Ett sekel av katolsk orientering

Tidens tecken i Signum. Katolsk idéorientering sedan 1920. Carl Otto Werkelid (red). Libris 2020, 219 s.
Tidens tecken i Signum. Katolsk idéorientering sedan 1920. Carl Otto Werkelid (red). Libris 2020, 219 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOSEFIN HOLMSTRÖM

Att sammanfatta de senaste hundra åren av katolicism i Sverige är ingen enkel sak. Något lättare, då, att göra det genom den lins som en – eller rättare sagt två – katols­ka kulturtidskrifter utgör. Det är precis vad jubileumsantologin Tidens tecken i Signum, en rik samling texter under redaktörskap av Carl Otto Werkelid, syftar till. Projektet är ambitiöst och tar ett slags helhetsgrepp på tidskrifterna Credos och Signums skiftande positioner i svensk offentlighet. Därmed illustreras också vad antologins redaktör kallar för ”hundra års katolskt idéflöde”. Signum föregicks av Credo, startad 1920, en publikation sprungen ur ett behov av att försvara den katolska tron som då var betraktad med stor skepsis i Sverige. Då fanns ungefär 4 000 katoliker i Sverige; i dag är siffran uppe i omkring 125 000. Gradvis gick man ”från förkunnelse till dialog”, som Maria Green skriver – och nog speglar denna resa det vidgade rörelseutrymmet för katoliker i Sverige. I dag är katolska kyrkan närmast hipp och utövar stor intellektuell lockelse på många unga kristna.

Green beskriver hur Signum 2005, vid sitt 30-årsjubileum, formulerade en ambition om ”’att främja samtalet mellan kristen tro och det omgivande samhälls- och kulturlivet’ utifrån övertygelsen att tron inte ska levas i ett sekteristiskt ghetto utan bli ’en bildnings- och kulturskapande kraft mitt ute i samhället […] genom att bedöma tidens händelser från katolsk synpunkt, med besinning, uppriktighet och trohet mot den egna övertygelsen.’” Hennes kapitel om Signums kulturbevakning är mycket givande och tecknar en bild av föränderlig katolsk kulturpolitik – just det intellektuella förhållningssätt som så ofta imponerar på utomstående.

Det finns många spänstiga texter att ta sig an i Tidens tecken. Piggast är kanske Joel Halldorfs text om den oväntade bron mellan katolsk sociallära och frikyrklig kristdemokratisk politik, eller, som han skriver, ”hur pingstvännernas parti kom att sprida katolsk sociallära ända in i regeringskansliet”. Hedvig Bernitz kapitel om religionsfrihet i Sverige och Europa hade behövts förankras mer konkret i den katolska erfarenheten av att vara en svensk minoritet samt bärare av värderingar som den sekulära moderniteten ofta ifrågasätter eller vill begränsa, men är ändå upplysande.

Vaket och välskrivet är Patricia Lorenzonis kapitel, där hon går igenom ett sekels samtal om flyktingskap i Credo och Signum. Hon noterar att båda tidskrifterna präglats av katolska kyrkans minoritetsstatus i Sverige samt dess ”tilltagande språkliga och kulturella mångfald”, och delar in samtalet i fyra perioder: 1920–1930 (”Landsflykten som legend och historia”), 1930–1950 (”Den förföljde trosfränden”), 1960–1980 (”Ny universalism och krockande kultur”) och 1990–2010 (”Flyktingen som naturkatastrof”).

Lorenzoni noterar ett relativt ointresse för judiska krigsflyktingar såtillvida dessa inte är katolska konvertiter eller existerar ”som objekt för kristen handling”, och anmärker att den största förändringen i synen på flyktingen sker mellan 1950- och 1960-tal, då kyrkans universalitet i viss mån skiftar: ”Om kyrkan tidigare varit det från vilket det universella strålar, uttrycks det nu snarare i igenkännandet av Gud i den andre. Flyktingen blir, oberoende av konfession, Guds avbild.” Men samtidigt börjar kyrkan tala mindre om religion och mer om närmast sekulära rättigheter. Omsorgen om flyktingen sker också i en kontext där Lorenzoni uppfattar att katolska skribenter söker ett slags svensk identitet för kyrkan, med vilken utländsk kultur – vare sig denna är flyktingens eller invandrarens – hotar att krocka. Det som då kan förändra är den profetiska rösten, den som bryter in och talar mot Gudsrikets horisont – till exempel påven Franciskus beskrivning av migranten som sänd till Europa av Gud.

Tidens tecken i Signum är en god introduktion inte bara till dessa två tidskrifter utan även till modern svensk katolicism. Alla bidrag är inte lika lättillgängliga, men brokigheten och mångfalden är i sig en styrka – precis som den är i kyrkan och Gudsriket.

 

Josefin Holmström är fil. dr i litteraturvetenskap vid Cambridge University, författare och kritiker.

