Anteckningar om Achmatova

Alla konstarter förefaller ha blomstrat under Silveråldern, kreativiteten var enorm, mångfalden häpnadsväckande. Fem poeter karakteriserar epoken: Pasternak, Tsvetajeva, Mandelstam, Achmatova och Majakovskij. Alla fem gick tragiska livsöden till mötes efter revolutionen. Mandelstams liv har blivit skildrat av hans änka Nadezjda Mandelstam. Achmatova levde längst av dessa fem. Den senare delen av hennes liv har blivit noggrant beskrivet av hennes väninna och medhjälpare Lidia Tjukovskaja. Bokförlaget Ersatz har givit ut den första volymen av hennes Anteckningar om Anna Achmatova. Första boken 1938–1941, en volym på 600 sidor i översättning av Ola Wallin. Som appendix i boken finns Hans Björkegrens tolkningar av två av Achmatovas mest kända diktcykler ”Rekviem” och ”Poem utan hjälte”. Två volymer till av anteckningarna ska komma.

Nadezjda Mandelstams och Lidia Tjukovskajas arbeten kunde publiceras i Ryssland först under glasnost i slutet av 1980-talet. De företräder en helt annorlunda sakprosatradition än nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, men nog så viktig i den nutida ryska kulturen. Aleksijevitj låter de vanliga människornas röster göra sig hörda, röster som annars är stumma i historien. Nadezjda Mandelstam och Lidia Tjukovskaja berättar om den ryska kultureliten från Silveråldern och dess försök att överleva Stalins terror. De var personer som var vana att höras och ville höras, men som förstummades av sovjetmakten.

Achmatova: Liv och verk

Anna Achmatova föddes 1889 och dog 1966. Hon tillhörde en poetisk skola som kallades för akmeismen. Denna ersatte symbolismen som hade behärskat den litterära scenen från ungefär 1890. Akmeisterna debuterade ett knappt decennium in på 1900-talet och krävde större klarhet i dikterna. Under den senare delen av sitt liv tyckte Achmatova inte om att bli klassificerad som akmeist, hon ville vara poeten Anna Achmatova utan någon skolbeteckning. Hennes första diktsamling, Kvällen, kom ut 1912 och innehåller liksom hennes följande två diktsamlingar psykologiskt övertygande kärleksdikter utformade som kortnoveller på vers på ett språk som är bländande i sin klarhet.

Hon skrev en hel diktcykel, ”Rekviem”, som handlade om Den stora terrorn, en diktcykel som kunde komma ut först i slutet av 1980-talet under glasnost och som i Anteckningar bara kan nämnas indirekt, men som finns med i sin helhet i utgåvan.

I ”Rekviem” gestaltas Den stora terrorn och Achmatovas egen erfarenhet av denna utstuderade förtryckarapparat. Sonen Lev Gumiljov satt i läger under mer än tio år och Anna Achmatova försökte till och med skriva en dikt tillägnad Stalin för att få honom fri. I diktcykeln finns en stark identifikation mellan dels sonen och Kristus, dels modern och Gudsmodern. Det liturgiska citatet är därför inte hämtat ur den ortodoxa minnesbönen för döda utan ur långfredagens gudstjänst, där Kristus ber sin moder att inte sörja honom:

Korsfästelsen

”Min moder, gråt ej över

att jag i graven lagts.”

I.

Änglakören prisade den stora stunden

och himlarna smalt samman som i eld.

Han sade till sin Fader: ”Varför

har du övergivit mig?” Till Modern

sade han: ”Min Moder, gråt ej!”

II.

Magdalena skakade av gråt.

Lärjungen var som förstenad.

Men ingen vågade se dit bort

där Modern tigande stod.

I ett annat verk som Achmatova arbetade med under denna tid, ”Ett poem utan hjälte”, låter hon sedan länge döda gestalter från före revolutionen komma och fira nyåret 1941 med henne. Också detta finns som appendix i volymen i Hans Björkegrens tolkning.

Under långa tider var hennes dikter förbjudna att publiceras och 1946 blev hon utesluten ur det sovjetiska författarförbundet. Uteslutningen hade föregåtts av en partiresolution, som publicerades i Pravda den 21 augusti samma år, där det bland annat hette: ”Achmatova är en typisk företrädare för en för vårt folk främmande, tom och idélös poesi.”

I ett tal till Leningrads författare vid samma tillfälle karakteriserade Andrej Zjdanov, partiets kulturansvarige, Achmatova som poet och som människa: ”Antingen är hon nunna eller sköka, eller snarare både nunna och sköka, i henne blandas hor med bön.”

