Ur djupen

I december 1971 lämnade jag min tjänst som kirurg vid akutavdelningen på Royal Hospital i Leicester och följde med ett handelsfartyg till Chile. Jag kom inte dit som missionär, och inte heller var jag intresserad av den marxistiska regering som nyss tillträtt, snarare var det så att jag överansträngt mig i det statliga medicinalväsendets tjänst och hoppades kunna leva ett mer behagligt liv i Chile.

De fyra åren i Chile var rika på skiftande erfarenheter. En tid av stor ensamhet och sedan av underbar vänskap, en tid av arbetslöshet och sedan förtvivlad överansträngning, slutligen en tid då jag nästan fick sätta livet till, bara för att återigen finna en frid och en glädje som jag inte ens hade kunnat föreställa mig i min livligaste fantasi.

I november 1975 vände man sig till mig med bön om att jag skulle behandla en sårad revolutionär soldat på flykt undan hemliga polisen. Detta ledde till att jag arresterades och torterades. Åtta veckor satt jag i fängelse, därav tre i ensamcell, och ofta trodde jag att mina dagar var räknade.

Denna tid av lidande, ensamhet och yttersta ångest var för mig en tid av djup religiös erfarenhet och den kom att få varaktig verkan på mig och min inställning till livet. Eftersom jag aldrig skulle ha tagit på mig ett sådant lidande av fritt val anser jag mig nu som privilegierad, eftersom jag fick ta del av de förtryckta folkens plågor och så på ett hemlighetsfullt sätt blev delaktig av Kristi fortgående lidande.

Den yttersta övergivenheten

En sak framträder klarare än andra från dessa veckor av lidande och rädsla: ett ögonblick av absolut fasa när jag satt i en polisbil i centrum av Santiago.

Vid första tortyrtillfället försökte jag skydda de präster och systrar som hade hjälpt revolutionärerna, och jag räknade upp en rad falska namn och adresser till förmenta medbrottslingar. Min historia lät så övertygande att man tog mig med till platsen. Polisen slösade flera timmar på att rota igenom huset som jag uppgett. När de upptäckte att jag ljög blev irritationen stor och en av mina vaktare sade till mig: ”Det vore mycket enklare att skjuta dig direkt!”

Plötsligt stod jag ansikte mot ansikte med min egen död, och för första gången i mitt liv blev jag osäker på min gudstro. Min tro hade alltid varit djup och enkel, och inte ens som student kände jag de plågsamma tvivel av intellektuell art som anfäktar så många unga människor. Veckorna före mitt gripande hade jag levt i stor kristen hängivelse, i bön och hårt arbete. Det hade gått så långt att jag kunde säga ganska blaserat: ”Att dö nu skulle inte göra mig något.” Nu frågade jag mig plötsligt om allt kanske bara var en saga och om Gud fanns alls. Men efter några ögonblick visste jag att jag verkligen trodde. Men det var vetande utan egentliga känslor. En andlig insikt, som inte gav mig några som helst kristliga känslor av värme och tröst.

I stunderna av tortyr var erfarenheten av Gud av samma slag. Jag bands naken i sängen med en bindel för ögonen, i yttersta hjälplöshet och med svåra smärtor. Jag kände mig egendomligt närvarande den lidande Kristus, inte som åskådare utan som deltagare. Aldrig fick jag känslan att Gud hade övergett mig, men inte heller någonsin känslan av särskild tröst genom hans närvaro – jag visste då bara att han var där, hos mig.

När man är mycket rädd och det gör mycket ont är det ytterst svårt att be sammanhängande. Bara med stor vånda kunde jag lyfta min själ till Gud och be om kraft att hålla ut. Jag tänkte på att min situation, hur speciell den än var, delades av många andra som måste leva i hjälplöshet och smärta. Då har man inte tid för många ord, bara för att förtvivlat gripa om Guds hand.

