Första världskriget speglat i fransk litteratur

Det är väl främst i romaner vi får läsa om första världskriget, men man kan också erinra om att Guillaume Apollinaires Calligrammes (1918) har underrubriken Poèmes de la paix et de la guerre (1913–1916): där samsas typografiskt experimenterande bilddikter med en soldatpoesi som på intet vis blundar för krigets fasor. För just franskt vidkommande kan man hänvisa till sedan länge etablerade klassiker som Henri Barbusses Elden (1916) och Roger Martin du Gards Sommaren 1914, den näst sista delen i hans krönika om släkten Thibault, tillkommen under mellankrigsåren, med dess skildring av mobiliseringen före krigsutbrottet och mordet på Jean Jaurès. (Om denna romansvit skrev Karl Nordlander i Signum nr 3/2014.) Även de inledande avsnitten i Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände (1932) har här sin givna plats. En Anthologie des écrivains morts à la guerre från 1920-talets mitt rymmer fler än 400 namn: ”författare döda i kriget”. En celeber skald som stupade, redan i slaget vid Marne 1914, var mystikern, visionären och före detta socialisten Charles Péguy.

Inget annat krig har i lika hög grad präglat fransmännens kollektiva föreställningsvärld och blivit ett nationellt trauma, eftersom det så påtagligt berörde så många familjer – och så många författare. Litterära framställningar av väpnade konflikter har ett långt förflutet. De börjar väl, som så mycket annat, med Iliaden, och de har med nödvändighet varierat väldeliga till både form och budskap. Aldrig tidigare har dock kriget demokratiserats i sådan utsträckning som under förra seklets första decennier. Med en grov förenkling handlade det, redan under sent 1800-tal, i den franska ordkonstens värld inte längre bara om att besjunga kampen mot fienden eller arméers och generalers offervilja och Gloire. Emile Zola var inte nådig i sin kritik av andra kejsardömets militärledning när han 1892 i romanen I grus och spillror (som har en korpral i en av huvudrollerna) belyste fransmännens débâcle i kriget mot Tyskland drygt tjugo år tidigare. Och Guy de Maupassant kunde i sin novellkonst bereda plats åt simpla kaptener och borgare, ja till och med åt en prostituerad som Fettpärlan. På 1910-talet kom så turen till den vanlige soldaten, till den som går under den mytomspunna beteckningen le poilu med dess aura av mod och manlighet.

Nationalism och avantgarde

Under de tidiga krigsåren publicerades oftast nationalistiska eller chauvinistiska als­ter vilka gjorde hemlandet till ett bålverk mot tyskt barbari. Upphovsmännen solidariserade sig gärna med den officiella frans­ka propagandan, utan att för den skull alltid gå lika långt som en Maurice Barrès när han mediterade över kriget och den franska (folk)själen. För både vetenskapsmän och författare blev det en plikt att angripa det Tyskland som till råga på eländet höll på att ta över också litteraturen: mot fyra tyska Nobelpris fram till krigsutbrottet förmådde fransoserna ställa blott två (av vilka ett dessutom var delat). Man kunde vara både galliskt fosterländsk och förhärliga krigiska dygder, men ganska snart även framhålla krigets vansinne när man skrev om lidandet, broderskapet, hatet och döden. Nästan samtliga tongivande personligheter var ändå entusiastiska patrioter, vilket gjorde det svårt för mer nyanserade röster att göra sig hörda; en pacifist som Romain Rolland, 1915 års Nobelpristagare, betraktades icke sällan med största misstänksamhet. De som överlevde slakten kunde orientera sig åt de mest olika håll: (kultur)historikern Frank Field har i Three French Writers and the Great War. Studies in the Rise of Communism and Fascism (1975) undersökt hur Pierre Drieu La Rochelle och Henri Barbusse höger- respektive vänsterradikaliserades, vilka utgör två sätt att reagera på den europeiska liberalismens eller, kanske bättre, den liberala kapitalismens sammanbrott i och med kriget.

