Teknikhistoriens borttappade halva

Katrine Marçal: Att uppfinna världen. Hur historiens största feltänk satte käppar i hjulet. Mondial 2020, 296 s.
Katrine Marçal: Att uppfinna världen. Hur historiens största feltänk satte käppar i hjulet. Mondial 2020, 296 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av LOVISA BERGDAHL

Vilket är teknik- och ekonomihistoriens största feltänk? Svaret är att den har uteslutit kvinnor och nedvärderat det som vi kallar kvinnligt. Denna glömska eller uteslutning har gett slagsida på hela tillvaron och i exempel efter exempel visar Marçal hur ekonomi, teknik och kön hänger ihop och hur våra föreställningar om kön och könsroller styr hur vi lever våra liv. Uteslutningen av kvinnan och nedvärderandet av det kvinnliga sätter ’käppar i hjulet’ för hur vi tillsammans, som män och kvinnor, skulle kunna förändra och förbättra vårt liv här på jorden. Detta är huvudbudskapet i Katrine Marçals senaste bok Att uppfinna världen. Hur historiens största feltänk satte käppar i hjulet.

Katrine Marçal är Dagens Nyheters korrespondent i London och hon rapporterar återkommande om politik, ekonomi och teknik med Storbritannien som bas. Hon är i grunden nationalekonom och hon tillhör den tyvärr ganska sällsynta skara akademiker som lyckas förmedla grundläggande akademiska teorier på en prosa som de flesta kan förstå, och i sin tidigare bok, Vem lagade Adam Smiths middag? som utkom med annan titel på annat förlag redan år 2012, placerar Marçal moralfilosofen Adam Smiths mamma i centrum av den nationalekonomiska grundteorin. Om nationalekonomins huvudfråga är hur middagen hamnar på bordet, så lyder det etablerade svaret: med hjälp av egenintresset. Det är egenintresset som är drivkraften i samhällsekonomin och som får världen att snurra. Det vill säga, slaktaren slaktar av egenintresse liksom bagaren bakar av samma skäl – inte för att de både tycker det är roligt eller för att vara snälla, utan för att de tjänar på det. Vad Adam Smith glömde bort – och det är själva navet i boken – var att det faktiskt inte alls var egenintresset som satte maten på bordet. Det var mamma som serverade honom middag varje kväll, och hennes drivkraft var inte egenintresse utan kärlek. Denna lilla ”detalj” glömde Adam Smith helt enkelt bort, något som fått stora konsekvenser för den nationalekonomiska teorin, visar Marçal.

Den bortglömda kvinnan sätts i cen­trum även i den här boken, en glömska eller en uteslutning som fått stora konsekvenser för teknik- och ekonomihistorien och som märks i allt från hur vi talar om och periodiserar historien till hur vi lever våra vardagliga liv. Hur kommer det sig, till exempel, att vi inte talar om att det var den uråldriga tekniken sömnad som förde oss till månen? Ja, närmare bestämt den specifika sömnaden av underkläder, gördlar och bysthållare, som möjliggjorde rymddräkten. Och hur kommer det sig att elbilar anses manliga i dag när de vid slutet av 1800-talet ansågs kvinnliga? Hur kommer det sig att vi tror att det första verktyget var ett spjut eller ett jaktverktyg när det i själva verket var grävpinnar som kvinnor sannolikt använde för att leta efter mat? Varför talar vi om järnåldern och bronsåldern i stället för linneåldern eller keramikåldern, som var dominerande material under samma tid?

Svaret på alla dessa frågor, enligt Marçal, stavas ”kön”. Linne och keramik anses vara kvinnliga material som tillhör den kvinnliga sfären vilket gör att de värderas lägre och inte ges samma status, och elbilen förlorade av samma anledning i popularitet gentemot den bensindrivna bilen trots – eller kanske snarare tack vare – att dessa var både smutsigare och krångligare att använda. ”Tragedin med patriarkatet är att vi har tagit den mänskliga erfarenheten och delat den i två”, skriver Marçal. Men, ”[d]et är inget fel på män”, fortsätter hon. ”Det är fel på ett system som stänger kvinnor ute.”

