Fosses dramatiska bokslut

I sin bok om Jon Fosses dramatik, Det lysande mörkret, inleder Leif Zern ett kapitel med följande reflektion: ”Min första tanke efter att ha sett Barnet på Nationaltheatret 1996 var att Fosse måste vara katolik.” Zern skriver att det var ”någonting i mörkret och det plötsliga omslaget till ett nåderikt ljus” som fick honom att associera till ”katolsk mirakeltro”. Han skriver också om en ”språklös dimension av mirakel och nåd”, samt om ett släktskap med den katolskt präglade filmregissören Robert Bresson. Så mycket längre tar dock inte Zern sin reflektion om det eventuellt katolska hos Fosse. Ändå måste man säga att Zern onekligen var något på spåret. Ty för bara några år sedan, 2013, blev det känt att Fosse mycket riktigt blivit upptagen i den katolska kyrkans gemenskap. Knappast förvånande, men inte heller helt självklart, för den som följt Fosse genom åren. Det är ju ett författarskap djupt präglat av kristen mystik, men också av kväkarnas tysta teologi och gnosticismens fientliga inställning till kropp och materia.

Själv såg jag Barnet för första gången i höstas, i Johannes Holmen Dahls fina tolkning på Dramaten i Stockholm. Jag hade då Zerns reflektion i bakhuvudet och det var inte svårt att förstå vad det var Zern såg redan 1996. Pjäsen handlar om ett ungt par som efter att de irrat in sig i en kyrka lika plötsligt som oväntat fästs vid varandra. De har ingått äktenskap på sitt, som bruden uttrycker det, ”helt egna sätt”. Den unga kvinnan blir gravid och den blivande pappan börjar, trots att han egentligen inte är troende, att tala om Gud. Det är som om Gud genom kärleken och livet som växer inuti moderns kropp plötsligt gjort sig påtaglig och känd för de unga älskande; barnet som epifani. Graviditeten slutar dock i tragedi. Den lilla dotter som modern föder går inte att rädda. Livet har knappt hunnit börja innan döden drabbar. Och så är det unga paret vid pjäsens slut tillbaka vid kyrkan, men nu för att begrava det döda barnet.

Faderns enkla men vackra tal om dotterns ansikte och händer, om hur ”han ska låta henne leva”, väcker frågor om livets början; hur och när en människa får sitt värde och sin unika identitet. För den unge fadern tycks barnets liv inuti modern trots allt ha varit ett, givetvis alldeles för kort, men ändå fullvärdigt liv. Trots att det är oklart om han någonsin sett sin dotter lovar han att alltid minnas henne. Han säger: ”Alltid ska jag minnas henne / Händerna / Ansiktet / Händerna liknade mina / Ansiktet liknade ditt / Jag ska i varje fall minnas / Jag ska minnas ända in i min egen död / också långt efter det att jag är död / ska jag minnas / Hon ska få leva i mig / Jag ska låta henne leva.” Här, vid pjäsens slut, ges alltså ett hopp om uppståndelse. Trots pjäsens på många sätt mörka tematik antyder Fosse ljusets seger över mörkret, livets seger över döden. Han gör det i en pjästext där ett av de bärande motiven skulle kunna stavas: livets okränkbara helighet. Att Leif Zern anade något katolskt hos Fosse var med andra ord inte särskilt underligt.

Jon Fosse, född 1959 på det norska Vestlandet, tillhör den samtida nordiska litteraturens allra främsta författare. Han debuterade med romanen Raudt, svart 1983 och har sedan dess publicerat prosa, poesi och essäistik. Det var dock först vid mitten av 1990-talet, då Fosse debuterade som dramatiker, som han fick sitt stora internationella genombrott. Hans pjäser kom snart att spelas på scener världen över. Även om man i Fosses dramatik kan spåra influenser från storheter som Beckett och Pinter, så liknar hans pjäser ändå inte riktigt något annat. Det rör sig om extremt avskalade texter (minimalism är ett begrepp som ofta dyker upp i samband med Fosse) präglade av ständiga upprepningar och omtagningar, av en stundtals närmast banal enkelhet, men också av en svårfångad men samtidigt alldeles påtaglig poetisk lyster. Tidens gång, förlust och sorg, liv och död, är återkommande teman. Det handlar med andra ord om dramatik som så enkelt som möjligt försöker gestalta det mänskliga livets allra svåraste frågor.

