av ANNA CAVALLIN
Hur börjar en berättelse? Vad är dess narrativa drivkraft? Och vilka historier är viktiga, värda att berättas? Frågor som dessa besvaras av Barnmorskan i East End med att de betydelsefulla berättelserna börjar i kroppen – med förlossningen.
I vinjetten till tv-serien Barnmorskan i East End (engelsk titel: Call the Midwife; säsong 1–3 tillgängliga på SVT Play till sista december 2020, alla säsonger finns på dvd) framträder ord i sirlig svart handskrift mot vit bakgrund: ”Why did I ever start this? I must have been mad!” (”Varför började jag någonsin med detta? Jag måste ha varit galen!”). Frågan gäller både yrkesvalet och dokumentationen av det. Varför valde Jennifer Worth, vars självbiografiska trilogi utgör seriens material, att bli barnmorska? Ett antal mer glamorösa yrkesval stod öppna för kvinnor vid tiden: mannekäng, flygvärdinna, konsertpianist eller stewardess på en lyxkryssare. I stället kom hon att bistå födande kvinnor i Poplar, Londons East End; under 1950- och 1960-talet fortfarande ett livligt hamnområde och handelscentrum, en erinran om Englands dominans på världshaven – men också fattigt, präglat av trångboddhet, ofta i bombskadade fastigheter, under bristfälliga sanitära förhållanden.
Den åldrade Jennifer Worths röst ger den nedtecknade berättelsen kropp genom skådespelerskan Vanessa Redgraves läsning, samtidigt som vi i första avsnittet ser den unga Jenny Lee, Worths alter ego, elegant i ljus linnedräkt och högklackat, vandra genom East Ends nedgångna kvarter, hukande under lakan på tvättlinor mellan husen, storögt betraktande det som ska bli hennes hemvist under kommande år.
Förlossningens narrativa drivkraft
Virginia Woolf påtalade att de berättelser som framställs som viktiga, universella och dramatiskt värdefulla handlar om män och krig, medan de vars centralgestalter är kvinnor anses alltför specifika eller oväsentliga. I Barnmorskan i East End är denna ordning omvänd: här är vad som händer i kvinnors liv – i deras kroppar – det centrum som allt annat förhåller sig till, böckernas och seriens narrativa nav. Förlossningens händelseförlopp är konkret förankrat i tid och rum, med tydlig början och slut. Det är också en enorm fysisk ansträngning, jämförbar med flera maratonlopp; den starka spänningen över utgången är intensivt närvarande, liv och död står bokstavligen på spel i en prövning lika svår och krävande som någon farlig klättring på hög höjd, våldsam närkamp med fienden eller annan hjälteutmaning vanlig i dramer med manliga huvudpersoner.
Det är förvånande att inte någon tidigare kommit på att utgå från förlossningar på detta sätt, med tanke på vilken grundläggande existentiell situation det handlar om, med en sådan tacksam inneboende dramaturgi och hög grad av möjlig identifikation. Så starka element är närvarande: det efterlängtade slutet på en lång väntan, hoppet inför ett barns födelse, en ny tillvaro för alla inblandade; samtidigt fruktan för en vändning mot tragedins avgrund. Förlossningen blir en påminnelse om en påtaglig konsekvens av ”så levde de lyckliga i alla sina dagar”– ett konkretiserat: hur gick det sedan? Det är också en tidlös situation som alla människor på något sätt befunnit sig i, men ändå unik för var och en, specifikt situerad till en plats och en tidpunkt. En direkt förbindelse löper så från förlossningen som narrativt ursprung till en av de mest grundläggande historierna; mer därom senare.
Jennifer Worth skrev ner sina minnen som svar på ett anrop, en efterlysning av yrkeserfarenheter från Terri Coates – tv-seriens barnmorskekonsult. Worth kom att arbeta vid The Order of Saint Raymund Nonnatus, en kommunitet av nunnor inom Church of England verksamma i East End sedan mitten av 1800-talet med mödra-, förlossnings-, och eftervård; ofta utgjorde de skillnaden mellan liv och död under svåra förhållanden. Seriens skapare Heidi Thomas har öst ur böckernas rika material och utöver Worths hågkomster använt intervjuer med andra före detta barnmorskor som inspiration. Tidsperioden är 1957–1965 så här långt; 2019 inleddes säsong nio med en julspecial förlagd till Yttre Hebriderna, för att under 2020 återvända till London.
