När teologi och exegetik möter ödmjuk andlig längtan

Daniel Bourguet är en reformert pastor, teolog och exeget, som undervisade i många år på universitetet i Montpellier i Sydfrankrike innan han gick in i ett liv som munk efter en vistelse i Israel, och till slut i ett liv som eremit i bergskedjan Cevennes år 1996. Han har under tiden alltid fortsatt sitt bibliska forskningsarbete och skrivit ett 25-tal böcker.

I boken Le silence de Dieu pendant la Passion (Guds tystnad under Kristi lidande) följer Bourguet Jesus steg för steg från stunden då han frivilligt går mot sitt lidande fram till det att han blir lagd i graven. Boken börjar med förutsägelsen av detta lidande och liknelsen om arrendatorerna, om en fader och hans son. Liknelsen som återkommer senare i boken kan betraktas som en tolkningsnyckel till förhållandet mellan Fadern och Jesus, Sonen.

Under lidandet förblir Fadern tyst, vilket lätt tolkas som att han är frånvarande. Tanken chockerar, upprör. Var är Gud? Vad gör Gud? Bryr han sig inte? Bourguet inbjuder läsaren att gå vidare från detta första intryck och denna påfrestande känsla. Så här skriver han i introduktionen: ”Denna tystnad visar sig vara en så enorm rikedom, en så förvånansvärd skönhet och en så djupt ödmjuk kärlek att den berör på ett sätt som får oss att själva sjunka in i kontemplationens och tillbedjans tystnad […] ty i Gud är allting kärlek, inklusive hans tystnad.” Bourguets mål är att föra läsaren vidare och djupare in i hemligheten och få hjälp att successivt öppna sig för betydelsen av en meningsfull tystnad. Kapitel efter kapitel visar han att Guds tystnad under lidandet i själva verket består av en reell och stark, fast mycket diskret, kärleksfull närvaro.

Bourguet kan mycket väl sin bibel och de bibliska utsagorna liksom de ursprungliga traditionerna inom patristiken. Det ger honom en vid blick och en lätthet att göra kopplingar som förstärker känslan av enhet hos läsaren vad beträffar Guds uppenbarelse.

Boken är dock inte en vetenskaplig skrift och Bourguet ställer sig inte här i den historisk-kritiska analysens kontext utan låter texten ”av sig själv” förmedla sin dolda mening genom ordval, upprepningar, underlåtelser och parallellismer. Hans arbete kan liknas vid en guldsmeds arbete: minutiöst, noggrant och omsorgsfullt. Men om han intresserar sig för detaljer är det alltid med avsikten att få en mer korrekt, djupare och alltmera omfattande förståelse av mysteriet.

Bourguet kommer med mycket personliga och ofta originella tolkningar som kan kallas för symboliska. Konklusionerna som han steg för steg kommer fram till är inte självklara a priori utan ovanliga, förvånande, men de ges alltid som en mogen frukt efter ett tålmodigt och utförligt utvecklat resonemang. Både deras nyhet och djup förnyar synen på Fadern på ett fantastiskt berikande sätt.

Han tar till exempel upp personen Simon från Kyrene. ”En man som just kom förbi på väg in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexandros och Rufus, tvingade de (soldaterna) att bära hans kors.” (Mark 15:21) Bourguet kommenterar: ”Denna korta vers innehåller den omtumlande hemligheten om Faderns tysta närvaro. […] Länge hade jag hakat upp mig på dessa två okända namn innan min uppmärksamhet under meditation gick över till det första ordet ’far’. Allt blev plötsligt uppenbart därför att det är helt unikt i hela Bibeln att presentera en man på det viset. Det mycket gamla och fortfarande gällande bruket är att nämna en man i förhållande till hans far, liksom ’Sebedaios son Jakob’ (Mark 3:17), ’Judas, Simon Iskariots son’ (Joh 13:2), ’Bartimaios, son till Timaios’ (Mark 10:46) etc. Men här presenterar Markus inte Simon som son utan som ’far till’. Varför detta undantag om inte för att säga något fullständigt nytt? Det som Markus här antyder är att människan som bär Kristi kors är en far, att han mot den fördömde har en fars uppmärksamhet, en fars hjärta, en fars medlidande. […] Det är inte en ängel som har kommit ner från himmelen för att ge Kristus styrka utan det är myc­ket mer, oändligt mycket mer, något mycket mer dolt, mycket mer ödmjukt: det är Fadern själv som osynligt närmat sig, och som genom en människa av kött och blod liksom vi, har kommit och burit sin sons kors, i fullständig tystnad […] Detta är Faderns tystnad under lidandet, en oändligt vacker tystnad: Faderns dolda närvaro i en människas närvaro, en viss Simon, far till Alexandros och Rufus.”