Det litteraturestetiska nytänkandet under den tid som man i efterhand döpt till la belle époque, decennierna kring sekelskiftet, fullföljdes inte på det sätt som man i kosmopolitiska och avantgardistiska kretsar haft skäl att tro. Visst kunde 1910-talet ändå visa upp både en Marcel Proust och en Paul Valéry samt den Apollinaire som skrev (det surrealistiska?) teaterstycket om brösten på Tirésias, Les Mamelles de Tirésias. Men prosafiktionen anknöt i mycket under en period till en mer konventionellt naturalistisk eller realistisk diktion. Barbusses Elden var ett plågsamt aktuellt vittnesbörd om skyttegravarnas helvete, skrivet på ett folkets språk för att förmedla menige mans erfarenheter. Céline skulle halvtannat decennium senare göra något helt annat på den aggressivt antiborgerliga, provokativt slangmättade och samtidigt stiliserade talfranska han snillrikt använde för att torgföra sin bild av något som ingenting annat var än en serie meningslösa massakrer. Första världskriget har förstås också tjänat som dramatisk bakgrund till andra typer av berättelser, gärna då i kärlekens tecken: som Raymond Radiguets Djävulen i kroppen (1923) och Sebastien Japrisots En långvarig förlovning (1991).

En frän vidräkning

Av ett ännu annorlunda slag är Pierre Lemaîtres ovan nämnda Au revoir là-haut (2013), ungefär ”Vi ses igen därovan”, det vill säga i den himmel där förhoppningsvis Gud ska återförena de älskande som kriget skilt åt. Titeln är hämtad ur ett avskedsbrev till hustrun från en soldat, Jean Blanchard, som väntar på att avrättas för något han inte gjort sig skyldig till: armén behövde statuera exempel. (Blanchard skulle rehabiliteras 1921.) Au revoir là-haut är över 650 sidor lång, välskriven, spännande och brutal, komisk och snart sagt oavbrutet underhållande, en skröna, förankrad i en för oss svunnen verklighet – den implicita motsägelsen är fullt avsiktlig – en skröna som i första hand inte alls är någon gripande kärlekshistoria. Författaren knyter an till det franska 1800-talets populärlitteratur à la Dumas den äldre; och det är, som det brukar heta, ingen slump att han har bakom sig deckare som blivit försäljningssuccéer, eller att han arbetat med scenarier för televisionen. Hans roman verkar också ha fått enstämmigt ampla lovord när den recenserades.

Lemaître har låtit sig inspireras av ett par väl dokumenterade faktiska bakgrunder: utöver de upprörande suspekt tillrättalagda förutsättningarna för processen mot Blanchard även den skandal med skändade soldatgravar som drabbade Frankrike 1922. Men boken är främst en grotesk – i betydelsen på samma gång skrämmande och skrattretande – fantasiprodukt om två före detta soldaters återkomst från ärans makab­ra fält. De utkräver en gruvlig hämnd på den republik som i efterhand intresserade sig betydligt mer för dem som givit sina liv för nationen än för dem som överlevt. Om Le Panthéon i Paris är ett tacksamt fäderneslands tribut åt sina stora män, är Au revoir là-haut i gengäld en frän vidräkning med den brist på erkänsla som visades de avdankade soldaterna när fred väl hade slutits. De bägge vapenbröderna utgör en modern version av det gamla vanliga episka kontrasterande hjälteparet: en högt begåvad son till en framgångsrik industriman och en anspråkslös, ängslig liten tjänsteman, var och en krigsskadad på sitt sätt. De tar sin revansch genom att, om vi följer volymens baksidestext, iscensätta en lika amoralisk som spektakulär bluffaffär som skamlöst utnyttjar statens vurm för de monument vilka ska hedra minnet av fallna hjältar. En tredje huvudperson är styckets kräk, en ynkrygg och en streber som bokstavligen är beredd att gå över lik för att göra karriär. Förlagspresentationen talar därutöver om en förlorad generations tragedi, vilket kan vara sant så till vida att det som händer i grunden är nog så bittert och smärtsamt. Likväl är skeendet inte en tragedi om man därmed menar att någon går under i heroisk kamp mot en överlägsen fiende i form av ett oblitt öde eller illvilliga gudar eller ren ondska eller dylikt: i slutet tar nämligen en av protagonisterna pengarna och sticker, visserligen utan sin kumpan, som han bitterligen saknar, men det oaktat i sällskap med sitt hjärtas (tvivelaktiga) dam. En sådan upplösning är knappast sorgespelets.