Bara några dagar senare skulle jag förstå vad den här erfarenheten betydde. Jag flyttades över till ett annat fängelse. I cellen fanns ett ganska slitet exemplar av bibeln. Jag slog upp det på måfå och hamnade på en sida med en teckning. Den föreställde en man som kurade ihop sig på

marken medan blixtar, vindar, stenar och pilar omvärvde honom från alla sidor. Jag ident-ifierade mig ögonblickligen med personen på bilden, och sedan såg jag i ena hörnet på teckningen en ofantlig hand: Guds hand. Jag läste så underskriften, den var hämtad ur Paulus brev till romarna, där han säger att inget skall skilja oss från Kristi kärlek (Rom. 8:39). Då begrep jag: det är sant. Vad de än gör mig så kommer han att vara med mig. Den vissheten har stannat kvar så att jag i ett hörn av mitt innersta aldrig kan vara rädd mer. Jag är, som Paulus, ”viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek” (Rom. 8:38 f.)

De närmaste tre veckorna var mycket svåra. Jag var helt ensam i ett smalt rum med två järnsängar och en stol, ett gammalt nummer av Det Bästa och en halv bibel på spanska. Eftersom jag inte kunde prata med någon råkade min fantasi i sken och jag blev som besatt av rädsla att de skulle tortera mig mer eller döda mig. Sedan begrep jag att jag måste bekämpa min depressivitet och förtvivlan. Jag försökte organisera min dag så att det inte skulle bli tid kvar för självömkan. Jag tänkte på att andra människor kanske har det på samma sätt: de måste leva ensamma, de är sjuka och kanske rädda för att dö.

Fem timmar till bön

När dagarna blev oändligt långdragna förstod jag att jag måste be, och jag avsatte fem timmar om dagen till bön.

Fastän jag var fullkomligt övertygad om Guds existens och kärlek hade jag ändå mycket svårt för att be. Så här i efterhand tror jag att bönens vånda är lidandets mittpunkt. När vi plågas av fruktan och tvivel eller obeslutsamhet och när vi helt genomglödgas av smärta är det knappast möjligt att bli stilla inför Gud.

Fullkomligt utblottad på fromma känslor letade jag efter ord och långsamt lärde jag mig att bära fram hela min belägenhet som ett offer. Först tyckte jag att jag inte hade så mycket att vara tacksam för. Sedan såg jag mig omkring och upptäckte att jag kunde skriva en nästan ändlös lista på gåvor från Gud till mig:

En säng, en bok, en filt, något att äta, sparvarna vid fönstret, anblicken av en bergstopp ovanför muren, frånvaron av smärtor . . . Så kunde jag börja tacka Gud för dessa och andra saker.

Jag bad också för mina medfångar, att de skulle känna tröst i sin rädsla och nöd. Jag kände mig mycket nära dem som jag visste torterades just då och jag bad som en besatt för dem.

Nu, när jag ber den lidandes och den förföljdes psalmer i tidegärden, vet jag att vi är en del av den mystiska kroppen som skriker högt av smärta i en av sina skadade lemmar:

Hela dagen smädar mig mina fiender,

de som rasar mot mig förbannar med mitt namn.

Ty jag äter aska som bröd

och blandar min dryck med gråt. (Ps. 102:9-10.)

Jag föreställer mig den monastiska bönen i korsets gestalt. Psalmerna sträcker sig vertikalt genom historien från förkristen tid ända fram till oss och går horisontalt runt världen. Varje dag och i varje land och på varje språk reciterar män och kvinnor i klosterkor, konventualkapell, vanliga hus, på bussar och tåg den heliga tidegärden och är var på sitt sätt förenade i lovprisningen av Gud. Förenade med varandra utbrister de i ett rop av människoglädje och människolidande, lika gammalt som tiden och ändå alltid nytt.

Framför allt längtade jag efter mässan, och högtidligt tog jag en halvtimme varje kväll på mig för att frambära mig själv och mina medfångar som ett offer till Gud. I mitt hjärta förenade jag mig med prästerna runt om i världen, tog ett stycke bröd och en sked vatten för att så symbolisera den bräckliga gåva som är vi själva, och jag bad att Gud måtte förvandla oss till ett offer som kunde behaga honom.

