Wittgensteins Tractatus i sitt sammanhang

Under min gymnasietid hade jag förmånen att då och då få diskutera logik med en av Sveriges främsta logiker. En bok som ofta kom upp var Ludwig Wittgensteins (1889–1951) Tractatus Logico-Philosophicus. Logikern sade att han hade läst den minst 20 gånger, och att det var först under de senaste genomläsningarna han hade börjat förstå den.

Tractatus skrevs i första världskrigets skyttegravar. Wittgenstein hade bott i Norge när första världskriget bröt ut. Han anmälde sig som frivillig i Kejserliga österrikisk-ungerska armén. Wittgenstein erbjöds olika placeringar vid skrivbord, men han önskade och fick placering framme vid fronten, där alltså boken skrevs.

Ludwig Wittgenstein hade växt upp i ett av Wiens rikaste hem, ett hem som samtidigt var ett centrum för Wiens kulturliv. Rikedomen hörde till faderns värld, kulturen till moderns. Efter avslutad realskola, och några år på teknisk högskola i Berlin, hade Wittgenstein åkt till Manchester för att studera det relativt nya ämnet flygteknik. Efter några år hade dock intresset för matematiken och dess grundvalar tagit över, och Wittgenstein hade efter kontakt med Gottlob Frege (1848–1925) sökt sig till Cambridge och Bertrand Russell (1872–1970). Där hade Wittgenstein snart fått en sådan ställning att han till och med ansågs vara den som skulle axla Russells mantel.

Wittgenstein hade dock, som sagt, snart begett sig iväg, och 1913 hade han flyttat till Norge för att få ro för sitt tänkande och sitt skrivande. Det var alltså också härifrån som han hade begett sig ut i första världskriget.

Wittgensteins projekt i Tractatus, och hela hans filosofi vid denna tid, kan vid första påseende likna Russells projekt på många sätt. Han tycks vilja genomföra en reduktion av språket ned i dess minsta beståndsdelar, för att på så sätt få en fullständig analys av språket och dess uppbyggnad. På så sätt – så är tanken – skulle man också kunna reda ut alla filosofiska skenproblem som har uppkommit genom att vi har blivit förledda av språkets ytliga struktur.

Men Wittgensteins bakgrund är en annan än Russells. Wittgenstein är djupt formad av det kulturella livet i sekelskiftets Wien, den tid som brukar benämnas fin-de-siècle. Det är en speciell stämning som råder i staden, där människorna känner sig alltmer främmande för den överdådiga prakten i staden och inför den kejserliga makten. Det är här Sigmund Freud (1856–1939) analyserar neuroser som uppkommer ur diskrepansen mellan människors inre och yttre, och det är här Arnold Schönberg (1874–1951) bryter ned de klassiska klangerna och harmonierna med sin tolvtonsteknik. Stämningen är präglad av negativism och pessimism. Trots en på många sätt mycket högtstående kultur kan man ändå tala om ett slags ”kulturellt antiklimax” som råder i staden.

Det är i denna kontext – av någon som för vidare och ”fullkomnar” men därigenom också går bortom den tidigare traditionen, ett fullbordande till ett slags intighet – som man kan förstå Wittgenstein och hans Tractatus. Den större delen av boken är visserligen, i en mening, konventionell. Wittgenstein utvecklar där den så kallade bildteorin om språket. Bildteorin om språket säger att språket förhåller sig till världen som en bild förhåller sig till det som bilden avbildar. Språket avbildar alltså världen. ”Världen är allt som är fallet”, lyder första satsen i boken. Mot dessa fakta i världen, det som är fallet, svarar satser i språket. Mot enkla fakta svarar elementarsatser eller enkla satser – enkla, inte i betydelsen lättförståeliga satser, utan i betydelsen att de uttrycker en sak, ett (enkelt) faktum. Att något är fallet eller inte är fallet i världen motsvaras av att en enkel sats är sann eller falsk.

Mer komplexa sakförhållanden motsvaras sedan av att man bygger upp mer komplexa satser i språket – enkla satser sammansatta av så kallade sanningsfunktioner.

Att säga allt som är sant blir då att uttömmande ha beskrivit världen. Och det är här man kommer till de intressanta delarna av Tractatus. Ty om det är detta som vi kan göra med språket, vad har vi då sagt av intresse? Språket kan bara uttrycka vad som råkar vara fallet i världen. Men de viktiga frågorna – om Gud, om etiken, om det sköna – har då inte ens blivit berörda. Detta övergår världen, alltså det som råkar vara fallet, och därmed övergår det också vad som låter sig sägas. ”Vi känner att till och med om alla möjliga vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu alls icke blivit berörda.”

