Ärligt om jesuiters asemitism

James Bernauer, SJ: Jesuit Kaddish: Jesuits, Jews, and Holocaust Remembrance. University of Notre Dame Press 2020, 220 s.
James Bernauer, SJ: Jesuit Kaddish: Jesuits, Jews, and Holocaust Remembrance. University of Notre Dame Press 2020, 220 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JESPER SVARTVIK

Det första som slår många läsare är nog ordvalet i boktiteln: Jesuit och Kaddish. Hur kunde författaren – och dessutom redan i titeln – få för sig att förena dessa till synes oförenliga ord? Kaddish är en judisk bön på arameiska, som prisar Guds storhet. Den förekommer flera gånger i varje gudstjänst, eftersom den avskiljer gudstjänstens olika delar. Det som är särskilt med denna bön är att den läses av sörjande i samband med dödsfall och under sorgeåret, och församlingen svarar med ett ”amen”. Kaddish är alltså inte bara en judisk bön i allmänhet, utan den är särskilt knuten till dem som sörjer de döda. Ett av många gripande exempel på hur den har lästs upptäcktes efter andra världskrigets slut. I Birkenau påträffades då Zalman Gradowskis nedgrävda dagböcker. Han var en av de judar som under Förintelsen tvingades tjänstgöra vid gaskamrarna. I sina dagböcker skrev han att han efter varje gasning läste kaddish för dem som hade mördats. Nazisterna ville för alltid utplåna alla judar och allt judiskt – och dit räknades att tysta kaddish: inte bara skulle alla judar mördas, dessutom skulle kaddish inte längre läsas när judar dog, eftersom inga judiska begravningar ägde rum i lägren. Gradowskis böner var därför ett trotsigt sätt att visa respekt för de judar som hade mördats under de mest ovärdiga former som vi kan föreställa oss.

Det andra ordet i boktiteln är benämningen på författarens egen orden. James Bernauer återkommer flera gånger till det som han kallar ”den ursprungliga orättvisan” inom Jesuitorden, nämligen beslutet den 23 december 1593 att omöjliggöra för judar och saracener att ansluta sig till denna orden. Detta var inte en isolerad händelse: på Iberiska halvön var det på den tiden vanligt med regler som skulle skydda limpieza de sangre (”blodets renhet”). Det som är mer anmärkningsvärt är att detta beslut var i kraft i 353 år. Först 1946 – alltså efter andra världskrigets slut – togs denna regel bort, och då utan förklaring, utan en formell ursäkt, och utan någon form av syndabekännelse.

Det är givetvis så att ingen kristen rörelse har monopol på det antijudiska arvet: vi finner detta antitetiska förhållningssätt i alla det kristna trädets grenar. De antisemitiska rötterna är förvisso äldre än kristendomen, men det är i kristenheten som antijudiska förhållningssätt har haft bäst möjligheter att fortplanta sig och spridas. Ändå är det så att vissa kristna i högre grad än andra har gett uttryck för detta antijudiska arv. Bernauer citerar Hanna Arendt som menade att det i historien har varit jesuiter som i tal och skrift tydligast har förvaltat det antisemitiska arvet bland katolska präster, vilket gör denna bok än mer anmärkningsvärd och beundransvärd. Dess författare har nyligen gått i pension efter tolv år vid Center for Christian-Jewish Learning vid Boston College, som är ett universitet i den jesuitiska traditionen. I och med denna bok har han åtagit sig att kartlägga hur jesuiter under Förintelsen förhöll sig till judenhet och judendom. Han finner både förfärande exempel på antijudisk teologi och respektingivande föredömen. I bokens appendix redogör han för de femton jesuiter som av Yad Vashem i Jerusalem har förklarats ”rättfärdiga bland folken”. Yad Vashem är en israelisk myndighet som har till uppgift att undervisa och forska om Förintelsen. (Namnet på myndigheten är för övrigt hämtat från Jes 56:5: ”De skall i mitt hus, inom mina murar få ett äreminne och ett namn [jad wa-shem] som är bättre än söner och döttrar.”) Med uttrycket ”rättfärdiga bland folken” (hebr. Chassidei ummot ha-’olam) avses personer som riskerade eller till och med förlorade livet för att de utan ekonomisk vinning räddade judar under Förintelsen.

Stor vikt i Bernauers bok läggs vid begreppet asemitism, som han beskriver som ”the ability to imagine a world without Jews”, och som han menar har sina rötter i beslutet 1593: ”This is nonviolent indifference to Jews, but one that finds consolation in their disappearance.” Detta menar Bernauer är bakgrunden till den programmatiska antisemitismen under kriget i La Civiltà Cattolica, vars texter i vår egen tid används på antisemitiska hemsidor. Det är i detta sammanhang som han även förstår Abraham Joshua Heschels ord till Gustave Weigel, SJ, 1964: ”Would it really be ad maiorem Dei gloriam to have a world without Jews?” Kontexten för detta citat – som ju åberopar jesuiternas valspråk – var de olika förlagorna till Nostra aetate, och då särskilt den brännande frågan om kristen omvändelseverksamhet riktad mot det judiska folket, något som Heschel kraftfullt kritiserade.