Överlåtelse

I början bad jag förtvivlat om friheten. Sedan gick det upp för mig att en frihet återstod för mig mitt i min belägenhet: jag kunde välja att be om benådning eller om att kunna säga ja till vad Gud än ville sända mig. Natten före rättegången trodde jag att man sannolikt skulle döma mig till flera års fängelse eller till döden, och jag utkämpade en lång och fruktansvärd kamp för att acceptera allt som skulle kunna hända mig. Under de ensamma veckorna fortsatte denna inre strid i ringare omfattning. Flera gånger om dagen blev jag svag och bad att få slippa vidare lidanden. Men sedan när jag blev fullt medveten och åter fick tillbaka min hängivelse bad jag om förlåtelse och tvingade mig att säga: inte som jag vill utan som du vill.

Den här kampen på ett rent andligt plan kan tyckas ha förts med förslagenhet men dock ha varit helt meningslös. Ändå ledde den mig slutligen till ett villkorslöst ja till allt som Gud ville sända över mig i sin vilja, och till en känsla av frid och glädje som överträffade allt vad jag dittills upplevt. När jag kommit till den punkt då jag inte ville något annat än det som Gud ville med mig, då blev jag på ett egendomligt sätt osårbar. Då kunde ingenting längre skrämma mig, vare sig förlust av ägodelar, mitt goda rykte, hälsan eller ens livet. Är det Guds vilja att vi skall förlora just det, då kommer vi att förbli i friden.

Överlåtelse till Guds vilja är inte något som är lätt att nå. Den måste levas i vardagen, dag för dag, minut för minut. Men när vi har nått dit kan vi med glädje och nästan med upprymdhet möta livets alla lidanden och motigheter och modigt gå att möta allt som väntar oss.

Jag tror att det är viktigt att framhålla att denna frid och frihet från rädsla är djupt rotad i vår existens och att de paradoxalt nog inte utesluter smärta och rädsla. På känsloplanet kräver vi nödvändigt befrielse från lidande. Men när vi i de djupa skikten av vår vilja har givit Gud fria händer, då liknar vi havet, som piskas på ytan medan obruten stillhet och frid råder i dess djup. Denna glada bekymmerslöshet är Guds gåva till oss när vi med glädje offrar oss till honom och ställer oss i hans tjänst, för att han skall förfoga över oss efter gottfinnande. Är hans kraft vår kraft, då behöver vi inte frukta något av vår egen bräcklighet.

Jag tror att det är denna akt av villkorslöst överlåtande till Guds vilja som gör det möjligt för så många människor att triumfera över kroniska smärtor, invaliditet, dödsångest och förlusten av en älskad människa. Trohet i bönen, trohet mot Guds krav lönas med orubblig visshet om Guds kärlek. Ur den vissheten växer psalmistens barnsligt förtröstansfulla förtroende:

Inte ens i den mörkaste dal

fruktar jag något ont (Ps. 23:4).

Den sak som förvånade mig mest i fängelset var att jag inte kände hat mot något, vare sig mot plågare eller vaktare. Jag var i stånd att be Kristi bön: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk. 23:34). Jag visste att den förmågan att förlåta vida översteg mina egna krafter. Den var Guds gåva. Den kom ur förståelsen av en paradox: fastän jag till min fysiska varelse var fängslad och torterad var min ande fri, eftersom mitt samvete var rent – medan de som höll mig fången själva var fångar under mörkrets makter – och jag längtade då – och gör det fortfarande – efter att få befria dem från den värsta av alla sjukdomar, hatet.

Hur lär vi oss att inte hata? Hur kan vi vänta oss att män och kvinnor som lider den mest fruktansvärda orätt skall kunna förlåta, om och om igen? Är det inte att begära för mycket av en far att han skall förlåta de soldater som har våldtagit hans dotter? Eller av en mor att hon skall ha överseende med de män som torterat hennes son till döds? Naturligtvis menar jag inte att vi skall kräva att människor är uppfyllda av sådan barmhärtighet.