Filosofi måste alltså, om den ska vara sann mot sig själv enligt det bildspråksteoretiska synsättet, bara bestå av naturvetenskapliga satser. Men då har den ju upphört att vara filosofi! Det filosofin strävar efter, det man söker efter i filosofin, övergår därför i själva verket språket, det som man kan uttrycka inom filosofin. Gud, det sanna, det sköna – det mystiska – kan inte benämnas utan kan bara visa sig. ”Det outsägliga finns visserligen. Detta visar sig, det är det mystiska.” Wittgenstein leds alltså, genom att dra bildteorin om språket till dess spets, till tystnad, till det mystiska, till Gud. Boken avslutas med den kärva raden: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”.

Men kan det verkligen vara så här? Kan Wittgenstein verkligen ha menat att säga något så dunkelt i all denna klarhet? Många har gjort en helt annan läsning av Tractatus. Den blev, efter sin utgivning vid slutet av första världskriget, en kultbok bland de logiska positivisterna, som ville göra rent hus med allt annat än strikt naturvetenskap. De tog fasta just på bildteorin om språket som ett ideal för det vetenskapliga språket.

Tolkningen av Tractatus som gjorts ovan blir dock mer förståelig just mot bakgrund av Wittgensteins grundläggande världssyn, jämfört med den världsbild som många logiska positivister hade. Medan man inom positivismen har en historiesyn där vetenskapens historia är en historia om männi­skans frigörelse från vidskepelse och oförnuft, och där vi går från klarhet till klarhet inom såväl vetenskap som samhälle, står Wittgensteins livssyn närmare Artur Schopenhauers (1788–1860) pessimism. Wittgenstein tog också till sig Oswald Spenglers (1880–1936) Västerlandets undergång, som liksom Tractatus kom ut och blev en kultbok i samband med första världskrigets slut.

Wittgenstein har också ett helt annat religiöst, kulturellt och existentiellt intresse än de flesta positivister. I första världskrigets skyttegravar, under skrivandet av Tractatus, läser han en av Leo Tolstojs (1828–1910) skrifter om evangelierna liksom Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij (1821–1881). Han anser Søren Kierkegaard (1813–1855) vara en av 1800-talets djupaste tänkare, och betraktar honom som ”ett helgon”.

Genom sin uppväxt är han en del av Wiens sekelskifteskultur, och Tractatus avskalade form kan förstås i anslutning till det avvisande av ornament och ”överflödig” form som präglar denna tid, snarare än i anslutning till en naturvetenskaplig kortfattad prosa.

Tractatus ska som helhet – så uppfattar jag det – inte förstås som ett framläggande av en syn på språket och på förhållandet mellan språk och värld, utan tvärtom som ett övervinnande av ett sådant synsätt. Även om Wittgenstein riktar sig mot ett specifikt sådant synsätt så har det också en vidare tillämpning, nämligen på fall där man gör sig en precis teori om förhållandet mellan språk och värld men där redogörelsen för detta förhållande inte själv ryms i redogörelsen.

Lärdomen är att man måste gå vidare från ett sådant synsätt. Man kan inte bara lämna det, utan man måste arbeta igenom det. ”Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser dem vara nonsens, när han väl tagit sig igenom dem, klättrat över dem och lämnat dem bakom sig. (Han måste så att säga kasta bort stegen efter att ha klättrat upp på den.)”

Huruvida den framstående logikern i artikelns början hade kastat stegen kan jag inte i dag rekonstruera. Men som ett botemedel mot de villovägar den pekar ut är boken dessvärre ständigt aktuell. Både för det egna tänkandet, och för filosofin i stort.

Litteratur

Janik, Allan och Stephen Toulmin: Wittgensteins Wien, Doxa 1986 (nyutgåva Santérus 2014).

Monk, Ray: Wittgenstein. Geniets plikt, Daidalos 1994 (nyutgåva 1999).

Wittgenstein, Ludwig: Tractatus Logico-Philosophicus, övers. Anders Wedberg, Albert Bonniers förlag 1962 (nytryck Thales 1992).

Erik Åkerlund är fil.dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.