Bokens första mening, daterad november 1918, slår an en ton som i sin blandning av allvar och ironi ska prägla fortsättningen: ”De som trodde att detta krig snart skulle ta slut var alla döda sedan länge.” Det blir upptakten till en skyttegravssekvens som i fransk litteratur trots allt torde sakna sin like, och som varken är salongsfähigt gestaltad eller moraliskt korrekt för dem som, mer eller mindre direkt i horatiansk anda, håller det för ljuvt och ärofullt att dö för fäderneslandet. En kort epilog förtäljer, efter alla förvecklingarna, ”vad som hände se’n”, lite grand på 1800-talsmanér, och avrundas i sin tur med en kyrkogårdsarbetare som tar stora spadtag i den regntunga jorden på en militär begravningsplats där han sköter om alléer och rabatter. Så går boken från död till död innan Lemaître tackar alla dem han läst och lärt av, både historiker av facket och skönlitteratörer av skilda schatteringar; han har rådfrågat såväl konventionellt tryckta alster som texter på nätet. Han tillstår vidare att han då och då haft god hjälp av flera kolleger, vilka han räknar upp i bokstavsordning: från Emile Ajar över Kazuo Ishiguro till François de La Rochefoucauld (som här märkligt nog placerats under bokstaven ”r”, och inte, som väl brukligt är, under ”l”). Läsaren ombeds betrakta lånen som lika många hedersbetygelser; en av dem Pierre Lemaître står i skuld till är, föga förvånande, Georges Brassens.

Favoriten bland krig

Lemaîtres dryga 650 sidor bör lämpligen avnjutas i samspel med Brassens knappa 50 rader långa lustmord på krig i allmänhet och La guerre de 14–18 i synnerhet. I en visa med det namnet från 1962 låter han en riktig stridis hänfört hylla mänsklighetens blodiga förflutna, från det homeriska Troja till (utan namns nämnande) fjärde republikens Algeriet: en dräpande och svarthumo­ristisk uppgörelse med allt som minner om stupid hjältedyrkan, romantiserat vapen­gny och slätkammat opportunistisk historieskrivning. Det som bland annat gör denna chanson, med dess löjliga, hurtigt struttande rytm, så fyndigt rolig är att visjaget under dryga två minuter får meditera över ett antal konkurrerande krig som om han delade ut premier i samband med en gammaldags skolavslutning. Vissa är knappast värda något pris alls, men väl ett hedersomnämnande. Andra förtjänar uppenbarligen omdömet ”nöjaktigt”, likt drabbningarna mellan franska och tyska styrkor 1870–1871. Men förstapriset skulle så här långt utan tvekan gå till La Grande Guerre. Vilket alls icke innebär, påpekas det, att krigsguden Mars i en framtid ur sin okynnespåse inte skulle kunna plocka fram något ännu saftigare. I väntan därpå förblir första världs­kriget ändå favoriten, det mest lockande av alla: cell’ que j’préfère / C’est la guerr’ de quatorz’ dix-huit – det jag föredrar är kriget mellan fjorton och arton.

Hos varken trubaduren eller Goncourtpristagaren blir ofreden något gudomligt straff, eller ett reningsbad, eller någonting framstegsvänligt, eller en källa till mod, heroism, idealism och självuppoffring, allt sådant som brukar lyftas fram av dem som vill se till önskvärda orsaker och verkningar – i motsats till belackarnas förakt för våldsbeundran och deras övertygelse att kriget är lika absurt som dess bevekelsegrunder, att det lockar fram det sämsta i människan, att det krossar vad skönt är. Nu är förvisso Lemaître och Brassens ingalunda ensamma om att göra kriget slik (o)rättvisa. En kollega har de i Jacques Prévert, som efter det andra världskriget i diktsamlingen Paroles (1946) varierade en ryktbar versrad i en hymn av Victor Hugo: Ceux qui pieusement sont morts pour la patrie förvandlade han till Ceux qui copieusement… . Det vill ungefärligen säga att ”De som trosvisst dött för fäderneslandet” blev ”De som massvist…”. Emellanåt räcker det med ett enda ord för att tillintetgöra sådant stoff som drömmar vävts av – därmed ingalunda sagt att visan eller romanen skulle vara för långa: effektivitet har inte enbart med rad- eller sidantal att skaffa.

Därmed vare nu hur som helst: Charles Dantzig ställer i sin Dictionnaire égoïste de la littérature française (2005) den ganska omöjliga frågan om det finns någon litterärt stor och inte bara aktningsvärd fransk roman om ”kriget 14–18”; och svaret blir nej. Han må ha haft rätt eller fel; tack vare Lemaître har vi i alla händelser numera tillgång till en i sitt slag originell och sällsport läsvärd berättelse om en värld i ruiner – i form av ett komikotragiskt efterspel till Det stora kriget.

Magnus Röhl är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.