Vad är en biskopssynod?

Biskopssynoden är ett nytt organ i den katolska kyrkan, tillkommet efter konciliet, avsett att uttrycka kollegialiteten i kyrkans ledning. Valda representanter för den universella kyrkans biskopar samlas i Rom för att tillsammans med påven, som sammankallar synoden, behandla viktiga frågor.

Självskrivna medlemmar är patriarkerna. De flesta tillhör österländska riter, men i den romerska kyrkan bär utom påven t ex ärkebiskoparna i Venedig och Lissabon denna titel.

Därtill alla innehavare av de stora ärkebiskopssätena och 20 kuriekardinaler, föreståndare för de olika departementen i den romerska kurian.

Varje biskopskonferens med högst 25 medlemmar väljer en företrädare, två från konferenser med upp till 50, tre för dem som räknar upp till 100 medlemmar, och för ännu större fyra.

Ordensföreståndarnas union utser tio företrädare. 15% av deltagarna väljer påven själv.

Sedan 1971 sammanträder synoden vart tredje år. Dessförinnan hölls 1967 en synod för att följa upp vissa frågor från konciliet, och 1969 en mindre synod, endast bestående av biskopskonferensernas ordförande för att överväga primatet och kollegialiteten.

Temata har varit: 1971 ”Prästämbetet – rättvisa i världen”. 1974 ”Evangelisation i den samtida världen”. 1977 ‘Katekesundervisningen”.

Till ordförande för den biskopssynod som börjar 26 sept, med temat den kristna familjens uppgift i vår tid, har påven delegerat tre kardinaler från u-världen. 43 auditorer deltar, däribland 16 äkta par, med rådgivande funktion och dessa har även rätt att yttra sig. Sammanlagt kommer 216 personer med rösträtt att deltaga. Av dessa har påven utnämnt 24. 10 officiella experter har inkallats, däribland ett äkta par.

Biskopssynodens roll i kyrkans liv är ännu något oklar. Skall den utvecklas till ett slags senat, vilken råder påven i väsentliga frågor? Är dess huvuduppgift att förmedla frågor och önskemål från skilda delar av kyrkan till Rom, eller att vara ett forum för den Heliga stolen att skapa enhet och enhetlighet i hela kyrkan?

Johannes Paulus II har vunnit den ställning i den universella kyrkan, som gjorde honom till påve; inte minst genom insatser i biskopssynoden. Han har varit delegat vid samtliga sessioner, och har tillhört den stående kommitten däremellan.

Möjligheten finns också att sammankalla en regional synod för ett land t ex eller en unierad kyrka samt även en allmän extra synod.