av FELIX KÖRNER
Hagia Sofia i Istanbul har åter blivit en moské, likaså Chora-kyrkan i Istanbulstadsdelen Edirnekapı. Applåderna och buropen kan endast den som har insyn bakom kulisserna sortera.
Mustafa Kemals (Atatürk, död 1938) agenda var att skapa ett laicistiskt Turkiet. Han hoppades att hans kulturrevolution skulle göra religionen överflödig. Därför lade han uppsikten över ”religiösa angelägenheter” under landets regering. Den för detta ändamål bildade myndigheten ägnade sig dock inte åt alla religionsangelägenheter utan endast åt islam. De andra religionerna i landet hanterades av utrikesdepartementet.
För islam innebar den turkiska laicismen från början inte någon åtskillnad mellan religion och stat utan statens styrning av religionen. Laicismen innebar också att religionen, så långt det var möjligt, förvisades från det offentliga rummet. Till denna laicism hörde också att inget religiöst överhuvud längre fick bo på turkisk mark. Således fick den så kallade ekumeniske patriarken av Konstantinopel – det vill säga representanten för den grekiska-ortodoxa kyrkan ”över hela jordens krets” – inte officiellt använda sig av denna titel, och på samma sätt lyckades den nybildade turkiska republiken också att avskaffa kalifatet. Sedan dess saknar världens muslimer något som skulle motsvara en islamisk påve. Och vad skulle laicismen ha en så minnestyngd byggnad som Hagia Sofia till?
Hagia Sofia – en teokratiskt laddad byggnad
Hagia Sofia har aldrig varit en Sofiakyrka, även om den ibland har betecknats som en sådan. Den har aldrig invigts åt någon helig Sofia. Hagia Sofia byggdes som en Kristuskyrka. Byggnaden representerar sammansmältningen av den hebreiska och grekiska visheten, som i Kristus–Sofia uppnått världsherravälde. Till skillnad från arianska och gnostiska läror säger den kristna ortodoxin ju något mer än att Kristus endast är Guds vishet förkroppsligad: Den gudomliga visheten är Kristus, och hans världsherravälde företräds av kejsaren – enligt det nya Roms politiska teologi. Kejsaren tar på sig Kristi fullmakt och är underställd Kristi måttstock. På så sätt erinrar Hagia Sofia om Östroms kejserliga historia och dess närhet mellan tronen och altaret. Ur turkisk synvinkel påminner den dock också om osmanernas efterlängtade och till sist uppnådda seger över Östrom, och eftersom Hagia Sofia var den osmanska huvudmoskén, utgör den nu också en påminnelse om kalifatet.
Men hur ska man som republikan hantera en sådan teokratiskt laddad byggnad? President Mustafa Kemal hade också ett förslag för detta, som hans regering accepterade en höstdag, den 24 november 1934, när nationalförsamlingen i Ankara tillskrev presidenten hederstiteln ”Atatürk”. Hans förslag till regeringsbeslut lydde som bekant: Den ska hädanefter inte längre vara en moské utan ett museum. Omvandlingen var en sinnebild för en ny tid, för övervinnandet av kalifat och politisk religion, för en öppning mot det som kristet uppfattade väst – Hagia Sofia hade ju trots allt varit en kyrka under 900 år. Dess neutralisering till ett museum var avsedd att lindra det smärtsamma minnet bland den kristna allmänheten av islams seger över stora områden inom kristenheten. Vad som egentligen var ett beslut i linje med den kemalistisk-laicistiska agendan tjänade som en post-religiös gest för närmandet till väst. Hur som helst fick det från och med nu inte förekomma någon offentlig bön i ”Hagia Sofia-museet”. Helt konsekvent har man dock inte förhållit sig till detta sedan dess. Ibland har det helt klart förekommit ritualiserad bön i ett sidoskepp och till och med koranrecitationer i Hagia Sofias mittskepp. Vad som sedan knappt 90 år varit ett undantag har nu blivit regel: en fredagseftermiddag sommaren 2020, den 10 juli, kom omvandlingsbeslutet från det turkiska landsrådet (Damistay: ett slags högsta förvaltningsrätt).