Och ändå är det ett otroligt faktum att Kristus sade till sina lärjungar att de skulle vända andra kinden till när man slog dem i ansiktet, eller att man skall ge sin mantel till den som tar ifrån en skjortan, eller att man skall förlåta utan att räkna vilken gång i ordningen (Matt. 5:39 f. och 18:21 f.). Den heliga Skrift lär oss att Gud älskat världen så mycket att han givit den sin son. Han sände honom i döden på ett kors för att så visa sin överdådiga kärlek:

Ingen har större kärlek än den

som ger sitt liv för sina vänner (Joh. 15:13).

Kristi hållning, att vända andra kinden till, förefaller i förstone som passiv mesighet. Och i sanning, här ligger korsets dårskap: att ge sitt liv för sina vänner. När vi ser förbi korset mot uppståndelsen märker vi paradoxen att Kristi styrka ligger i hans uppenbara svaghet och att han har lärt oss att kärleken är starkare än hat och våld.

Den eviga sanningen att kärleken övervinner allt hör till det kristna budskapets mitt och har bevisats av martyrer och helgon på underbart sätt bland alla jordens folk ständigt på nytt genom århundradena. I vår tid lyser det kärleksfulla ickevåldets budskap med klart ljus från män som Martin Luther King och Helder Camara. Ett outsläckligt ljus i en värld av mörker. Kristi löfte att kärleken driver ut rädslan har funnit en återklang hos Kenneth Boulding:

Om också hatet stiger ur varje nytt förtryck med tärande låga – det slocknar ändå snart, det tynar lika fort som vi har sett det tändas. Men den lilla kärlekslågan brinner alltid lika klart. Tänk på att kärleken kan tyckas svag och hatet starkt, men hatet brinner fort och kärleken i evighet.

Sann frihet – bakom murar

Efter tre veckors ensamhet hamnade jag i en ny och helt annorlunda situation. Man flyttade över mig till ett fångläger tillsammans med 120 andra kvinnor. Vi sov åtta stycken i ett rum i våningssängar, två av oss på golvet. Det var praktiskt omöjligt att få vara ensam. Nu fick jag annat att göra än att tänka på mig själv. Jag fick många anledningar att reflektera över mitt förhållande till de andra. Jag försökte tänka ut hur jag skulle kunna hjälpa dem. Efter så lång tid i fullkomlig ensamhet överväldigades jag av deras kärlek och storsinthet. De blev mycket bekymrade för mig när de trodde att jag var sjuk eller nedslagen. Jag insåg att de älskade mig därför att jag, trots att jag inte var marxist, hade hjälpt en av deras folk. Dessa kvinnor var alla unga och yrkesverksamma som jag. Flera av dem var icke-troende. De visste att jag var katolik. Därför bad de mig att hålla gudstjänst den första söndagen. Jag skämdes när jag märkte hur mycket det kostade mig att avlägga denna offentliga bekännelse. Men till min stora förvåning infann sig ungefär 120 personer. Vi satte oss i gräset med ett kors i mitten, och jag försökte leta rätt på bibelställen som skulle kunna trösta och hjälpa dessa människor. Vi bad med egna ord för våra män, familjer, älskade, för övergivna människor och framför allt för barnen. Jag försökte att delge dem mina funderingar vid denna tid. Någonting som jag begrep klart var frihetens betydelse. För mina medfångar översatte jag Richard Lovelaces ”Till Althea från fängelse”:

En mur gör inget fängelse,

ett galler ingen bur,

ett rent och upphöjt sinne ser

däri en tillflyktsort;

om jag är fri i kärleken

och i min själ är fri

kan endast änglarna hos

Gud bli friare än jag.