Ett annat exempel som illustrerar Bourguets originella sätt att läsa, tolka och meditera över passionshistoriens texter finner vi vid slutet av boken. Först återkommer han till liknelsen om arrendatorerna enligt Markus och påpekar att de inte bara dödade sonen utan de kastade liket och begravde det inte: ”De kastade honom utanför vingården.” (Mark 12:8) ”Den nya fråga som dyker upp nu”, skriver Bourguet, ”är: vem skall bekymra sig för sonens begravning?” Den som senare träder fram är Josef från Arimataia. ”En okänd man, en okänd ort. Josef framträder som en tyst man. Från den stunden då han är i kontakt med Jesu kropp, sker allt det som han gör under tystnad, från nedtagningen från korset till gravläggningen. Sedan försvinner han igen i hemlighet, i Guds tysta hemlighet.[…] Men Josef är inte bara tyst, han är dessutom ensam för att genomföra uppgiften han åtog sig, en egentligen helt omöjlig uppgift för en ensam man!” Efter det att han undersökt Mark 15 och 5 Mos 34 skriver Bourguet: ”Den enda människan före Kristus, vars begravning utförts av en ensam (person), det är Mose. Mose begravdes av Herren efter att ”han dött i en gudomlig kyss” (5 Mos 34:5 Targum Jonathan). […] I sin berättelse om Kristi gravläggning inbjuder Markus att, genom och bortom Josef, betrakta Fadern som i sin ödmjuka kärlek begraver sin Son. Men detta är så outsägbart att han inte uttrycker det öppet. Markus uttalar inget om Fadern utan han framställer Josef som en man omsluten av hemlighet, som ensam utför en övermänsklig uppgift i en vördnadsfull tystnad, och i närvaron av kvinnor som står längre bort och kontemplerar liksom inför den brinnande busken […] Markus inbjuder oss att stanna vid sidan om kvinnorna och att kontemplera Josef och, genom honom, kontemplera den osynlige och obeskrivbare Fadern vars ödmjuka kärlek är outgrundlig. Markus återhållsamhet är beundransvärd, den öppnar för mysteriet och respekterar det. […] Enligt Markus lämnar varken Josef eller kvinnorna graven. Markus släpper sin penna och kontemplerar med dem! Den tyste Fadern lämnar inte sin Son …”

I det sista kapitlet mediterar Bourguet över Jesu sista ord på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Mark 15:34). ”Inte heller vi”, skriver han, ”kan lämna Golgata med ett sådant öppet sår i hjärtat: Sonen är död och himlen förblev tyst!” Alldeles i slutet av boken förklarar han att när man citerar början av en text ur Skriften, så syftar man enligt traditionen i Israel på hela texten. ”Evangelisterna vet det och förstår att Jesus har bett psalmen (Ps 22) i dess helhet vid sin dödsstund. […] Att höra Faderns röst i denna psalm tycks vara svårt, till och med omöjligt eftersom psalmen är en lång monolog. Däremot återger denna psalm Guds tysta attityder och handlingar och erbjuder dem åt vår kontemplation. Sonen ber till sin Fader med hjälp av psalmen: ’Jag rinner bort likt vatten som slås ut, benen lossnar i min kropp, mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt bröst’ (v. 15) och sedan dessa omtumlande ord: Du lägger mig i gravens mull’ (v. 16). I mörkrets mitt och tystnad följer Fadern med sin Son ner i helvetets djup. Han stiger ner med honom och bär honom i sina armar fram till dödens rike där han lägger honom ner. Denna berörande vers får oss att upptäcka att Jesus uttalat denna psalm ifrån ’hans Faders famn’, som den älskade lärjungen uttrycker det (Joh 1:18). Han som är i Faderns famn från all evighet förblir det även i dödens stund. Vilken förundran för oss när vi upptäcker att ingenting har kunnat skilja Fadern från Sonen. Ingenting, inte ens helvetets mörker, inte ens mörkrets Furste. Djävulen – diabolos, splittraren – lyckades inte skilja Faderns och Sonens ödmjuka kärlek från varandra.”

Som vi kunnat märka är Bourguets stil av personlig, nästan intim art, vilket kan innebära en viss tröskel att gå över. Han delar med sig av en skatt, och om han tycks förmedla den nästan som en hemlighet så riktar han sig inte enbart till vissa initierade utan tvärtom; hans ödmjukhet gör att han är mycket tillgänglig och generös med sin gåva. Det finns många pärlor.

Det är en äkta kontemplativ människa som talar. Hans ord föds direkt ur hans meditation. Därför leder de oss framför allt till en ökad kärlek till Gud och nästan naturligt in i bönen.

Det är en uppfyllande glädje när teologi, exegetik, och ödmjuk andlig längtan flätas samman. Det är en ren lycka att få läsa en av ”vår tids kyrkofäder” – om man får säga så – vars kärlek till Gud och Guds ord strömmar ur varje sida.

Med boken Le silence de Dieu pendant la Passion visar Bourguet genom analogi att om Gud förblir tyst i tillvarons svåra stunder är han ändå närvarande. En välgrundad övertygelse som vore värd att översätta till svenska!

Céline Spitz är dominikansyster i Rögle kloster.