Barnmorskans kall
Startskottet för skeendet är ett anrop från den födande, som i titelns Call the midwife – men också som i den kallelse att stå till förfogande och tjäna som både nunnorna och de sekulära barnmorskorna svarar på i sin gärning. I Nonnatus House upprättas förbindelsen med de födande genom den alltid bemannade telefonen på plats framför svarta tavlan, där barnmorskornas tjänstgöringsordning står uppkritad. Vid tiden var långt ifrån alla hushåll försedda med detta modernitetstecken; ofta kom anropet från en telefonkiosk, inte sällan nattetid. Ordenssystrarnas böner markerar dygnsrytmen i Nonnatus House, en tideräkning som löper parallellt med, och korsar, graviditetens och förlossningsarbetets. Dagen börjar halv fem på morgonen och avslutas med kvällens compline, kompletorium, följt av tystnad för nunnorna – medan sköterskornas dygn fortsätter då de träffas i varandras rum för att spela sällskapsspel och dricka cocktails, eller Horlicks. Sköterskornas och nunnornas uniforma klädedräkter synliggör aspekter av femininitet i tiden, av möjliga livsvägar öppna för kvinnor, och de båda kollektiven i Nonnatus House förenas i sin arbetsgemenskap, i yrkesstoltheten och omsorgen om de födande kvinnorna, oavsett om de besvarat kallelsen till ordenslivet eller inte. Yrkesbeteckningens centrala plats i både den svenska och den engelska titeln understryker också seriens, liksom boktrilogins, karaktär av arbetsplatsskildring.
Eftersom alla huvudpersoner i Barnmorskan i East End är kvinnor, erbjuds här rikliga möjligheter att gestalta kvinnlighet i olika åldrar och livssituationer. Worth berättar om de praktiska förutsättningarna för den vård och förlossningshjälp som barnmorskorna erbjöd sina patienter, och hon tecknar levande porträtt av förebilderna för seriens huvudpersoner. Där är den barska syster Evangelina från fattiga förhållanden med ett hjärta av guld under den sträva ytan, den alltid milda och vänligt leende syster Julienne som leder kommuniteten med fast hand och klokhet, och syster Monica Joan med sin aptit på filosofi och kakor, förskjuten av sin förnäma familj för sitt livsval. I seriens centrum står den nyblivna barnmorskan Jenny Lee, spelad av Jessica Raine, och sjuksköterskorna Cynthia och Trixie. Kretsen utökas med storväxta, gladlynta Chummy – eller Camilla Cholmondeley-Fortescue-Browne som hennes högadliga namn lyder; senare gifter hon sig med polissergeant Noakes och reser till Sierra Leone som missionär, till sin snobbiga mammas förtvivlan. Nya personer utan direkta förebilder i böckerna tillkommer, både nunnor och sekulära barnmorskor, snart lika välbekanta och omtyckta som dem vi följt från början. Efter säsong tre försvinner Jenny Lee ur serien, men finns kvar som rösten till den åldrade Jennifer Worth, en länk mellan nutid och det förflutna.
En sällan skildrad erfarenhet
Det blir i och med Barnmorskan i East End tydligt hur sällsynta realistiska förlossningsskildringar varit; barnmorskekonsulten har härvidlag fyllt en viktig funktion. Förlossningens förlopp är mätbart och tidsbundet; vattenavgången kan vara, men är inte alltid, dess inledning. Värkarnas återkommande regelbundenhet mäts i minuter, öppningen av livmodermunnen i fingerbredder eller centimeter, fostrets hjärtslag i sekundfrekvens. Vid intensifierat värkarbete följer förberedelse inför utdrivningen och frågan om i vilken ställning det ska ske: på rygg, liggande på sidan, sittande med spjärn mot en person, i gynstol med fotstöd, stående, på knä, på alla fyra … De olika stadierna av barnets väg genom kroppen markeras i barnmorskornas kommunikation med varandra och med den födande och i hennes fysiska reaktioner. Entusiasmen när barnets hjässa syns vid kronbjudning: ett tecken på att barnet snart är ute! Barnets vridning den sista biten … Och sedan, kort efter, hela den lilla kroppen. En bekräftande bild av huvudet nära den födandes ben, blodigt och blött av fostervatten, navelsträngen synlig för att klippas; arbetet nära fullbordan. Vid sätesbjudning, eller mer rättframt ”arse first”, är förloppet ett annat; vi får se det första gången med Chummy: benen lirkas ut först, för att kroppen sedan långsamt ska kunna komma ner utan att barnet kvävs av plötslig kontakt med luften utanför. När barnet väl är fött, och konstaterat friskt – ibland behövs luftrören rensas från slem, ibland lite lätta slag mot fotsulorna eller ryggen för att hjälpa till med de första andetagen på egen hand – så återstår att invänta efterbörden; den behöver komma ut av sig själv inom en timme, annars måste kirurgiska ingrepp till för att inte riskera livshotande infektion eller blodförlust.