Redan två veckor tidigare hade president Erdogan skyndat sig att tillkännage det kommande beslutet, eftersom ett mycket symbolladdat datum närmade sig. Med en fredagsbön den 24 juli i Hagia Sofia hoppades man att kunna laga ett hack i Turkiets kollektiva minne. För att uppfatta detta måste vi än en gång gå tillbaka till det moderna Turkiets tillkomsthistoria, denna gång före utropandet av republiken, det vill säga före den 29 oktober 1923.
Det moderna Turkiets tillkomst
1920 slöts Sèvre-fördraget efter första världskriget. Enligt detta skulle stora delar av Mindre Asien tillfalla grekerna, armenierna och möjligen också kurderna, dessutom britterna och fransmännen. Man planerade till och med en italiensk inflytelsesfär vid Medelhavskusten liksom även en internationell zon runtom Istanbul och sunden [Bosporen och Dardanellerna]. Planen för detta omfattande tillbakaträngande av turkarna till ett litet område i centrala Anatolien framställs i dag för turkiska skolbarn som ett skräckscenario. Hade det genomförts skulle Mustafa Kemals slagkraft verkligen ha förhindrats. Senare, den 24 juli 1923, slöts Lausanne-fördraget, som var mer fördelaktigt för den turkiska sidan. Turkiet tilldelas nu ett avsevärt större område än i Sèvre tre år tidigare. Men inte heller fördraget i Lausanne var någon genomgående framgång. Huvudproblemet består än i dag. Det handlar om de egeiska öarna, de så kallade Dodekanesos. Trots att de ligger avsevärt närmare det turkiska fastlandet, tilldelades de Grekland i Lausanne-fördraget. Detta beslut ifrågasätts för närvarande högljutt av den turkiska statsledningen.
Vad är det som händer här i och med ifrågasättandet av Lausanne-fördraget och beslutet att förvandla gudstjänstbyggnader till museum? Ahmet Davutoglu kunde inte hålla tillbaka en upplysande kommentar den 8 juli. Han var fram till 2016 Erdogans obegripligt inställsamme regeringschef. Nu leder Davutoglu det av honom startade Gelecek Partisi (Framtidspartiet) och slår an en oppositionell ton: presidenten instrumentaliserar Hagia Sofia. ”För inte så länge sedan [alltså 2016] skrämde Erdogan nästan bort sina väljare, när han ropade till dem: ’Ni som inte ens får komma i närheten av den blåa moskén, kräver ni nu att få fylla Hagia Sofia? Nu får vi vara så snälla att sluta ägna oss åt låtsaslekar. Det är bara ett dåligt trick!’ Men nu visar det sig att politiken varken producerar demokrati, och inte heller rättvisa; och framför allt: nu producerar inte näringslivet mer. Nu sitter de i klistret – och klamrar sig fast vid Hagia Sofia!”
Sådana kommentarer visar att Erdogan är rädd om sin makt. Han måste vinna nationalisterna. Ju svagare presidenten är, desto mer förtvivlat griper han efter ett grovt redskap, som han tidigare föraktade. Återigen kan man fråga sig: vad är det som händer här?
Vi bevittnar en iscensättning. Men vi bör inte bara förbli vittnen. Ty det är en stor världsteater som iscensätts, där knappast någon lämnas utanför. Publiken utgörs visserligen av de turkiska väljarna. Inför denna publik vill Erdogan framträda som segrare. Men iscensättningen kräver otaliga kulisser och statister. Därför dyker plötsligt återigen halva världen upp i kulisserna. Man erbjuder en återgång till det osmanska riket. Men därför måste också laicismen uppträda, och därmed också gudstjänstbyggnader, islam och islampräglade länder, tillsammans med väst och följaktligen – om än i en biroll – kristendomen. Den som vet att tolka tidens tecken uppfattar hela iscensättningen.