Vi diskuterade länge frihetens begrepp och kom fram till att den inre frihet vi ägde var något reellt också innanför metertjocka murar med taggtråd och vakter med k-pistar. Vi var faktiskt helt och hållet fria. Våra vaktare var de ofria. Våra plågare var fångar i det outsägligt onda. Kanske var de rika människorna, de som inte kunde dela med sig av sitt goda till dem som inte hade mat för dagen, kanske var just de slavar under sina ägodelar. Vi bad om att bli ännu friare, fria från egenkärleken.

Sedan jag kommit tillbaka från Chile har många frågat mig om bönen hjälpte mig i fängelset. Ja, utan tvivel har den hjälpt mig, framför allt i isoleringscellen.

Vad jag emellertid inser nu, det är att bönen hade blivit en så väsentlig beståndsdel av mitt liv före arresteringen att jag med lugn kunde se mitt obekanta öde i vitögat, ett lugn som överraskade mig. Jag upptäckte att jag på något sätt hade lärt känna Honom, när jag i de skenbart förspillda timmarna i kyrkan, på flodstranden eller i bergen helt enkelt hade suttit i Guds närhet. Därför tvivlade jag inte ens i de svåra stunderna på att han var kvar hos mig och att jag fullkomligt kunde anförtro mig i hans hand.

Detta att känna Gud har mindre med intellektuellt vetande att göra och alls inget med känslor och känslosamhet. Det är en övertygelse om hans existens och kärlek till oss, en frukt av många timmar tillbringade hos honom, timmar som uppenbarat hans försyn i våra liv (fastän nästan alltid i efterhand). Det är viktigt att förstå att bönen är en verkan av Guds vilja. När vi bereder oss att lyfta vår ande och vårt hjärta upp till Gud för att älska honom, tacka honom för hans godhet och be honom om vad vi behöver, då ber vi redan. Det är fullkomligt likgiltigt om vår enda känsla är att det gör ont i knäna eller om vi plågas av distraktioner. Paulus säger:

Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord (Rom. 8:26).

Trohet

När vi håller ut i bönen – med stapplande egna ord, med välkända böner eller i ordlös och formlös längtan – då kommer det ögonblick när vi vet, utan att veta varför eller hur, att Gud existerar och älskar oss. Dessa ögonblick kommer och går, de står inte i vår makt, som moln som plötsligt spricker upp och släpper igenom en strålande sol. Om Gud alltid ville visa sig för oss i strålande solljus, då vore det så enkelt att tro på honom och älska honom. Men troheten mot Gud är svår just därför att han så ofta är helt eller delvis förborgad för oss. Genom bitter erfarenhet måste jag erkänna att tiden för bön lätt trängs undan för andra bekymmer under min dag. Jag måste disciplinera mig för att be varje dag. Om jag ber på natten eller tidigt på morgonen – jag har lärt mig att använda nattens mörker för att tränga undan dagens bekymmer och vara ensam hos Gud.

Jag sitter på golvet, utan annat ljus än en levande låga, och jag frambär mig till honom. Ibland kan jag sitta i fullkomlig stillhet i blotta medvetandet om att han finns och att jag finns, i ordlös och bildlös tystnad. Andra gånger när tiden blir lång, när jag är trött eller förvirrad, kan jag bara ge honom mitt rolösa sinne och mitt oroliga hjärta, väl vetande att vad som räknas är vad jag vill, inte vad jag känner.

Jag har funnit att trohet i sådan regelbunden bön strålar ut i stor glädje och frid och förmåga att bemästra livet. Mer och mer finner jag Gud i de vanliga tingen och människorna omkring mig. När jag går i en folkmassa eller sitter på bussen är han hos mig. Ibland närvarande som Kristus i människorna omkring mig, ibland i ljuset som tränger igenom lövkronan, men för det mesta i den torra och gestaltlösa trons nakna vetande. Detta ”vetande” om Gud har skänkt mitt liv en otrolig dimension av glädje och utstrålning. Jag förstår nu vad som menas med att ”människor, märkta med Kristi kors, med glädje går genom mörkret” (G K Chesterton).

Övers. Ander Piltz