Det är alltså de mycket säregna pjäserna som gjort Fosse världsberömd. För en tid sedan meddelade dock författaren att han var färdig med teatern. Det blir inga fler pjäser. Han har nu återvänt till prosan och har de senaste åren publicerat en romantrilogi, bestående av de sammanhängande berättelserna Sömnlösa, Olavs drömmar och Kvällning. En triptyk som 2015 belönades med Nordiska rådets prestigefyllda litteraturpris och som nyligen kommit i svensk översättning av Urban Andersson. Även prosan, även dessa tre texter, präglas av en språklig kärvhet och enkelhet. Även här upprepas det och tas om. Även här handlar det om födelse och död, om tidens mysterium och om hoppet om ett liv efter detta. Här möts flera typiska Fosse-teman. På sätt och vis kan man säga att Fosse i dessa tre berättelser sammanfattar sitt författarskap. Jag kommer under läsningen inte ifrån känslan av att detta känns som ett bokslut. En sista omtagning, en avslutande summering, för att sedan kunna gå vidare.

Trilogin är ett slags släktsaga som börjar i vad som skulle kunna vara ett sent 1800-tal och som avslutningsvis pekar framåt mot något som skulle kunna vara vår egen tid. Samtidigt är det ett tidlöst, närmast mytiskt, landskap som Fosses människor rör sig i. Fonden är dock som vanligt det storslaget vackra Vestlandet. I berättelsens centrum finns Asle och Alida. I första delen, Sömnlösa, finner dessa unga älskande varandra. Asle har axlat sin faders arv som spelman, men finner sig själv efter moderns död både hem- och föräldralös. Alida saknar en bortgången fader och lider under en tyrannisk moder. Precis som i Barnet finns plötsligt ett groende och gryende liv, ett litet fyrljus i mörkret, levande inuti Alidas kropp. Men ingenstans har den blivande familjen att ta vägen. De stjäl pengar från Alidas mor och Asle lyckas under oklara omständigheter få tag på en båt. Förmodligen har Asle ihjäl såväl modern som båtens ägare, men fullständig klarhet i den frågan får aldrig läsaren. Med den lilla båten tar de sig till Bjørgvin, ett gammalt namn för Bergen. Där söker Asle och den nu höggravida Alida ett härbärge, men ingenstans finns det plats för dem. Det behöver väl knappast sägas att de bibliska anspelningarna här är snudd på övertydliga. Till sist lyckas de med våld ta sig in i den gamla jordemoderns hus. Kanske begås också här ett mord. Där föder så Alida sonen Sigvald och med ens faller ett mjukt försoningens ljus över den annars mörkt anstrukna texten. Ännu en gång barnet som ett slags epifani. Med sin karaktäristiska uttrycksfulla enkelhet avslutar Fosse trilogins första del:

”Asle bara står där och han ser på Alida och hon ligger där och ser och ser på lille Sigvald och så går Asle fram och lyfter upp lille Sigvald och håller upp honom i luften

Jo minsann, säger Asle

Nu är det bara vi igen, säger Alida

Du och jag, säger Asle

Och så lille Sigvald, säger Alida.”