När vi nu för tiden närmar oss Hagia Sofias ärevördiga byggnad ser vi under en vajande turkisk flagga en skylt, som förklarar vilken byggnad man nu har framför sig. Låt oss läsa nerifrån. Där står det i arabisk och i engelsk översättning: ”Masgid Aysufya al-Kabir” och ”The Hagia Sophia Grand Mosque”. Ovanför står det på ålderdomlig turkiska, med det 1928 införda latinska alfabetet: ”Ayasofya-i Kebir Câmi-i Serfi”. Men högst upp förkunnar en kalligrafi samma sak i den av Atatürk avskaffade osmanska skriften: ”Den stora Hagia Sofias ärevördiga fredagsmoské”. I kalligrafin finns fyra arabiska siffror införda: 1441. Talet betecknar i den islamiska kalendern året då Hagia Sofia återöppnades som moské. I den gregorianska kalendern – som för övrigt är den vanligaste i Turkiet – är år 2020 det 1 441:e året efter Muhammeds flykt från Mecka till Medina. Något som endast framgår om man räknar enligt den islamiska månkalendern är att Lausanne-fördraget slöts år 1341. På årsdagen den 24 juli 2020 – enligt den moderna kalendern räknat – hade det gått 100 ”islamiska” år sedan det som nederlag uppfattade krigsslutet. Efter 100 år kunde således Erdogans Turkiet återigen äntligen fira en seger.
Seger, erövring och territoriella vinster: ordet för detta i Koranen är fath. Det finns också en sura som bär detta namn. I dess första vers säger Gud till islams profet: ”Vi har givit dig besked om en uppenbar framgång” (sura 48:1).
Ordet, som den framstående koranöversättaren Rudi Paret översätter med Erfolg (framgång), har genomgått en anmärkningsvärd betydelseutveckling. Ordagrant betyder glosan ”öppning”. Den faktiska första betydelsen skulle kunna ha varit ”domstolsutslag”, därefter ”seger”. Slutligen blir fath en fackterm för ”erövring för islam”.
Denna fath utgjorde ledmotivet i den första fredagspredikan i den som moské återöppnade Hagia Sofia. Professor Ali Erbas, ledare för religionspresidiet, talade. Valet av ord och tecken var – man kan knappast säga annat – höggradigt misslyckat. Omisskännligt och otvetydigt slog han an erövringsmotivet.
Erövringstanken
Han talade upprepade gånger om erövring och citerade hadithen enligt vilken Muhammed ska ha sagt: ”Konstantinopel kommer helt visst att erövras en dag.” Erbas hyllade i sin tiofaldiga hälsning i inledningen av sitt tal också Mehmet Fatih, den osmanske sultanen, som kallas al-fatih [erövraren], eftersom han erövrade Konstantinopel år 1453. Erbas tolkade återöppnandet av Hagia Sofia för gudstjänster som ett hoppets tecken (”levande vatten”) för alla förtryckta troende och ”bedrövade moskéer”, och då framför allt ”för al-Aqsa”, det vill säga moskén på Tempelberget i Jerusalem. Den är givetvis öppen för muslimernas bön. Endast icke-muslimer är förbjudna att komma in, såvida man inte har ett särskilt tillstånd från den lokala islamiska stiftelseförvaltningen. Hänvisningen till al-Aqsa-moskén kan därför inte tolkas på något annat sätt än som ett uttryck för ett hopp om en återerövring av Jerusalem.
Och det var inte bara med sina ord som Ali Erbas tog upp erövringstanken. Han gjorde det synligt för blotta ögat, höll det så att säga i handen. Ty under hela ceremonin bar han ett svärd.
