En sekularism öppen för religion? Den amerikanska modellen

Innan Frankrike gjorde det, förklarade sig USA konstitutionellt sekulärt. Detta land förenar sekulära krav med religiös vitalitet på ett sätt som förtjänar att undersökas. Den amerikanska sekularismen förutsätter att medborgarnas samvetsfrihet respekteras, liksom även de kompletterande principerna om åtskillnad från och neutralitet gentemot religionen på institutionell nivå. Till skillnad från Frankrike var uppkomsten av åtskillnaden mellan stat och religion inte konfliktfylld, förutom vissa speciella händelser.

I allmänhet formulerades sekularismen i USA – där 89 procent tror på Gud – inte i motsats till religionerna. Den är till stor del ett ständigt ofullständigt resultat av förhandlingar mellan staten och de religiösa gemenskaperna. I det avseendet tillåter den amerikanska åtskillnaden mellan religion och stat att religiös identitet och partikularism uttrycks i den offentliga sfären. Detta ses inte som ett hot mot staten eller mot den sociala sammanhållningen. Religionen uppfattas i USA som en civil dygd och kyrkorna och andra konfessionella grupper som verktyg för en social integration som bidrar till den amerikanska demokratins vitalitet.

Den amerikanska separationens ursprung och innehåll

Första tillägget till The Bill of Rights, från 1791, föreskriver att ”kongressen [inte] får utfärda någon lag som rör etablerandet (etableringsklausulen) av en religion eller som förbjuder dess fria utövande (paragrafen om fritt utövande)”. Högsta domstolen har sedan 1940-talet tolkat detta så att även om detta tillägg ”kräver att staten förblir neutral i sitt förhållande till grupper av troende och icke-troende, […] så kräver det heller inte att staten ska vara deras motståndare. Den statliga makten bör inte användas för att vare sig genera eller gynna religionerna” (Everson v. Board of Education 1947).

Tillägget hade redigerats av ”unionens fäder”, av dem som undertecknade Självständighetsförklaringen. Dessa hade bidragit till att bygga det konstitutionella ramverket för den nya amerikanska republiken under 1780-talet. Dessa unionsfäder hade en helt annan attityd till frågan om religionen och staten än vad ”pilgrimsfäderna”, eller ”puritanerna”, nybyggarna som hade kommit till New England under första hälften av 1600-talet hade. Ty även om de senare hade flytt från religiösa förföljelser som de hade utsatts för i England, så hade de själva en begränsad syn på toleransen. Deras plan var att grunda en ”kristen teokrati” på den amerikanska kontinenten, ”staden på kullen”, som guvernören för kolonin vid Massachusettsbukten, John Winthrop, föreställde sig den. De invånare som var ”icke-konformister” – som inte tillhörde den officiella kyrkan – hade då uteslutits från den politiska gemenskapen. Deras civila rättigheter hade begränsats och vissa hade blivit bannlysta, fängslade och till och med avrättade. Under kolonialtiden opponerade sig likväl många religiösa ledare, som baptisten Roger Williams, som grundade Rhode Island, och kväkaren William Penn, som gjorde Pennsylvania till en tillflykt för konfessionella minoriteter, mot puritanernas teokratiska avsikter genom att utifrån teologiska grunder försvara principerna om samvetsfrihet och åtskillnad mellan den civila och den religiösa makten.

När USA grundades i slutet av 1700-talet företräddes dessa idéer tydligt av James Madison och Thomas Jefferson, två unionsfäder som stod närmare deismen – tron på ett Högsta väsende som skänker sin ordning åt världen, men som inte ingriper i människornas tillvaro – än puritanernas kristna ortodoxi, inom vilken de kritiserade dogmatismen och den ”blinda” underkastelsen under Bibeln. Deras sätt att nalkas frågan om staten och religionen var influerat av upplysningsfilosoferna, i synnerhet John Locke (1632–1704), som var en av de första att plädera för en åtskillnad mellan kyrka och stat i sin A Letter Concerning Toleration, publicerad 1689. Madison och Jefferson försvarade en mycket stor tolerans för USA genom att genom hela första tillägget motsätta sig etablerandet av en officiell religion och genom att förkasta varje förbindelse mellan konfessionell tillhörighet och medborgarskap i ett land som redan på den tiden karakteriserades av en mycket stor religiös mångfald. Artikel VI i konstitutionen, som antogs 1787, förbjuder likaledes religiösa eder för att få tillträde till anställning inom den federala administrationen, och konstitutionens text i allmänhet innehåller, till skillnad mot självständighetsförklaringen, inte någon referens till Gud eller till något ”Högsta Väsende”.