Bernauer citerar även Gerhart Riegners berömda utsaga om de två viktigaste personerna bakom Nostra aetate: om Johannes XXIII var arkitekten som ritade kyrkans nya förhållningssätt till det judiska folket, så kan kardinal Augustin Bea, SJ, sägas vara chef för byggfirman som utförde arbetet. Men Bea hade inte alltid verkat för förbättrade relationer med det judiska folket. Bea skrev på 1920-talet att han hade lätt att förstå varför de rasistiska teorierna var så populära med tanke på det betydande judiska inflytandet inom akademin och samhället.

Vad var det då som förändrade Bea? Ett skäl kan vara att han var Pius XII:s biktfader. Det gav honom troligen anledning att reflektera över vad som är möjligt att göra i en närmast omöjlig situation. För Bernauer är dock två andra faktorer än viktigare. För det första att Bea var exeget, och när encyklikan Divino afflante Spiritu promulgerades 1943 förändrades och förbättrades katolska exegeters verktyg, vilket vitaliserade judisk-kristna relationer. John Pawlikowski, OSM, vid Catholic Theological Union i Chicago, har sagt att det är som om den penna som Paulus använde när han skrev Romarbrevets elfte kapitel låg oanvänd i nästan tvåtusen år till den dag Bea under förarbetet till Nostra aetate tog upp den och skrev carissimi (”högt älskade”), vilket är fundamentet i det fjärde stycket i Nostra aetate.

Ett andra skäl som Bernauer nämner är att Bea lärde känna judar. Med exempelvis Heschel utvecklade han med tiden en vänskap – och detta betydde mycket. Min egen erfarenhet är att den bästa boten mot latent asemitism är mötet med levande judendom. Det är därför passande att en bild på Bea och Heschel pryder bokomslaget.

Bernauers bok är resultatet av omfattande arkivforskning i Berlin, Jerusalem, Paris och Rom. Boken kombinerar på ett föredömligt sätt forskning och konstruktiv självkritik. Detta är en välskriven och tankeväckande text som behandlar ett angeläget ämne: asemitismen – att tala och handla som om det inte fanns några judar – är ett vitt spritt fenomen inom kristenheten.

 

Jesper Svartvik är gästprofessor vid Boston College i judisk-kristna relationer och präst i Svenska kyrkan.

Ur Signum nr 8/2020, s. 47–49.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
James Bernauer, SJ: Jesuit Kaddish: Jesuits, Jews, and Holocaust Remembrance. University of Notre Dame Press 2020, 220 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JESPER SVARTVIK

Det första som slår många läsare är nog ordvalet i boktiteln: Jesuit och Kaddish. Hur kunde författaren – och dessutom redan i titeln – få för sig att förena dessa till synes oförenliga ord? Kaddish är en judisk bön på arameiska, som prisar Guds storhet. Den förekommer flera gånger i varje gudstjänst, eftersom den avskiljer gudstjänstens olika delar. Det som är särskilt med denna bön är att den läses av sörjande i samband med dödsfall och under sorgeåret, och församlingen svarar med ett ”amen”. Kaddish är alltså inte bara en judisk bön i allmänhet, utan den är särskilt knuten till dem som sörjer de döda. Ett av många gripande exempel på hur den har lästs upptäcktes efter andra världskrigets slut. I Birkenau påträffades då Zalman Gradowskis nedgrävda dagböcker. Han var en av de judar som under Förintelsen tvingades tjänstgöra vid gaskamrarna. I sina dagböcker skrev han att han efter varje gasning läste kaddish för dem som hade mördats. Nazisterna ville för alltid utplåna alla judar och allt judiskt – och dit räknades att tysta kaddish: inte bara skulle alla judar mördas, dessutom skulle kaddish inte längre läsas när judar dog, eftersom inga judiska begravningar ägde rum i lägren. Gradowskis böner var därför ett trotsigt sätt att visa respekt för de judar som hade mördats under de mest ovärdiga former som vi kan föreställa oss.

Det andra ordet i boktiteln är benämningen på författarens egen orden. James Bernauer återkommer flera gånger till det som han kallar ”den ursprungliga orättvisan” inom Jesuitorden, nämligen beslutet den 23 december 1593 att omöjliggöra för judar och saracener att ansluta sig till denna orden. Detta var inte en isolerad händelse: på Iberiska halvön var det på den tiden vanligt med regler som skulle skydda limpieza de sangre (”blodets renhet”). Det som är mer anmärkningsvärt är att detta beslut var i kraft i 353 år. Först 1946 – alltså efter andra världskrigets slut – togs denna regel bort, och då utan förklaring, utan en formell ursäkt, och utan någon form av syndabekännelse.