Låt oss betrakta det ceremoniella vapnet litet närmare. Svärdet är mellan handtagets knopp och klinga smyckat med tre halvmånar. Två av dessa bildar ”en svängd parerstång”, den tredje halvmånen är placerad på själva klingan. En halvmåne förekom redan på förislamiska krigsflaggor på Arabiska halvön. Ursprungligen föreställde den uppåtvända halvcirkeln nog inte någon månskära utan ett tjurhorn. Men när muslimerna tog upp flaggemblemet, betraktade de skäran som en nymåne. Denna står ju i månkalendern för inledningen av varje ny månad. Halvmånen markerar början på det nya. Osmanerna övertog halvmånen på sina krigsflaggor, men nu i tredelat utförande. Varför just tre halvmånar? Den tillhörande förklaringen lyder för det mesta: Osmanska riket står för islamiskt styre på tre kontinenter, Asien, Afrika och Europa. Men låt oss återvända till svärdet som ordförande Erbas bar under fredagens predikan. Förutom den trefaldiga, tredimensionella månen bär klingan också en inskrift: ”I Guds, den barmhärtiges namn. Vi har givit dig besked om en uppenbar framgång.” Det som pryder klingan är alltså den redan ovan citerade inledningsversen till suran al-fath. Det använda ”uppenbar framgång” är i detta scenario territoriella vinster för islam. Dessa framstår följaktligen som en Guds gåva.
Religionsmyndigheten (Diyanet Isleri Baskani) förklarade visserligen att deras ordförande hade burit svärdet på vänster sida, vilket betyder ”fred”, och att ta med sig detta under fredagens predikan i en erövrad gudstjänstbyggnad är en tradition. Men Erbas hade varken konsekvent haft svärdet till vänster eller tonat ner karaktären av territoriella vinster i fath-motivet. Man vill fira en seger, en territoriell vinst, en gudomligt förlänad erövring. Man kunde ha satt motivet ”öppning” i centrum när det gällde ordets ursprung. Denna möjlighet missade regissören av evenemanget. Det som stannar kvar i minnet är att Diyanets ordförande bar ett vapen under predikan och att Erdogan firade sin seger.
Erdogan, muslimerna, världsarvet och religionsfriheten
Därför kan fyra frågor ställas, en till muslimerna, två till den turkiska religionsmyndigheten och en sista till de kristna samtalsparterna.
- Med på scenen för Erdogans skådespel fanns även muslimer från hela världen. De borde jubla: ett ny-osmanskt Turkiet ska vara förkämpe för all rättrognas angelägenheter. De ska få se något och förnimma att ”nu segrar vi åter”. Men det kom inte bara applåder från den islamiska sidan för att Hagia Sofia återigen kallas moské. Även troende muslimska turkar har uttryckt beklagan, ja, skam, över exempelvis historielösheten hos sina myndigheter, som hävdar att gudstjänstbyggnader, som från början var kristna, har återfått sitt ursprungliga ändamål att vara moskéer. Egyptens mufti förklarade att Muhammed inte skulle ha gjort så. Muslimska organisationer i Pakistan krävde att kristna skulle få tillgång till en del av Hagia Sofia för att be i. Indonesiska muslimer uttryckte sin solidaritet med kristendomen. Likväl förekom det också muslimskt jubel. Men de som nu jublar bör fråga sig om det inte bakom det faktiska återtagandet av en gudstjänstbyggnad lurar ett annat motiv, likt en varböld. Islam får mindre spelrum under president Erdogans styre, inte större. I den nuvarande turkiska konstellationen är religionen inte någon konkurrent om den politiska makten, snarare ett eländigt redskap, en rekvisita för en lätt genomskådad maktdemonstration. I och med den första fredagsbönen i Hagia Sofia på 86 år har dock ironiskt nog Atatürks laicism inte bara nått vägs ände utan samtidigt sitt mål. Religionens egen röst i dialogen med de styrande har tystats. Diyanets ordförande säger ändå bara vad landets president vill höra.
- De byggnader som i egenskap av islamiska gudstjänstbyggnader åter förklarats som moskéer är nu underställda den turkiska religionsmyndigheten. Denna myndighet bör, tillsammans med kulturinstitutioner – inklusive Unesco – och konstvetare i hela världen, få frågan: Är religionsmyndigheten medveten om sitt nya ansvar för ett helt unikt världsarv? Är man vuxen detta ansvar? Eller är det kanske så att man inte klarar av uppgiften? Visserligen har arkitekturexperter från Tyskland redan trumpetat ut sin okunnighet genom att påstå att Hagia Sofia inte längre går se från alla håll, på grund av mattorna i moskén, eller att icke-muslimer inte längre kan gå in i den. Det är nonsens. Likväl, vad kommer att hända med bilderna på längre sikt? Kommer de mellan 1847 och 2009 konstfullt frilagda och otroligt värdefulla mosaikerna i Hagia Sofia och de underbart restaurerade, unika freskerna och mosaikerna i Chorakyrkan gå att se utanför gudstjänsttid? Kommer de att hanteras med samma kompetens som tidigare? Vem kommer i framtiden att regelbundet undersöka byggnadernas kondition? Kommer turistföreningar och guider även i fortsättningen att få ta del av den internationella forskningens kunskaper i sin utbildning?