I skuggan av Den stora terrorn

Lidia Tjukovskaja föddes 1907 och dog 1996. Hon skrev en roman om Den stora terrorn redan på 1930-talet, Det tomma hemmet, en roman som kunde publiceras i Sovjetunionen först under glasnost och som nyligen utkommit på svenska i en reviderad översättning. Lidia Tjukovskaja var under Brezjnevtiden en av de mest kända sovjetiska dissidenterna, som i sitt hem tog emot till exempel Aleksandr Solzjenitsyn när han var i onåd. Hon blev liksom Achmatova utesluten ur författarförbundet. Lidia Tjukovskaja och Nadezjda Mandelstam var kanske de två viktigaste gestalterna i Brezjnevs Sovjetunionen för att försvara yttrandefrihet och humanism.

Tjukovskajas anteckningar handlar om Achmatovas poesi och syn på litteraturen i stort, förhållandet till människor i deras omgivning och om det svåra vardagslivet i Leningrad strax före andra världskriget och under evakueringen från kriget i Tasjkent. Tjukovskaja bokför Achmatovas alla krämpor, stora som små, liksom hennes nycker, stora som små. Hon skriver om oordningen i Achmatovas rum, hennes ointresse för kläder, hennes skiftande utseende från dag till dag, men ett utseende som nästan alltid är majestätiskt. Sonen Lev ska vid ett tillfälle ha sagt till sin mor: ”Sluta bete dig som en drottning.”

Bakgrunden till första delen av Anteckningar är alltså Den stora terrorn, att Anna Achmatovas son Lev satt i fångläger och att Tjukovskajas man Matvej Bronstein hade avrättats 1938. Om all denna tragedi finns inget berättat i Anteckningar. Tjukovskaja skriver i sitt förord att frågor om terrorn och sonens respektive mannens öde var lika viktiga som allt annat som finns med i anteckningarna, men detta var det för farligt att skriva om. Det finns då och då indirekta hänvisningar, som när Achmatova hävdar att en av den ryska romantikens poeter, Michail Lermontov, inte dödades på grund av tsarmaktens intriger, som tidigare påståtts. Det fanns inga venetianska assassiner eller giftmördare som maktens företrädare på 1830-talet. Sådana fanns, antyder Achmatova, däremot i överflöd i 1930-talets Sovjetunionen. Achmatovas egna dikter viskades fram eller antecknades på små lappar, memorerades och brändes sedan upp. Hon menade sig ständigt vara avlyssnad av dolda mikrofoner.

Nadezjda Mandelstam kallade Stalintiden för den förgutenbergska, och många av samtalen mellan Tjukovskaja och Achmatova gällde svårigheterna att få publicera sig, även om kulturklimatet något hade förbättrats under andra världskriget. Några publiceringar blev till slut möjliga, bland andra en dikt om kriget som publicerades i Pravda.

Det politiska och religiösa tema som saknas i själva anteckningarna finns i högsta grad närvarande i ”Rekviem” och ”Poem utan hjälte” som finns i appendixet.

Anteckningarna återger de två kvinnornas samtal om litteratur, särskilt Achmatovas eget författarskap, och vardagsskvaller om människor i deras omgivning. Många författare blir hårt åtgångna för bristande litterär kvalitet, andra får beröm. Många hårda ord fälls över medmänniskorna och inte bara över regimens medlöpare. Båda är överens om att inte tycka om Turgenev och Tjukovskaja antecknar: ”Jag blev glad åt denna gemensamma antipati.” Sovjetlitteraturen, den socialistiska realismen, existerar inte i deras värld. De representerar den ryska Silverålderns litterära enklav eller snarast exterritoriella värld men också Aleksandr Pusjkin och de närmaste föregångarna Aleksandr Blok och Innokentij Annenskij. I den sista delen av Anteckningar dyker Joseph Brodsky upp som ung poet och som en fortsättare av Silveråldern, som Achmatovas poetiska arvtagare. Utländska författare som Tjukovskaja och Achmatova läser är Dante och Shakespeare, men också de stora 1900-talsprosaisterna: Joyce och Proust. Eftersom alla samtal om politik är bortcensurerade av Tjukovskaja själv ger miljön intryck av ett litterärt drivhus. De känsliga ämnena finns i appendixet med dikter och i de hundratals noter som Tjukovskaja lade till inför publiceringen.

De två skapar en motkanon där nästan inga verk som gillades av sovjetmakten ingick. Det står klart att det är Achmatovas kanon som segrat, de författare som hon och Tjukovskaja ringaktade är de författare som sovjetmakten höjde till skyarna. De två kvinnornas favoritförfattare ingår i dag i skolans litteraturundervisning, de sovjetiska författarna är bortglömda.

