Förutsättningen för en äkta bön

. . . Kanske måste vi vara tåliga, alltid vaksamma och modigt uthålliga, fast vi är fullständigt kraftlösa och förslöade. För somliga kommer denna ständiga vaksamhet, när det gäller att stramt och nyktert öva tro, hopp och kärlek, att kanske vara livet ut. Gud sons leder oss vet. Men vi kan, vi bör ödmjukt och oupphörligt be Herren Jesus att fullända sin gåva i oss, att själv komma och be i oss på ett outsägligt sätt den bön som han ensam kan rikta till sin Fader. Och vi kan vara övertygade om att i den hårda fysiska tillvaro som kanske är vår en fullständigt äkta förening katt klä sig i mycket enkla former, man kan säga så ”banala” att vi inte alls alltid känner igen dem eller är medvetna om dem. Vi behöver alltså inte uppfatta vårt liv i trötthet och arbete som mindervärdigt och missgynnat, utan vi skall i stället resolut välkomna det som ett privilegierat medel att luttras och – om Gud så vill – att föra oss in i den förening med honom som vi får av nåd. Låt oss gå rakt fram mot en plågsam bön i tro. Även när bristen på möjlighet att meditera beror på yttre helt materiella omständigheter, kommer den då i kraft av Guds handlande att bli det egentliga genombrottet för trons bön. Herren har inte lovat oss något annat. Jag är säker på att Gud när det gäller de fattiga kommer att finna behag i denna förkortade väg. Men jag tror att för att förtjäna detta Guds välbehag måste man vara ödmjuk och verkligen höra till de små . . .