I trilogins andra del, Olavs drömmar, är Asle än en gång på väg in till Bjørgvin. Nu bor han tillsammans med Alida och sonen i ett hus utanför staden. Han kallar sig för Olav, för att dölja de brott han begått under sitt gamla namn. Till staden ska han för att skaffa vigselringar åt sig och Alida. Men där hinner hans förflutna ifatt honom, han blir igenkänd som mördaren Asle och det hela slutar med att han hängs. Trilogins tredje och avslutande del, Kvällning, inleds med att Alidas barn Ales, nu själv en åldrad moder och mormoder, får besök av den döda Alida, hennes mor som sägs ha gått i havet och drunknat (även det ett återkommande motiv hos Fosse). Som genom en reva i tiden öppnar sedan Alidas öde upp sig för Ales. Hon ser hur Alida, hela tiden med lille Sigvald på armen, söker efter sin försvunne Asle. I staden får hon reda på vad som hänt hennes älskade, som aldrig kom hem med några vigselringar den där dagen. I Bjørgvin möter hon dock Åsleik, en godhjärtad fiskare som erbjuder Alida en plats i sitt hem. Där blir hon kvar som Åsleiks hustru och blir mor till ett antal barn. Vid romanens slut får vi också mycket kort veta vad som hände med Sigvald. Han gav sig ut i världen och blev spelman precis som sin far. Han fick ett utomäktenskapligt barn, en dotter, som i sin tur fick en son som visst ska heta Jon, även han ett slags spelman som ”fått ge ut en bok med dikter”. Kanske författaren Fosse själv, alltså. Så slutar Fosse sin berättelse om hur människor går igen och om hur allting speglas i allt. De tre berättelserna gestaltar det mystiskt hemlighetsfulla, men också djupt meningsfulla, i släktledens oupplösliga band.

Att Fosses texter bär spår av gnostiskt influerade föreställningar om en ond materiell värld ur vilken den mänskliga själen söker befrielse har lyfts fram av flera kritiker och uttolkare, inklusive undertecknad. Men vid läsningen av trilogin slår det mig hur fria dessa berättelser är från den typen av föreställningar. Det är förvisso en fallen, men långt ifrån ond, värld som Fosse här diktar fram. Vad Fosse i denna trilogi återkommande gestaltar är hur nåden uppenbarar sig i och genomströmmar den fallna världen. Det är en värld i allra högsta grad präglad av synd, av bitter brutalitet, av kärlekslöshet, våld och hårda jordiska villkor. Men mitt i denna värld tycks Asle och Alida ändå bäras av en förunderlig kraft, av en nåd om man så vill. Denna nåd kommer inte till romanfigurerna genom en befrielse ur det kroppsliga och jordiska, som det ibland kan vara i Fosses mer gnostiskt präglade texter. Nej, här uppenbaras och förmedlas nåden via konkreta ting och tecken i världen. Nåden är en närvaro, något som kan förnimmas mycket påtagligt.

Ett exempel på en sådan nådeförmedlare är musiken, Asles fiolspel, som beskrivs som ett stort flöde eller svävande. Konsten och skönheten som lyfter människan och gör allting viktlöst och lätt. Nåden förmedlas också via människans goda och barmhärtiga handlingar. En av hela trilogins mest centrala scener är den när Åsleik bjuder den utsvultna Alida på ett stort mål mat. Detta sker i trilogins sista del och är givetvis en parallell till de scener i första delen där Asle och Alida förvägras såväl mat som husrum vart de än kommer. För Åsleik är dock den givande godheten den naturligaste sak i världen: ”Hur skulle det se ut om jag inte bjöd en hungrig, ja utsvulten person från samma bygd på mat”, säger han. För Åsleik tycks godheten vara det naturliga. Synden, det onda, är det onaturliga; sprickan och skevheten i en i grunden god värld. Att Asle efter att han mördat tvingas byta namn och blir Olav skulle kunna tolkas som en bild av hur synden fördärvar det sanna och naturliga i människan. Asles identitet förvrängs, han förnekar det sanna inom sig. En stor del av händelseförloppet i trilogins andra del handlar om en man, Gamlingen, som följer efter Asle/Olav och enträget hävdar att han känner till vem Olav egentligen är. Men Asle förnekar lika enträget. Inte förrän alldeles i slutet av romanen erkänner Asle vem han verkligen är. När han förs upp till galgen för att sona sina brott får han plötsligt sin identitet tillbaka. ”Jag är Asle”, ropar han. Och så påminns han om det nåderika svävandet, som han anar är förknippat med den han innerst inne är:

”Asle försöker vara det han vet att han är, ett svävande, och svävandet det heter Alida.”