Ur Signum nr 8/2020, s. 44–45.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Tidens tecken i Signum. Katolsk idéorientering sedan 1920. Carl Otto Werkelid (red). Libris 2020, 219 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOSEFIN HOLMSTRÖM

Att sammanfatta de senaste hundra åren av katolicism i Sverige är ingen enkel sak. Något lättare, då, att göra det genom den lins som en – eller rättare sagt två – katols­ka kulturtidskrifter utgör. Det är precis vad jubileumsantologin Tidens tecken i Signum, en rik samling texter under redaktörskap av Carl Otto Werkelid, syftar till. Projektet är ambitiöst och tar ett slags helhetsgrepp på tidskrifterna Credos och Signums skiftande positioner i svensk offentlighet. Därmed illustreras också vad antologins redaktör kallar för ”hundra års katolskt idéflöde”. Signum föregicks av Credo, startad 1920, en publikation sprungen ur ett behov av att försvara den katolska tron som då var betraktad med stor skepsis i Sverige. Då fanns ungefär 4 000 katoliker i Sverige; i dag är siffran uppe i omkring 125 000. Gradvis gick man ”från förkunnelse till dialog”, som Maria Green skriver – och nog speglar denna resa det vidgade rörelseutrymmet för katoliker i Sverige. I dag är katolska kyrkan närmast hipp och utövar stor intellektuell lockelse på många unga kristna.

Green beskriver hur Signum 2005, vid sitt 30-årsjubileum, formulerade en ambition om ”’att främja samtalet mellan kristen tro och det omgivande samhälls- och kulturlivet’ utifrån övertygelsen att tron inte ska levas i ett sekteristiskt ghetto utan bli ’en bildnings- och kulturskapande kraft mitt ute i samhället […] genom att bedöma tidens händelser från katolsk synpunkt, med besinning, uppriktighet och trohet mot den egna övertygelsen.’” Hennes kapitel om Signums kulturbevakning är mycket givande och tecknar en bild av föränderlig katolsk kulturpolitik – just det intellektuella förhållningssätt som så ofta imponerar på utomstående.

Det finns många spänstiga texter att ta sig an i Tidens tecken. Piggast är kanske Joel Halldorfs text om den oväntade bron mellan katolsk sociallära och frikyrklig kristdemokratisk politik, eller, som han skriver, ”hur pingstvännernas parti kom att sprida katolsk sociallära ända in i regeringskansliet”. Hedvig Bernitz kapitel om religionsfrihet i Sverige och Europa hade behövts förankras mer konkret i den katolska erfarenheten av att vara en svensk minoritet samt bärare av värderingar som den sekulära moderniteten ofta ifrågasätter eller vill begränsa, men är ändå upplysande.

Vaket och välskrivet är Patricia Lorenzonis kapitel, där hon går igenom ett sekels samtal om flyktingskap i Credo och Signum. Hon noterar att båda tidskrifterna präglats av katolska kyrkans minoritetsstatus i Sverige samt dess ”tilltagande språkliga och kulturella mångfald”, och delar in samtalet i fyra perioder: 1920–1930 (”Landsflykten som legend och historia”), 1930–1950 (”Den förföljde trosfränden”), 1960–1980 (”Ny universalism och krockande kultur”) och 1990–2010 (”Flyktingen som naturkatastrof”).

Lorenzoni noterar ett relativt ointresse för judiska krigsflyktingar såtillvida dessa inte är katolska konvertiter eller existerar ”som objekt för kristen handling”, och anmärker att den största förändringen i synen på flyktingen sker mellan 1950- och 1960-tal, då kyrkans universalitet i viss mån skiftar: ”Om kyrkan tidigare varit det från vilket det universella strålar, uttrycks det nu snarare i igenkännandet av Gud i den andre. Flyktingen blir, oberoende av konfession, Guds avbild.” Men samtidigt börjar kyrkan tala mindre om religion och mer om närmast sekulära rättigheter. Omsorgen om flyktingen sker också i en kontext där Lorenzoni uppfattar att katolska skribenter söker ett slags svensk identitet för kyrkan, med vilken utländsk kultur – vare sig denna är flyktingens eller invandrarens – hotar att krocka. Det som då kan förändra är den profetiska rösten, den som bryter in och talar mot Gudsrikets horisont – till exempel påven Franciskus beskrivning av migranten som sänd till Europa av Gud.

Tidens tecken i Signum är en god introduktion inte bara till dessa två tidskrifter utan även till modern svensk katolicism. Alla bidrag är inte lika lättillgängliga, men brokigheten och mångfalden är i sig en styrka – precis som den är i kyrkan och Gudsriket.

 

Josefin Holmström är fil. dr i litteraturvetenskap vid Cambridge University, författare och kritiker.

Ur Signum nr 8/2020, s. 44–45.