Normalt bekvämt vardagsliv finns inte i hennes anteckningar lika litet som i någon av Dostojevskijs romaner, det är ett liv på gränsen som hela tiden skildras, på gränsen till sjukdom, försvinnande, utplåning och död. Vad som är viktigt är litteraturen, särskilt poesin. Ett enda ord kan vara viktigare än allt annat. Vänskap kan bytas mot fiendskap på ett ögonblick och skvaller och elakheter ligger alltid i luften.

Vissa av samtalen utvecklar sig till miniessäer eller minidialoger om rysk litteratur, medan andra stannar vid tvärsäkra konstateranden om det ena eller andra författarskapets kvaliteter.

Anna Achmatova framstår i anteckningarna som suverän ledare i Silverålderns kvarblivna och exterritoriella värld, hon är stark, hon är precis i sina omdömen, men också som anstår en suverän ombytlig, alltid med vacklande hälsa och rent av elak mot Lidia Tjukovskaja, som också ger igen då och då med hårda ord. Tjukovskaja framstår som den trogna medhjälparen, som står ut med orättvis behandling men också får ta del av förtroenden. Hon ser som sin uppgift att bevara Achmatovas dikter för eftervärlden, och hon lär sig dem utantill eller skriver av dem om de är politiskt ofarliga. När hon är på väg hem efter att ha hört Achmatova läsa sina dikter konstaterar hon:

Hur hade jag korsat Nevskij! Jag hade gått som en sömngångare, i stället för månen var det dikterna som hade visat mig vägen, och världen hade varit frånvarande.

Vad Achmatova läst för henne var bland annat:

”Somliga ser in i ömma blickar.

Andra dricker till gryningen.

Medan jag förhandlar natten igenom

med mitt omutliga samvete.”

Achmatova behöver hjälp med allt, som att laga mat, städa, ordna alla praktiska frågor i livet. Hon är helt opraktisk och erkänner det också för Tjukovskaja, på samma sätt som Tsvetajeva förklarat sig vara det för Tjukovskaja. Någon gång erkänner hon att hon inte är opraktisk egentligen men bara inte vill utföra vardagssysslorna. I december 1942 upphör vänskapen mellan de två kvinnorna. Tjukovskaja kallar detta Achmatovas svek utan att närmare förklara vad som hände i deras relation. Kontakten återupptogs först tio år senare då också anteckningarna återupptogs och hon skulle fortsätta att följa Achmatova fram till hennes död 1966.

Minnet av Silveråldern

Achmatovas begravning i Nikolskijskatedralen i Leningrad blev en viktig manifestation för Silverålderns Ryssland och dess överlevande genom sovjettiden, en begravning som arrangerades av Joseph Brodsky tillsammans med sonen Lev Gumiljov. Den var en manifestation mot partiets och statens ateistiska propaganda och för poesin. Många av ungdomarna hade aldrig tidigare varit inne i en kyrka under pågående gudstjänst och de uppfattade ceremonins ålderdomliga ord som direkt knutna till Achmatova och hennes livsöde.

Anteckningarnas första del utspelar sig alltså i Leningrad strax före belägringen och i Tasjkent dit de två kvinnorna evakuerats. Det praktiska är svårt att ordna. För att skaffa rum i evakueringen, någonstans att äta eller ved för att värma upp hennes iskalla rum måste de vända sig till olika inflytelserika personer. Det är en absurd värld byggd på personliga kontakter som skildras, och den blir bara ännu mer absurd av krigstillståndet och evakueringen.

Achmatova ser sig själv som en stor rysk poet, vilket hon också är. Det finns ingen ödmjukhet, inte ens spelad sådan, i hennes gestalt. Hon spekulerar i ”Rekviem” om att man i framtiden kommer att vilja sätta upp ett monument över henne, som man gjort över de riktigt stora ryska författarna som nationalskalden Alexander Pusjkin. Tjukovskaja återkommer ofta i Anteckningar till det majestätiska och monumentala i Achmatovas gestalt. Achmatova föreslår själv i förordet till ”Rekviem” att statyn över henne en gång ska sättas upp utanför fängelset Kresty där Achmatova stod i tusen timmar för att få veta vad som hänt hennes son. Hon lovar också någon i kön, som får veta att hon är den stora poeten Anna Achmatova, att hon kan beskriva Den stora terrorn. Achmatova får vad som under sovjettiden kallades ”en social beställning”, men inte från partiet att skriva en socialistiskt realistisk roman, utan av folket i kön utanför fängelset. I dag har man verkligen uppfört en staty föreställande Achmatova på andra sidan Neva-floden i förhållande till Kresty med utsikt mot det fängelse som alldeles nyligen har upphört att fungera som sådant.