Nöden är uppfinningarnas moder, heter det som bekant, och bokens engelska titel är just Mother of Invention. Kanske är detta faktiskt en mer talande titel än den svenska lite intetsägande ”Att uppfinna världen”. En av huvudpoängerna i boken är nämligen den att det finns en relation mellan hur vi talar om världen, vilka uppfinningar och vems uppfinningar som räknas och de liv som dessa uppfinningar möjliggör. Varför är det till exempel så vanligt att tala om innovationer och uppfinningar med hjälp av krisens och krigets vokabulär? I riskkapitalismens värld är ord som ”krossa!”, ”störa!”, ”dominera!” och ”äga!” vanligt förekommande. Ja, det tycks som om det våldsamma och krigiska språket är det språk med vilket den person måste tala som vill få investerare att satsa pengar på sin idé, men, skriver Marçal: ”Varför tänker vi oss egentligen att det krävs våld och död för att något nytt ska bli till … det är ingen naturlag att det goda bara kan komma ur det onda.” Varför skulle de in­novationer som det satsas på inte lika gärna kunna ha som syfte att ”reparera”, ”hjälpa” eller ”bidra”? Vad får detta machospråk för konsekvenser i vårt handlande?

Ett svar ser vi, menar Marçal, i den pågående miljökrisen och exploateringen av naturen, som inte går att särskilja från mannens dominans av kvinnan. ”De politiska partier och ledare som i dag gör mest för att förneka klimatkrisen är nästan alltid desamma som vill sätta kvinnor på plats.” Så, om någon skulle ha gynnats av ett könsbyte i vår patriarkala kultur så är det moder jord, skriver hon träffande.

Även om jag som läsare ofta skrattar högt åt de underhållande dråpligheter som liksom torpeder detonerar under den eleganta textytan är budskapet omskakande och allvarligt: uteslutandet och nedvärderandet av halva mänsklighetens idéer pågår fortfarande. Ändå är det ingen dyster bok som Marçal levererar. För om det som vi ser omkring oss har uppfunnits med hjälp av bara halva mänskligheten, vad kan vi då inte åstadkomma om vi släppte loss båda könen?

Marçal skriver på ett sätt som är både underhållande, allmänbildande och kunnigt. Om jag som läsare skulle önska något så är det nog bara detta: att få veta mer om allt. Bokens teman hade kunnat utvecklas ännu mer. Det finns en ofullständighet över bokens kapitel och det kan uppfattas som en brist. Eller så ser man detta som en tillgång, som lämnar läsaren med en önskan om att få veta mer, som öppnar fönster, och som ger plats åt nya och fortsatta tankar. Kartritande har genom historien främst varit en manlig sysselsättning. Marçal ritar inte kartor, hon skapar mönster genom vilka hon bidrar med adderande i stället för halverande sätt att tänka.

 

Lovisa Bergdahl är docent i pedagogik vid Södertörns högskola.

Ur Signum nr 8/2020, s. 45–47.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Katrine Marçal: Att uppfinna världen. Hur historiens största feltänk satte käppar i hjulet. Mondial 2020, 296 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av LOVISA BERGDAHL

Vilket är teknik- och ekonomihistoriens största feltänk? Svaret är att den har uteslutit kvinnor och nedvärderat det som vi kallar kvinnligt. Denna glömska eller uteslutning har gett slagsida på hela tillvaron och i exempel efter exempel visar Marçal hur ekonomi, teknik och kön hänger ihop och hur våra föreställningar om kön och könsroller styr hur vi lever våra liv. Uteslutningen av kvinnan och nedvärderandet av det kvinnliga sätter ’käppar i hjulet’ för hur vi tillsammans, som män och kvinnor, skulle kunna förändra och förbättra vårt liv här på jorden. Detta är huvudbudskapet i Katrine Marçals senaste bok Att uppfinna världen. Hur historiens största feltänk satte käppar i hjulet.

Katrine Marçal är Dagens Nyheters korrespondent i London och hon rapporterar återkommande om politik, ekonomi och teknik med Storbritannien som bas. Hon är i grunden nationalekonom och hon tillhör den tyvärr ganska sällsynta skara akademiker som lyckas förmedla grundläggande akademiska teorier på en prosa som de flesta kan förstå, och i sin tidigare bok, Vem lagade Adam Smiths middag? som utkom med annan titel på annat förlag redan år 2012, placerar Marçal moralfilosofen Adam Smiths mamma i centrum av den nationalekonomiska grundteorin. Om nationalekonomins huvudfråga är hur middagen hamnar på bordet, så lyder det etablerade svaret: med hjälp av egenintresset. Det är egenintresset som är drivkraften i samhällsekonomin och som får världen att snurra. Det vill säga, slaktaren slaktar av egenintresse liksom bagaren bakar av samma skäl – inte för att de både tycker det är roligt eller för att vara snälla, utan för att de tjänar på det. Vad Adam Smith glömde bort – och det är själva navet i boken – var att det faktiskt inte alls var egenintresset som satte maten på bordet. Det var mamma som serverade honom middag varje kväll, och hennes drivkraft var inte egenintresse utan kärlek. Denna lilla ”detalj” glömde Adam Smith helt enkelt bort, något som fått stora konsekvenser för den nationalekonomiska teorin, visar Marçal.

