Danish Contributions to International Discussions, København: Det Teologiske Fakultet 2010.

Hans Raun Iversen är lektor i praktisk teologi samt ledare för Center for Kirkeforskning vid Köpenhamns universitet.
För bilder hänvisas till den tryckta utgåvan.