- Ytterligare en fråga måste ställas till presidiet för religiösa angelägenheter i Ankara, som har utsetts till hyresvärd för de byggnader som nu har förklarats som Hagia Sofia-moskén och Chora-moskén. De bör känna till följande: Även kristenheten har införlivat gudstjänstbyggnader från andra religioner och delvis gjort om dessa byggnader till triumfalistiska tecken på övertagande, övervinnande och överlägsenhet. I den fantastiska Mezquita (moskén) i Córdoba anlade vi katoliker under 1400-talet en medioker katedral, men vi lämnade kvar mihraben (bönenischen). Om detta var mer barbariskt eller mer hänsynsfullt än Mehmet erövrarens hantering av Hagia Sofia – som tack vare honom fick sin geniala grundstruktur men samtidigt berövades all kristen liturgisk utsmyckning, inklusive altaret – är inte vår fråga. Man bör dock känna till, innan vi ställer fler frågor, att muslimska önskemål om och krav på att få förrätta offentlig bön i Mezquit-katedralen i Córdoba avslogs från kyrkligt håll i början av 2000-talet. Den armenisk-gregorianske patriarken av Istanbul och kardinal Schönborn i Wien, liksom andra religiösa ledare, kom i juli 2020 med idén om en interreligiös användning av Hagia Sofia, när den nu återigen är en gudstjänstbyggnad.
Vilka konstruktiva och kreativa steg kommer således den nya hyresvärden att vidta, för tona att ner det redan uppkomna intrycket av att det handlar om en pueril rivalitet mellan Erdogan och hans opposition, mellan Turkiet och Grekland, mellan islamism och laicism, mellan islam och kristendom? Skulle inte islamisk-kristna bönemöten och ett teologiskt dialogseminarium på plats vara ett mer imponerande tecken på islamisk storhet än en fredagspredikan med ett erövringssvärd?
- Till sist en fråga till kristenheten. Påven Franciskus sade – spontant, men eftertänksamt och fåordigt – vid angelusbönen två dagar efter omvandlingsbeslutet, att han tänker på Hagia Sofia och att detta smärtar honom mycket. Smärta kan man verkligen känna. Men inte alls därför att en kyrka förklarats som en moské. Det har Franciskus heller aldrig sagt – det är bara rapporteringen, inklusive Vatikanens egen, som ibland har formulerat det så. Museer har omvandlats förr och är nu åter gudstjänstbyggnader. Hagia Sofia var kyrka till 1453. Varför den inte längre är detta bör kristenheten i väst verkligen komma ihåg: Våra makthavare gjorde då allt för att inte höra ropen på hjälp från Östrom. Denna vår bristande solidaritet med öst kan göra oss sorgsna. Och därför är den empatiska vänskapen mellan påven Franciskus och den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Bartholomaios, ett tecken på försoning. Utifrån denna vänskap kan påven ge uttryck för sin sorg. Det som framför allt kan och borde göra oss sorgsna är att ett bönens hus instrumentaliseras för ett politiskt spel. Men den som nu hävdar att ”det som hittills tillhört oss förlorar vi nu till islam” har ställt sig just på den plats på scenen där skådespelet vill ha oss: bland motståndarna till Turkiet och islam. Ursäkta, men vad har vi då förlorat?
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i den tyska utgåvan av tidskriften Communio nr 5/2020.
Felix Körner är jesuitpater och professor i fundamentalteologi och religionsteologi vid Påvliga Gregoriana-universitetet i Rom.
Ur Signum nr 8/2020, s. 39–44.