Det är alltså framför allt genom kärleken, Asles och Alidas lika enkla som oskuldsfulla kärlek, som nådens svävande ande uppenbarar sig i Fosses trilogi. Men också genom själva livet, barnet som blir till och skär in som en ljusblixt i den fallna världens mörker. Det slår mig att det kanske är inkarnationen som är det bärande temat i Fosses trilogi, Gud som föds som ett utsatt litet barn in i världen och därmed för alltid förenar sig med mänsklighetens och hela jordens kropp. I så fall förklarar det avsaknaden av de gnostiska tendenserna. Även de uppenbara anspelningarna på julevangeliet i trilogins första del stöder en sådan tolkning. Men jämsides med detta inkarnationens födelsetema löper även ett dödens tema. Fosse gestaltar det ständiga växelspelet mellan liv och död. Kärleken och sexualiteten, Asles och Alidas ungdomliga kärlek, blir ett motstånd och ett uppror mot döden. Samtidigt bärs Fosses berättelse av övertygelsen att döden inte har sista ordet. När Alida åker mot sitt nya hem tillsammans med Åsleik känner hon påtagligt den döde Asles närvaro i vinden, i lille Sigvald och inom henne själv. Asle talar till henne och hans budskap är tydligt och ekar närmast Kristuslikt: ”jag är med dig, alltid är jag med dig, så var inte rädd, jag följer dig”. I trilogins avslutande del är det den döda Alida själv som visar sig för sin dotter. Kanske ska man inte gå så långt som att säga att döden hos Fosse är en chimär, men den är i varje fall inte det definitiva slutet.

Att säga exakt vilka innebörder Fosses berättelser och pjäser bär på är dock omöjligt. Det är det visserligen med all seriös och äkta konst (god konst konstaterar inte, den söker). Detta gäller i särskilt stor utsträckning just Fosse. Hans enkla och avskalade estetik tycks nämligen på många sätt gå ut på att locka in läsaren mot tystnaden, den djupaste vetskap för vilken det kanske inte finns några ord. Den stundtals nästan banala enkelheten ger de utslitna orden deras tyngd tillbaka men uppenbarar på samma gång ordens flyktighet. Den filosofiskt beläste Fosse skriver i en av sina essäer:

”Det man inte kan säga, ska man tiga om, sa Wittgenstein. Medan Derrida säger att det man inte kan säga, ska man skriva. Jag förstår vad de bägge menar.”

Det är i denna spänning mellan det sägbara och det osägbara som Fosse rör sig. Det avskalade språket skulle kunna tolkas som ett sätt att rensa språket från allt det onödiga, från pratet, så att det som faktiskt sägs är det verkligt väsentliga, det som pekar mot det osägbara. I en annan av sina essäer skriver Fosse: ”Så tystnaden är kanske det bästa man kan omge det man djupast vet med. Kanske är det också tyst i sig själv, som det icke sagda i det sagda.” I pjäsen Dröm om hösten låter Fosse en av sina rollfigurer säga:

”ju mer man pratar om

Ja om Gud

ju mer försvinner det man pratar om

och till slut är det

bara pratet kvar.”

Kanske är det i detta som Fosses främsta styrka ligger. Hans språk är omgivet av en tystnad, som i allra högsta grad är talande. Det är en estetik som genom att säga lite lyckas uttrycka mycket. Och paradoxalt nog blir denna tysta hållning till ett försvar för språkets och litteraturens värde. Ty det är svårt att komma på ett bättre argument för litteraturens och konstens nödvändighet: Den seriösa litteraturen behövs för att pratet ska undermineras och språket upprätthållas.

John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.