Ett möte bortom schablonerna – Bysans och västkyrkan förr och nu

”Never the twain shall meet” – dessa kända ord ur Kiplings ballad var rubriken för en vetenskaplig konferens vid Stockholms universitet 24–26 juni 2015. Underrubriken ”Latins and Greeks Learning from each other in Byzantium” vittnar om att profetian i Kiplingcitatet aldrig slog in. Men som initiativtagaren Denis M. Searby påpekade slutar också Kiplings poem i en anda av ömsesidig och förhoppningsfull respekt.

Searby, som är professor i klassisk grekiska och medverkande i Stockholmsprojektet Ars Edendi, hade lyckats samla ett trettiotal lärde från Europa och Nordamerika, eliten av dem som sysslar med forskning och editionsarbete kring översättningar av latinska medeltidstexter till grekiska och vice versa. Inledningstalare var Marcus Plested, brittisk ortodox teolog som numera är verksam vid Marquette University i Milwaukee. Plested har i den väl dokumenterade och högintressanta boken Orthodox Readings of Aquinas (Oxford 2012, recenserad i Signum nr 4/2014) visat att schablonbilderna om en dikotomi mellan öst och väst i teologin inte stämmer. I varje fall inte på det historiska materialet. Bilden är snarare en konstruktion av den ryska exilteologin under 1900-talet, en konstruktion som på ett sätt var ett naturligt uttryck för ortodox ressourcement, samtidigt som den paradoxalt nog är klart beroende av den katolska ressourcement-rörelsen och inte minst av romantiken och den tyska idealismen.

Stockholmskonferensen gällde den senbysantinska tiden, perioden efter det fjärde korståget 1204, som ändå hade den goda bieffekten att öka utbytet mellan öst och väst. I en lång rad faktaspäckade föredrag fick deltagarna en detaljerad bild av hur nära utbytet var mellan Bysans och den latins­ka teologin under århundradena före Konstantinopels fall 1453. Demetrios Kydones’ översättningar av Thomas av Aquino under 1300-talet är härvid riktningsgivande. Konferensföredragen bekräftade Plesteds tes att Thomas av Aquino var allmänt respekterad och läst i Bysans, ja, att hans storhet som teolog uppfattades tidigare av de östliga lärde än av de västliga. Men inte bara Thomas utan många andra viktiga latinska författare, till exempel Anselm av Canterbury, översattes till grekiska. Detta uppvisades i en imponerande förteckning av översättningar från antiken till 1800-talet som John A. Dematrocopoulos från universitetet i Patras delade ut till konferensdeltagarna. I det sammanhanget kan nämnas att redan patriarken Fotios på 800-talet läste och uppskattade Augustinus. Paradoxen i detta består i att Fotios är den främste representanten för det radikala avvisandet av filioque som från denna tid blev den dominerande östliga linjen i kontroversen. Gregorios Palamas på 1300-talet, denne östkyrkans motsvarighet till Thomas av Aquino och enligt schablonbilden inbegreppet av en antivästlig hållning, hade också läst Augustinus’ De Trinitate, förutom att han läste och högaktade Thomas’ skrifter. Att Thomas försvarade filioque antingen ignorerades eller sopades under mattan. Så stor var aktningen för dessa den latinska teologins giganter. Som Plested också visat, var Thomas lika högaktad av bysantinska motståndare till unionen med västkyrkan under senmedeltiden som av de så kallade unionisterna.

Konferensen i Stockholm var av högsta akademiska klass. Det betyder dock att föredragen, som kommer att ges ut i en konferensvolym, självfallet var ganska specialiserade. Den som inte dagligen fördjupar sig i den nämnda perioden och bedriver filologiskt filigransarbete förlorar stundom koncentrationen. Ändå kunde man tydligt se hur viktig denna noggranna källforskning är för oss som är mera intresserade av de stora slutsatserna. De som sysslar med textkritik, kritiska utgåvor och ren källforskning är den humanistiska forskningens grovarbetare utan vilkas insats de stora perspektiven skulle bygga på ren spekulation. En eloge åt Denis Searby och alla de medverkande för denna högkvalitativa konferens.

Om man nu vill tillägna sig de större perspektiv som den nämnda forskningen så utmärkt bidrar till finns det en lång rad nya böcker att uppmärksamma. Trenden att engelsk-språkiga ortodoxa teologer omprövar schablonbilderna är tydlig. Detta förminskar på intet sätt storheten i de ryska exil-teologernas verk. Bortom schablonbilderna förblir Georges Florovsky, Vladimir Lossky, John Meyendorff och Alexander Schmemann betydande ortodoxa teologer. Lägger man därtill den rumänske teologen Dumitru Staniloae, engelsmannen Kallistos Ware och den kände grekiske teologen John Zizioulas får vi en kanon av ortodox teologi som har oerhört mycket att tillföra både protestantisk och katolsk teologi. Men dessa 1900-talets ortodoxa kyrkofäder måste läsas kritiskt. Utöver Plesteds ovan nämnda bok förtjänar några andra att nämnas i den relecture som den samtida engelskspråkiga ortodoxin utför. Ett pionjärarbete i detta avseende är måhända Aristotle Papanikolaous Being with God: Trinity, Apophaticism, and Divine-Human Communion, 2006. Boken är en analys av trinitetsteologin hos Vladimir Lossky och John Zizioulas. Papanikolaou, som är verksam vid Fordham University i New York, var också en av initiativtagarna till en konferens om Orthodox Readings of Augustine, utgiven i bokform 2008. På samma linje hölls en konferens om Orthodox Constructions of the West, i bokform 2013. Dessa konferenser inspirerar till vidare forskning, och den inflytelserike Georges Florovsky som präglade slagordet om a Neo-Patristic Synthesis har nyligen blivit föremål för en monografi: Paul Gavrilyuk, Georges Florovsky and the Russian Religious Renaissance, 2014.

En god sammanfattning av de senaste hundra årens ortodoxa teologi av en känd ortodox teolog som också representerar denna trend är: Andrew Louth, Modern Orthodox Thinkers. From the Philokalia to the Present, 2015. Denna forskningstrend kommer förhoppningsvis att fortsätta. Att den representeras av ortodoxa lärde är en viktig förutsättning.

Men katolsk och protestantisk teologi har all anledning att gå i dialog med ortodoxa teologer som omprövat sina antivästliga fördomar. Även om det går långsamt på ekumenikens område tycks vi i teologin gå mot en mera fruktbar tid för dialogen mellan öst och väst.

Gösta Hallonsten är professor emeritus i systematisk teologi vid Lunds universitet.