Den bortglömda kvinnan sätts i cen­trum även i den här boken, en glömska eller en uteslutning som fått stora konsekvenser för teknik- och ekonomihistorien och som märks i allt från hur vi talar om och periodiserar historien till hur vi lever våra vardagliga liv. Hur kommer det sig, till exempel, att vi inte talar om att det var den uråldriga tekniken sömnad som förde oss till månen? Ja, närmare bestämt den specifika sömnaden av underkläder, gördlar och bysthållare, som möjliggjorde rymddräkten. Och hur kommer det sig att elbilar anses manliga i dag när de vid slutet av 1800-talet ansågs kvinnliga? Hur kommer det sig att vi tror att det första verktyget var ett spjut eller ett jaktverktyg när det i själva verket var grävpinnar som kvinnor sannolikt använde för att leta efter mat? Varför talar vi om järnåldern och bronsåldern i stället för linneåldern eller keramikåldern, som var dominerande material under samma tid?

Svaret på alla dessa frågor, enligt Marçal, stavas ”kön”. Linne och keramik anses vara kvinnliga material som tillhör den kvinnliga sfären vilket gör att de värderas lägre och inte ges samma status, och elbilen förlorade av samma anledning i popularitet gentemot den bensindrivna bilen trots – eller kanske snarare tack vare – att dessa var både smutsigare och krångligare att använda. ”Tragedin med patriarkatet är att vi har tagit den mänskliga erfarenheten och delat den i två”, skriver Marçal. Men, ”[d]et är inget fel på män”, fortsätter hon. ”Det är fel på ett system som stänger kvinnor ute.”

Nöden är uppfinningarnas moder, heter det som bekant, och bokens engelska titel är just Mother of Invention. Kanske är detta faktiskt en mer talande titel än den svenska lite intetsägande ”Att uppfinna världen”. En av huvudpoängerna i boken är nämligen den att det finns en relation mellan hur vi talar om världen, vilka uppfinningar och vems uppfinningar som räknas och de liv som dessa uppfinningar möjliggör. Varför är det till exempel så vanligt att tala om innovationer och uppfinningar med hjälp av krisens och krigets vokabulär? I riskkapitalismens värld är ord som ”krossa!”, ”störa!”, ”dominera!” och ”äga!” vanligt förekommande. Ja, det tycks som om det våldsamma och krigiska språket är det språk med vilket den person måste tala som vill få investerare att satsa pengar på sin idé, men, skriver Marçal: ”Varför tänker vi oss egentligen att det krävs våld och död för att något nytt ska bli till … det är ingen naturlag att det goda bara kan komma ur det onda.” Varför skulle de in­novationer som det satsas på inte lika gärna kunna ha som syfte att ”reparera”, ”hjälpa” eller ”bidra”? Vad får detta machospråk för konsekvenser i vårt handlande?

Ett svar ser vi, menar Marçal, i den pågående miljökrisen och exploateringen av naturen, som inte går att särskilja från mannens dominans av kvinnan. ”De politiska partier och ledare som i dag gör mest för att förneka klimatkrisen är nästan alltid desamma som vill sätta kvinnor på plats.” Så, om någon skulle ha gynnats av ett könsbyte i vår patriarkala kultur så är det moder jord, skriver hon träffande.

Även om jag som läsare ofta skrattar högt åt de underhållande dråpligheter som liksom torpeder detonerar under den eleganta textytan är budskapet omskakande och allvarligt: uteslutandet och nedvärderandet av halva mänsklighetens idéer pågår fortfarande. Ändå är det ingen dyster bok som Marçal levererar. För om det som vi ser omkring oss har uppfunnits med hjälp av bara halva mänskligheten, vad kan vi då inte åstadkomma om vi släppte loss båda könen?

Marçal skriver på ett sätt som är både underhållande, allmänbildande och kunnigt. Om jag som läsare skulle önska något så är det nog bara detta: att få veta mer om allt. Bokens teman hade kunnat utvecklas ännu mer. Det finns en ofullständighet över bokens kapitel och det kan uppfattas som en brist. Eller så ser man detta som en tillgång, som lämnar läsaren med en önskan om att få veta mer, som öppnar fönster, och som ger plats åt nya och fortsatta tankar. Kartritande har genom historien främst varit en manlig sysselsättning. Marçal ritar inte kartor, hon skapar mönster genom vilka hon bidrar med adderande i stället för halverande sätt att tänka.

 

Lovisa Bergdahl är docent i pedagogik vid Södertörns högskola.

Ur Signum nr 8/2020, s. 45–47.