Det är givetvis så att ingen kristen rörelse har monopol på det antijudiska arvet: vi finner detta antitetiska förhållningssätt i alla det kristna trädets grenar. De antisemitiska rötterna är förvisso äldre än kristendomen, men det är i kristenheten som antijudiska förhållningssätt har haft bäst möjligheter att fortplanta sig och spridas. Ändå är det så att vissa kristna i högre grad än andra har gett uttryck för detta antijudiska arv. Bernauer citerar Hanna Arendt som menade att det i historien har varit jesuiter som i tal och skrift tydligast har förvaltat det antisemitiska arvet bland katolska präster, vilket gör denna bok än mer anmärkningsvärd och beundransvärd. Dess författare har nyligen gått i pension efter tolv år vid Center for Christian-Jewish Learning vid Boston College, som är ett universitet i den jesuitiska traditionen. I och med denna bok har han åtagit sig att kartlägga hur jesuiter under Förintelsen förhöll sig till judenhet och judendom. Han finner både förfärande exempel på antijudisk teologi och respektingivande föredömen. I bokens appendix redogör han för de femton jesuiter som av Yad Vashem i Jerusalem har förklarats ”rättfärdiga bland folken”. Yad Vashem är en israelisk myndighet som har till uppgift att undervisa och forska om Förintelsen. (Namnet på myndigheten är för övrigt hämtat från Jes 56:5: ”De skall i mitt hus, inom mina murar få ett äreminne och ett namn [jad wa-shem] som är bättre än söner och döttrar.”) Med uttrycket ”rättfärdiga bland folken” (hebr. Chassidei ummot ha-’olam) avses personer som riskerade eller till och med förlorade livet för att de utan ekonomisk vinning räddade judar under Förintelsen.

Stor vikt i Bernauers bok läggs vid begreppet asemitism, som han beskriver som ”the ability to imagine a world without Jews”, och som han menar har sina rötter i beslutet 1593: ”This is nonviolent indifference to Jews, but one that finds consolation in their disappearance.” Detta menar Bernauer är bakgrunden till den programmatiska antisemitismen under kriget i La Civiltà Cattolica, vars texter i vår egen tid används på antisemitiska hemsidor. Det är i detta sammanhang som han även förstår Abraham Joshua Heschels ord till Gustave Weigel, SJ, 1964: ”Would it really be ad maiorem Dei gloriam to have a world without Jews?” Kontexten för detta citat – som ju åberopar jesuiternas valspråk – var de olika förlagorna till Nostra aetate, och då särskilt den brännande frågan om kristen omvändelseverksamhet riktad mot det judiska folket, något som Heschel kraftfullt kritiserade.

Bernauer citerar även Gerhart Riegners berömda utsaga om de två viktigaste personerna bakom Nostra aetate: om Johannes XXIII var arkitekten som ritade kyrkans nya förhållningssätt till det judiska folket, så kan kardinal Augustin Bea, SJ, sägas vara chef för byggfirman som utförde arbetet. Men Bea hade inte alltid verkat för förbättrade relationer med det judiska folket. Bea skrev på 1920-talet att han hade lätt att förstå varför de rasistiska teorierna var så populära med tanke på det betydande judiska inflytandet inom akademin och samhället.

Vad var det då som förändrade Bea? Ett skäl kan vara att han var Pius XII:s biktfader. Det gav honom troligen anledning att reflektera över vad som är möjligt att göra i en närmast omöjlig situation. För Bernauer är dock två andra faktorer än viktigare. För det första att Bea var exeget, och när encyklikan Divino afflante Spiritu promulgerades 1943 förändrades och förbättrades katolska exegeters verktyg, vilket vitaliserade judisk-kristna relationer. John Pawlikowski, OSM, vid Catholic Theological Union i Chicago, har sagt att det är som om den penna som Paulus använde när han skrev Romarbrevets elfte kapitel låg oanvänd i nästan tvåtusen år till den dag Bea under förarbetet till Nostra aetate tog upp den och skrev carissimi (”högt älskade”), vilket är fundamentet i det fjärde stycket i Nostra aetate.

Ett andra skäl som Bernauer nämner är att Bea lärde känna judar. Med exempelvis Heschel utvecklade han med tiden en vänskap – och detta betydde mycket. Min egen erfarenhet är att den bästa boten mot latent asemitism är mötet med levande judendom. Det är därför passande att en bild på Bea och Heschel pryder bokomslaget.

Bernauers bok är resultatet av omfattande arkivforskning i Berlin, Jerusalem, Paris och Rom. Boken kombinerar på ett föredömligt sätt forskning och konstruktiv självkritik. Detta är en välskriven och tankeväckande text som behandlar ett angeläget ämne: asemitismen – att tala och handla som om det inte fanns några judar – är ett vitt spritt fenomen inom kristenheten.

 

Jesper Svartvik är gästprofessor vid Boston College i judisk-kristna relationer och präst i Svenska kyrkan.

Ur Signum nr 8/2020, s. 47–49.