Stark poesi om judisk identitet och förintelse

Gabriel Itkes-Sznaps är förläggare, kulturskribent och doktorand i estetik – nu också poet. Hans berörande debutbok Tolvfingertal vidgar och dramatiserar den svenska poesins motivsfär.

Tolvfingertal skildrar ett existentiellt kristillstånd av väldiga proportioner. Mycket av det som definierar en människa – religionen, historien, familjen och språket – fläks upp genom den reva som diktjaget vittnar om redan på första sidan:

i min första egna dröm säger min pappa

här är revans mitt

hade man frågat mig vad jag tänkte

hade jag säkert aldrig varit

någon annanstans

i min andra egna dröm säger ingen något

utom min mamma som bedövad av tv:n

häver ur sig

att det är bra

att ha något att sona för

om man ska försonas

Berättelsen börjar i en seder-middag under den judiska högtiden pesach, som firas till minnet av uttåget från Egypten. Den ter sig till en början gemytlig, med ”mandlar och kanel / årets sort så ovanligt söt”. Men tidigt dyker våldet upp, uttalat och mellan raderna, glidande på en skala från det tämjande, det tillrättavisande, ”ömhetsutfallet”, till den iskalla objektifieringen av kroppen: det ”genomträngliga istret”, gallsyran, den ”frilagda muskulaturen”. I bakgrunden flimrar Förintelsen.

Det är bitvis kväljande läsning. Men vad som gör dikterna verkligt obehagliga är att de inte förmår isolera och skapa distans till de våldsamma erfarenheterna. Oavsett hur man egentligen ska förstå den här ofta återkommande revan så klyver den alla gränser och skapar en närmast psykotisk oskiljaktlighet mellan jag och värld, tecken och betecknat, historia och nu, myt och verklighet. Allting blandas.

Mest kusligt är hur Förintelsen flyter ut ur sin specifika kontext och in i den berättelse som gett påskhögtiden dess namn. Pesach betyder på hebreiska ”passera förbi”, och syftar på Andra Moseboken 12:23 där Gud meddelar Moses att en ängel kommer att ta livet av den förstfödde sonen i varje egyptiskt hem men passera förbi de dörrar som insmorts med blod från ett lammoffer. I Itkes-Sznaps vision tycks berättelsen på ett mardrömslikt sätt ha inverterats. I första svitens sista dikt läser vi:

vi läser tillsammans

man ska jagas, jagas

jagas men vilt

tills slaktarens glas

ekar alldeles tomt

och gångjärnen rasar från dörren

”Gångjärnen rasar från dörren” – Gud har här inte besparat de judiska barnen, trots allt. Och när ”bilden av ett altare” och ”ljusets gallskrik från dörrposten” knyts till ”förtvålning”, är det svartmagiska numret ett faktum: Blodet från lammoffret har blivit ett ”slaktmärke”.

I den andra sviten befinner sig språket i upplösningstillstånd. En mäktig poetisk foglossning har frigjort orden, som nu till stor del består av nybildningar, från syntax och grammatik och det mesta vi känner av normala språkliga strukturer. I stället söker sig dikterna mot ett slags försemiotisk form, till det som inte går att säga eller skriva, till det som inte sublimerats till tecken. Resultatet blir dock allt annat än stumt. En förunderligt vacker och berörande, sakralt sjungande ljudvärld föds fram – en kroppens basala rit. Rytm, allitteration och vokalrim bildar nya, friare struktureringsprinciper:

ögonsömnad, drömmer alla

som samma

trottoarer, terrasser

grässtygn

vrid allts vad

mytstumt

Det ligger nära till hands att tolka fragmentariseringen som en reaktion på de nedrasade gångjärnens obeskrivbara verklighet, en lexikal kollaps. Det skulle i så fall vara i traditionen från Paul Celan och Nelly Sachs. Men kanske kan man också förstå den som en mer offensiv rörelse, en driven poetisk prövning av den judiska identiteten och dess ordning (seder betyder för övrigt just ordning). Hela den anarkistiskt språkförbistrande sviten står nämligen i uppenbar spänningsrelation till de ord som inleder den, från 2 Mos 12:24: ”Dessa regler ska gälla för er och era barn i all framtid.”

En sådan tolkning skulle också kasta ljus över den blott antydda uppgörelsen med fadern, som tycks få personifiera den patriarkala lagiskheten med sitt ständiga mästrande. På hans ”du fuskar”, ”det där är ingenting att skratta åt”, ”klaga inte”, svarar dikterna med ordlekar som kastar om hierarkierna: ”sönernäsländer”, ”fjäderlandssåll”.

Så vad resulterar detta kristillstånd i? Når poesin fram till den försoning som mamman talar om i första dikten? Det vet jag inte. Men i den tredje och sista sviten har ordningen i alla fall på nytt börjat formera sig; språket blir åter tydligare referentiellt. Texten är fortfarande sårig, men man möter i de allt längre dikternas lugna mässande en form som förmår hysa smärtan utan att krackelera och med den en tilltagande harmoni. Samtidigt breddas perspektivet från jaget och familjen till ett kollektiv av röster: ”jag väljer ut era förnamn / från väggen av förnamn”, för att till sist i en oväntad romantisk vändning öppna sig för hela universum.

Man kan säga mycket gott om Gabriel Itkes-Sznaps bok, men själv skulle jag så här avslutningsvis vilja betona hur den vidgar och dramatiserar den svenska lyrikens motivsfär. Tolvfingertal för inte bara in det judiska påskfirandet och dess bråte i en genomsekulär, på sin höjd vagt mystik samtidspoesi. Den släpar också in själva negationen av den triumfatoriska befrielse som påsken symboliserar, den i litterära sammanhang svårbehandlade Förintelsens yttersta utplåning. Det är modigt på gränsen till dumdristigt.

Ja, det är en ovanligt anspråksfull debut. Och en ovanligt minnesvärd sådan.

Tim Andersson är litteraturkritiker, Uppsala.