I Anteckningar känns det på samma sätt som i Nadezjda Mandelstams memoarer som om den lilla gruppen av överlevande poeter från Silveråldern bildade en den ryska litteraturens oppositionsrörelse i ett land där ingen opposition verkade finnas. Det är en grupp människor som lider svårt, nästan bara kvinnor kommer till tals, männen sitter i läger eller är redan avrättade. Tjukovskaja kallar både sig själv och Achmatova för kvinnofiler, ordet feminism fanns inte riktigt etablerat i Ryssland vid den tiden. Achmatova påpekar för sin väninna att det nästan aldrig står några män i fängelseköerna.

Achmatova skapar myten om sig själv och den ryska Silveråldern. Hon omger sig med ett hov av beundrande kvinnor, som tröstar henne, som hjälper henne, som lyssnar på henne och ofta också skvallrar om varandra. Achmatova läser sina dikter för dem, får dem kopierade och diskuterar ordval i dikterna. Hon skriver inte bara sin poesi, hon skriver också sitt liv, ett uttryck som de ryska litteraturvetarna gärna använder om de stora ryska poeternas förhållande till sin biografi. I Tjukovskajas bok kan det någon gång kännas att livsskrivandet tar över poesin. Achmatova intresserar sig för hur man skriver om henne, om sitt eftermäle, hur hon avbildas, ja, hur hon fotograferas. Det är viktigt för henne att sorgerna och lidandet ska synas på fotografierna, hon vill till och med styra med hur hennes poesi parodieras. Tjukovskaja hade en bakgrund som förlagsredaktör, hon rättade kommateringen, hon påpekade Achmatovas felstavningar. Achmatova utbrast vid ett tillfälle att hon inte kunde stava på något av de språk som hon behärskade. Ofta blev hon irriterad på Tjukovskaja för hennes kommentarer. Tjukovskaja förefaller försöka redigera inte bara Achmatovas poesi utan också hennes liv genom att skapa ett ömsesidigt beroendeförhållande och det är kanske detta som leder till brytningen dem emellan 1942.

Bokens budskap är att poesi och skönlitteratur har en djup mening också i ett samhälle i ett tillstånd av förtryck, umbärande och krig. Dikterna som citeras och diskuteras är nästan aldrig politiska, de är helt enkelt poesi, som finns som alternativ till krig, armod och förtryck.

Den svenska översättningen och utgivningen är onekligen ett storverk. Vad som vid några tillfällen skorrar i öronen i den svenska språkdräkten är användningen av ord från nutidssvenskan som inte känns passande som vardagsspråk i Achmatovas värld. Ingen ”fimpade” cigaretten på den tiden och ingen ”däckade” av trötthet, allra minst den majestätiska Achmatova.

Boken förmedlar minnet av så många människor som led och gick under. Den svenska läsaren får möta ett ryskt sätt att med stor kärlek och respekt, ibland kanske för stor, förhålla sig till sina klassiker och dokumentera varje ögonblick i en författares liv. Tjukovskajas bok ingår samtidigt i en särskild genre i världslitteraturen som ibland kallas sekreterarlitteratur, litteratur om stora författare skriven av deras medhjälpare, vars mest kända exempel är Johann Peter Eckermanns tre volymer om Goethes sista år. Det finns stora likheter mellan de två verken i det att de följer sina författare så nära, så intimt, så hängivet och självuppoffrande. Både Eckermann och Tjukovskaja är själva författare och det finns litterära ambitioner i deras anteckningar.

Anteckningarna redigerades av Lidia Tjukovskaja som var tveksam till att de skulle publiceras. En mycket omfattande och förklarande notapparat sammanställdes av Tjukovskajas dotter och ytterligare en redaktionsgrupp. Det är ett enormt arbete som översättaren Ola Wallin har lagt ner. Boken blir ett ”Rekviem” över den stora terrorns offer översatt till svenska. Många hundra namn nämns precis som i en panichida, ett ortodoxt allmänt rekviem i en stor kyrka, där många hundra namn av nyligen eller sedan länge avlidna ljuder.

Lidia Tjukovskaja: Anteckningar om Anna Achmatova, Första boken, 1938–41. Ur Tasjkenthäftena, 1941–42, Rekviem & Poem utan hjälte. Översättning: Ola Wallin. Ersatz 2015, 590 s.

Per-Arne Bodin är professor i slaviska språk med litterär inriktning vid Stockholms universitet.