Det är fascinerande på hur många sätt en barnafödsel kan skildras; man tänker att efter nio säsonger borde alla varianter vara förbrukade. Men långt därifrån – vilket också bekräftar att även om förlossning är något av det absolut vanligaste en människa kan företa sig, så är det samtidigt en djupt personlig erfarenhet för var och en som genomgår den. Födandet framställs både som hårt arbete, en fysisk ansträngning för den födande, och för barnmorskorna, och som en livsavgörande, känslostormande händelse. Så, även om det förekommer sätesbjudningar, tångförlossningar, akuta kejsarsnitt med lokalbedövning under svåra förhållanden, tvilling- och trillingfödslar – odiagnosticerade såväl som förväntade – eller andra mindre vanliga varianter, utöver dem som inte presenteras som komplicerade, så är varje förlossning sin egen berättelse som inrymmer den födandes historia och sammanhanget in i vilket barnet föds. Födelseögonblicket utgör en transition för födande och nyfödd, den livssituation som är skeendets ram blir för alltid i grunden förändrad. Förlossningen som skeende drar in och blixtbelyser tid och rum som villkor och förutsättning för den födande, både en intim familjecirkel och de rådande samhällsförhållanden som möjliggör denna. Den är också en inteckning i hopp om framtiden: barnen som föds i serien utgör de kommande generationerna. Varje födsel markeras av den födandes fysiska förutsättningar men även av platsen där det sker. Hemförlossning är det vanligaste, nästan lika ofta sker det på Nonnatus House-kliniken, men sjukhusförlossningar kommer som ett tecken på modernitet i och med den efterkrigstida nationella sjukvården, NHS. En annan framstegsmarkör är att smärtlindringsmetoderna förändras över tid; vi får bland annat vara med när lustgasen introduceras. Så finns berättelserna om mer ovanliga födelseplatser: telefonkiosk eller husvagn, baksätet på egen bil eller i ambulansen, i ett fiskrökeri, ombord på ett lastfartyg, i en pråm, i fängelse, ensam i den egna tamburen med en barnmorska i telefon som enda hjälp, eller i hallen till Nonnatus House.
Moderskap och kroppslighet
Frågan om femininitet ställs på sin spets vid förlossningen, då moderskap är en så central del av kvinnovarandet, men på ett vis som inte främst handlar om skönhet i en behagfull bemärkelse. Seriens framställning av förlossningens kroppsliga påtaglighet understryks visuellt och symboliskt av att de barnmorskor som är nunnor i och med sin kallelse avstått från denna kroppslighet för egen del, samtidigt som de vigt sina liv åt omsorgen om andra som inte gjort samma val. Det hårda kroppsarbetet manifesteras i de födandes svettiga, högröda ansikten och stönanden; den bryska förberedelsen genom lavemang och rakning av underlivet, så fostervattnet och blodet, navelsträngens blåvita snodd, efterbördens hala massa. Det blir som en konkretisering av Simone de Beauvoirs resonemang i Det andra könet om kroppen som situation. Situationen utgörs här av den födandes fysiska förutsättningar och det sociala sammanhanget för kvinnokroppen vid den rådande tidpunkten. Form, funktion och livshistoria blir påtagliga aspekter av detta, som för kvinnan vars kropp skadats så svårt av bristsjukdomen rakitis att hennes skelett deformerats, förorsakande komplikationer som leder till dödfödda barn. Den moderna medicinska vetenskapen inskrider som räddaren i nöden i form av planerat kejsarsnitt, och den berättelsen får ett lyckligt slut. Medan kortväxta av vissa läkare betraktas som intressanta exempel på avvikelser, mottas de som gravida och födande mödrar på samma sätt som alla andra av barnmorskorna på Nonnatus House. Övervikt hos modern påverkar förlossningsställningen praktiskt och kan inverka på utgången; icke-hörande kvinnor behöver någon hos sig som talar teckenspråk.
