Demagogin på frammarsch

”Radikal högerpopulism är raka motsatsen till tanke och förnuft, de[n] står för irrationella känslor, rädsla och demagogi.” Så lyder Anna-Lena Lodenius slutsats efter att i sin bok Vi säger vad du tänker ha skildrat högerpopulistiska partier, teman och personer i Europa. Det är uppenbart att dessa partier tar allt större plats, men det är inte självklart hur de skall beskrivas, att entydigt bestämma vad de står för, om de verkligen växer och var, och om det ens finns en gemensam beteckning som passar alla. Radikal högerpopulism är det svårdefinierade men användbara ord som enligt författaren är det som bäst uttrycker det som är gemensamt för partierna från Le Pens franska Front National (FR), Fremskridtspartiet (FRP) i Danmark, Sverigedemokraterna (SD) till ungerska Jobbik, för att nämna några exempel.

Skillnaderna mellan de olika nationella högerpopulistiska partierna och rörelserna är stora. Storbritanniens UK Independence Party (Ukip) är inte alls likt Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD). En genomgång av de olika partierna visar tydligt hur olika de är. Men ändå finns det alltså gemensamma drag, och detta inte bara i en åtminstone partiell irrationalism och i det demagogiska språket. Ofta finns det mer eller mindre rasistiska inslag, från en begränsad kritik av ländernas invandringspolitik till öppen islamofobi och/eller antisemitism. Gemensamt är också ofta nationalism, antiglobalism och särskilt en negativ syn på Europeiska unionen.

Men att beteckna dessa partier och rörelser generellt som fascistiska eller rent av som nazistiska leder fel enligt författaren, och denna invändning gäller även Sverigedemokraterna. Jag tror att hon har rätt i det. Ty det är en mängd olika faktorer och motiv som för människor till dessa partier. Det är partier som säger sig vilja återvinna förlorade värden och värderingar, som samtidigt kan argumentera ”grönt” och i vissa avseenden intar så kallade vänsterpositioner. Att känna sig ignorerad av den centrala maktens institutioner, att uppleva utarmningen av den egna livsmiljön medan andras rikedomar ökar, det kan vara en anledning till att rösta på missnöjespartier. Det är ju just som missnöjespartier flera av de högerpopulistiska sammanslutningarna har uppkommit, ofta då som en blandning av konservatism och liberalism, av folklighet och despotism, och allt sammanbundet genom den populistiska demagogin.

Lodenius bok har sju huvudkapitel (det tredje, kallat ”Genombrott”, saknas i innehållsförteckningen): en beskrivning av partierna och deras särdrag; en undersökning av deras tillkomst; utvecklingen i respektive land; samarbetet över gränserna, inte minst inom EU – nog så varierande och präglat av motgångar och misslyckanden; olika huvudteman i partiernas program och propaganda; en kortare del om några personer som har profilerat sig på detta fält; och till slut ett försök att skissa ”motmedel”, alltså en politik för att bemöta dessa ”antipolitiker”. I denna sista del handlar en viktig aspekt om att dessa partier endast i undantagsfall medverkar i regeringar i europeiska länder men tar allt större plats och ofta påverkar andra partiers argumentation. Något som inte fungerar enligt författaren är att ”mobba ut” dem, till exempel Sverigedemokraterna. De vinner bara på det och kan då peka på ”etablissemangets” ovilja att lyssna på dem som ”säger vad du tänker”. Dess­utom har de etablerade partiernas förstelning enligt både höger- och vänsterpopulisterna ökat behovet av att utveckla nya alternativ. Europapolitiken används här som ett viktigt exempel, och givetvis invandringspolitiken. Att högerpopulisternas argumentation särskilt här är grumlig eller rent av ohederlig förvånar dock inte.

Bokens genomgång av partier och partigrupper, deras mer eller mindre tydliga mål och sammansättning, är en nyttig läsning. Samtidigt måste det sägas att denna bok på sätt och vis är en hybrid. Den är varken en akademisk-vetenskaplig undersökning, trots de 488 noterna, eller ren journalistik, även om det finns inslag av reportage bland annat från partimöten och referat av intervjuer med en rad personer, både aktiva inom partierna och kritiska observatörer. Lodenius döljer inte heller sina egna uppfattningar och refererar inte bara åsikter utan underkänner tydligt argument som hon menar inte håller. Jag kan inte se att hon skulle ha fel i något avseende, men hennes resonemang kan vara lite tunna, särskilt när det gäller den sista delen med rubriken ”Motmedel”. Ytterligare reflexion över begrepp och källor hade varit till fördel. Exempelvis används beteckningar som ”konservativ katolsk” utan nyanser och åtskillnader. Med detta dock inte sagt att det inte finns alltför många miljöer i Europa där konservativa, kanske rent av reaktionära katoliker backar upp eller deltar i högerpopulistiska partier. Å andra sidan har ju den katolska kyrkan tydligt tagit avstånd från rörelser som till exempel tyska Pegida (”Europeiska Patrioter Mot Islamiseringen Av Väst”) eller rent principiellt talat för öppenhet gällande flyktingar och migranter. Och att kyrkan i någon fråga har en liknande syn som högerpopulisterna, till exempel gällande aborter, betyder ju inte att man delar huvuddragen i deras politik.

När det gäller bokens disposition så medför upplägget en del upprepningar med återkommande formuleringar som ”vilket har nämnts” eller liknande. Forskningen på området är omfattande och att få grepp om ett så stort fält är inte lätt. Men boken är nyttig som ingång för att lära känna den högerpopulistiska miljön i Europa. Denna miljö genomgår snabba förändringar med ständigt nya allianser där partier kommer och går. Något som förbluffande nog är gemensamt för flera av dessa partier, till exempel frans­ka Front National och ungerska Jobbik, är förkärleken för Rysslands president Putin och det han till synes står för, inklusive hans antiamerikanska, antieuropeiska och gammelkonservativa profileringar. Putins agenda förenar tydligen ”delar av yttersta högern och vänstern”, heter det i kapitlet ”Putins vänner i europeisk politik”. Här har författaren även en del kritiskt att säga om påståenden att Ukraina skulle domineras av fascistiska eller nazistiska grupperingar.

I de nordiska länderna är den högerpopulistiska miljön relativt stabil och en av bokens behållningar är skildringen av de nor­diska partier som till exempel Fremskrittspartiet (FrP) i Norge som har lyckats att ta steget in i regeringen, men som samtidigt tycks förlora väljare på det. Just detta parti har försökt att ”hålla en rågång mot extremhögern” men fortsätter med sin extrema kritik av islam och av en ökad invandring till Norge. Det finns stora skillnader jämfört med SD, men även likheter särskilt när det gäller vilka de väljare är som mobiliseras. Jämförelsen mellan de nordiska partierna – SD, danska FRP, norska FrP och Sannfinländarna – visar ytterligare att en beteckning som ”fascistiska partier” knappast är till någon hjälp. Detta innebär inte att vi inte bör vara på vår vakt. Att analysera och bemöta partiernas argumentation är det som behövs, och till detta lämnar boken ett viktigt bidrag.

Klaus Misgeld är prof., historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.