Kroppen utgör också en situation för spädbarnet vars medfödda variationer villkorar livssituationen. En baby född med ryggmärgsbråck blir början på en berättelse om moderns skam över att ha fått ett avvikande barn, något som rubbar hennes bild av det perfekta familjelivet. I samma avsnitt inryms berättelser om vad som hände med de funktionsvarierade barn som lämnades till institutionsvård. Gomspalt, extrem benskörhet, cystisk fibros eller ärftliga blodsjukdomar är andra exempel på livsvillkor för nyfödda, och så det som följer som ett dystert spår genom serien. I Sverige kallades det neurosedynskandalen: thalidomid hette den verksamma substansen, Distaval var läkemedelsnamnet i England och gavs tidigt under graviditeten i ångestdämpande syfte. Vi får följa familjen Mullucks kamp för att få reda på varför Susan föddes med svåra skador, ser Ruby Cottinghams gindränkta förtvivlan över dottern som inte överlevde, och hur det uppdagas att preparatet som dr Turner förskrivit som hjälpmedel och lindring under flera år var dessa tragediers orsak, vilket i sin tur får doktorn att tvivla på medicinens allenagörande godhet.
Den kroppsliga situation som det innebär att leva med livmoder och hur samhällsordningen reglerar detta, kommer, förutom vid förlossningarna, särskilt till uttryck i friktionen som uppstår i barnmorskornas yrkesutövning mellan olika perspektiv: etiska, juridiska, moraliska och religiöst grundade. Förlossningens dramaturgi inbegriper alla aspekter av livet, inte minst de relationer som är dess upphov, men också föreställningarna som omgärdar dem. Tidens familjelagstiftning reglerade människors liv och utgör en del av seriens historiska färg. Med Nonnatus House som centralpunkt och det faktum att verksamheten startades och bedrivs av en nunneorden markeras religionens närvaro än tydligare, inte bara symboliskt synlig i ordensdräkterna. Trosmässigt förankrade övertygelser gällande familjerelationer och sexualitet hos nunnorna kan ibland möta motstridiga uppfattningar hos barnmorskorna som inte hör till orden. Konflikter mellan dessa synsätt blottläggs särskilt i vissa frågor som blir knutpunkter för vad som är passande, och riktigt, ur religiös, moralisk, etisk eller juridisk synvinkel; exempel på sådana frågor är preventivmedel och oönskade graviditeter. Frågan om abort går genom hela serien som ett slags förlossningens negation; straffbart att utföra på andra och på sig själv. I undantagsfall kunde det ske lagligt med läkares godkännande, av hälso- eller sociala skäl – som i fallet med den diabetessjuka flickan, där en graviditet innebär livsfara för både henne och det väntade barnet. De många förtvivlade kvinnor som i hemlighet sökte denna utväg ur en ohållbar situation utgör ett stråk av berättelser i serien.
Social oromantik
Genom förlossningen aktualiseras den födandes livssituation, inte bara den direkt kroppsliga utan ett vidare sammanhang: Lyckligt gift, med ett stabilt socialt nätverk, i väntan på sitt första, högt efterlängtade barn i en nybyggd lägenhet med alla moderna bekvämligheter, eller en utpinad kvinna som föder ännu ett i en lång rad in i ett trångt och slitet hem? En tonåring som i förälskelsens yra blivit gravid och väntar på att barnet adopteras bort efter födseln? Någon som lämnats av en svekfull man, som tappat intresset när hon blev gravid, eller en som oroligt väntar på att den nyföddas hudfärg ska avslöja otroheten? Relationen mellan den födande och barnet lyfts fram som något alldeles särskilt, en del av förlossningens avgörande betydelse, av moderskapets universella och individuella karaktär, men inte oproblematiserat och romantiserat. På samma sätt som lika många slags moderskap som mödrar introduceras, så skildras också olika sorters familjekonstellationer, inte bara det normativa heterosexuella paret med biologiska barn, utan även former av utvidgad eller vald familj.
Serien förhåller sig redan i vinjetten till nostalgins längtansfyllda tillbakablick på en tid som gått förlorad, till en (föreställd) varm gemenskap i det lilla tätt knutna sammanhanget. Men en annan aspekt av återblicken rör misären, och fördomarna mot dem som avvek från det välbekanta sociala normsystemet. Barnmorskan i East End skildrar nyanserat denna dubbelhet, och Jennifer Worth skyggar inte för de dystrare sidorna av det förgångna – ofta slutar historierna i hennes böcker mer tragiskt än man valt att göra dem i serien. En komplikation när det gäller att skildra det förflutna realistiskt är hur dåtidens människor kan framställas på ett trovärdigt sätt, marinerade i sin tids föreställningsvärld. Serien navigerar denna problematik genom att understryka hur barnmorskornas primära åtagande alltid är patientens hälsa, oavsett bakgrund eller familjesituation. Detta syns i hur de bjuder motstånd genom en klar blick för väsentligheterna: den gravida kvinnans välbefinnande. Med denna ledstjärna läxar barnmorskorna upp fördomsfulla grannkvinnor, omvänder missriktat överbeskyddande mormödrar som vägrar låta sina döttrar omhändertas av någon med annan hudfärg än vit, och vinner ny kunskap om kulturellt förankrade traditioner. Genom att använda mödra-, hälso- och sjukvård som filter, kan seriens huvudpersoner både befinna sig realistiskt i sin tid och samtidigt vara i framkant när det gäller upplyst kamp mot fördomar och vanföreställningar, och därmed behålla tittarnas sympati.
Förlossningens drama i egen rätt
Barnafödande i film och litteratur används ofta som tecken på någonting annat: förbundet mellan två älskande, bekräftelsen på en dynastis fortlevnad, på en kvinnas värde i form av hennes fertilitet, eller åldrande i form av brist på barn. Mer sällan har själva förlossningsförloppet ställts i berättelsens absoluta centrum och varit det nav från vilket narrativet utgår. Barnmorskan i East End visar hur stark den dramatiska drivkraften är, som upphov till så många gripande öden – i Worths text, men ännu starkare i serieformatet, när personerna får kropp och ansikte och vi får följa deras historier, därför att de är födande kvinnor. Varje avsnitt ställer livet på sin spets; längtan, hopp, glädje, men även sorg och förtvivlan, är intensivt närvarande. I förlossningsscenerna blir det särskilt förtätat: en ny människa kommer till världen, som i ett slag förändrar livet för alla i dess närhet, både för familjen och för de yrkesmässigt inblandade. Naturligtvis förekommer tragedier: barn dör vid förlossningen eller föds med svåra skador, mödrar föder under hotet från eklampsi – havandeskapsförgiftning – eller att efterbörden inte kommer i tid, barnsängsfeber eller andra livsfarliga infektioner, och kan drabbas av psykotiska tillstånd. Med ett så stort påslag av starka känslor från början, är risken för överdrivet klibbig sentimentalitet överhängande. Barnmorskan i East End, både Jennifer Worths boktrilogi och Heidi Thomas serie, förhåller sig till denna risk med hjälp av en praktisk ton och saklig, närmast pedagogisk, koncentration på de fysiska aspekterna av förlossningen, men de tillåter sig också att bejaka känslostormarna, låter tittare och läsare översköljas av dem – jag gråter lika mycket varje gång vid särskilda tillfällen i serien; vissa öden förfelar inte sin gripande verkan, även när de ses om igen.
En tematisering av förlossningsnarrativets förankring i både konkret tid och rum och i tidlös universalism är hur man i seriens återkommande julspecial på olika sätt anknyter till berättelsen om Jesu födelse, urhistorien om den omvälvande och vidsträckta innebörden av ett barns födelse. Även om inte evangelierna skildrar förlossningen i detalj, så är tidpunkten och platsen tydligt angivna, liksom villkoren för den familjekonstellation som möter det nyfödda barnet. Serien förhåller sig till julen som en undrens tid, en tid av förvandling, möjliga mirakel, och till förlossningen som en situation där ett mycket konkret fysiskt arbete möter existentiella frågor om tro, längtan, kärlek, om livets början och mening, om födelse och död. På olika vis turneras Jesu födelse som motiv; i de ovanliga förlossningsplatserna, den utsatta familjen utan eget hem, eller i modern synlig ensam med barnet. Men också i julkrubbans närvaro, i julspelet, i julen som religiös högtid, firad med bön och sång. Olika viljor i Nonnatus House korsas i önskemål kring hur julen bäst högtidlighålls: med stilla eftertanke eller glitter och kulörta lampor. Men kärnan är alltid barnets födelse: hoppet, framtidslöftet, undret, förvandlingen av alla inblandade och berörda.
Förlossningen är en tidlös, universell händelse; i Barnmorskan i East End placerad i en efterkrigstid som ansluter till en brittisk tradition av att förhålla sig till andra världskriget. Igenkännandet är centralt för vittnesbördet om vilka betydelsefulla berättelser och vilken förvandlande dramatik som inryms i vardagslivet. Förlossningen är ett tillfälle då allt i livet står på spel – sällan skildrat så utförligt och som så viktigt som här. Den bekräftelsen, både på att någonting omvälvande händer och tryggheten i att det ändå är sig likt och välbekant, om än omgivande sammanhang förändras över tid, är en stor del av dragningskraften hos Barnmorskan i East End.
Anna Cavallin är fil. dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 8/2020, s. 33–38.