Enligt den lockeanska logiken, som de amerikanska konstitutionsskrivarna följde, är statens uppgift framför allt att garantera ”rätten till liv, till säkerhet och till egendom”. Det är följaktligen illegitimt att stifta lagar som skulle kunna straffa utövandet av en religion eller gynna en särskild trosuppfattning. I sitt Letter To the Danbury Baptists skrivet 1802, understryker Jefferson sålunda nödvändigheten av att konstruera ”en skiljemur mellan kyrkan och staten”, för att på samma gång skydda de konfessionella minoriteterna mot en officiell kyrkas tyranni och regeringen mot skadligt inflytande från vissa religioner.

De religiösa gemenskapernas roll

Det oberoende av civila och religiösa makter som unionsfäderna önskade förblev emellertid begränsat i USA under lång tid. Det första tillägget berörde när det antogs endast den federala staten. Massachusetts var den sista amerikanska stat som avskaffade sin officiella kyrka 1833. Det var först ett och halvt sekel senare, under 1940-talet, som paragrafen om etablering och det fria utövandet utvidgas på ett avgörande sätt, när Högsta domstolen beslutade att denna paragraf hädanefter i lika hög grad gäller för den federala regeringen som för delstaterna. Federaliseringen av det första tillägget möjliggjorde att separationsprincipen stärktes samtidigt som den utökade det konstitutionella skyddet av religionsfriheten, eftersom domstolen då avgjorde ett stort antal fall som berörde förhållandet mellan religionen och staten. Denna utveckling var till stor del ett resultat av en mobilisering bland de religiösa minoriteterna – katoliker, judar, Jehovas vittnen, mormoner, sjundedagsadventister och ateister – som hade diskriminerats eller bestraffats därför att de utövat sin tro på grund av den ihärdighet i det amerikanska samhället som historikern E. Digby Baltzell kallade Protestant establishment, vilket motsvarar de vita protestanternas dominans (WASP eller White Anglo-Saxon Protestants), och deras religiösa värderingar inom den politiska, ekonomiska, kulturella och vetenskapliga sfären i USA. Redan under första hälften av 1900-talet försvarade regelbundet grupper som American Jewish Committee, American Jewish Congress och National Religious Liberty Association (grundad av sjundedagsadventister) inför lokala och federala domstolar principen om en strikt separation av kyrka och stat, som den enda garantin för en verklig likhet inför lagen för dem som tillhör en religiös minoritet. Under decenniernas gång ökade kraven på en äkta statlig neutralitet i förhållande till religion och på en ännu större frihet för kulten – krav som ibland drevs ända till Högsta domstolen – vilket framgångrikt bidrog till att rättspraxis i förhållandet till första tillägget utvecklades till förmån för en jämlik och pluralistisk hållning.

Åren som följde på tillämpningen av paragrafen om etablering och om fritt utövande inom USA:s delstater präglades således av en rad sekularistiska domstolsbeslut, som tydliggör att regeringen varken kan gynna en religion framför en annan eller favorisera religion framför icke-religion. Domaren Hugo Blacks åsikt i fallet Everson v. Board of Education 1947, som rörde finansieringen av offentliga transporter för eleverna i de katolska skolorna i New Jersey, sammanfattar domstolens uppfattning i denna fråga: ”varken en stat eller den federala regeringen kan etablera en officiell religion. Varken den ena eller den andra kan anta lagar som stöder en religion, alla religioner eller som föredrar en i förhållande till en annan […]. Enligt Jeffersons egna yttranden är paragrafen om etablering avsedd att upprätta ’en skiljemur mellan kyrkan och staten’.”

Den ihärdiga juridiska kampen för de religiösa minoriteterna från organisationer som American Civil Liberties Union (ACLU) och Americans for the Separation of Church and State, bidrog på samma sätt under andra hälften av 1900-talet till att det som återstod av det protestantiska arvet i de statliga och kommunala amerikanska skolorna blev föremål för domstolsförhandlingar. För att tydligt skilja religiös tillhörighet från medborgarskap ansåg domstolen att religionsundervisning är oförenlig med konstitutionen (McCollum v. Board of Education 1948), på samma sätt som lärarledd bön (Engel v. Vitale 1962), bibelläsning i religiöst syfte (Abbington v. Schempp 1963), undervisning i kreationism inom biologikurser (Epperson v. Arkansas 1968; Edwards v. Aguillard 1987), stunder av ”tyst meditation” (Wallace v. Jaffree 1985), och även ekumeniska predikningar vid ceremonierna i samband med betygsutdelning (Lee v. Weisman 1992). Genom sin mobilisering har de religiösa gemenskaperna under hela 1900-talet varit djupt delaktiga i att stärka principerna om åtskillnad och neutralitet och således bidragit till att ytterligare förverkliga unionsfädernas sekularistiska ideal.

Likväl har en ytterst konservativ högsta domstol under tryck av grupper inom den kristna högern sedan 1990-talet ”mjukat upp” sin tolkning av etableringsparagrafen – genom att exempelvis liberalisera reglerna för offentlig finansiering av religiösa institutioner. Domstolen medgav exempelvis att offentliga medel kan överföras till konfessionella skolor i den mån som denna finansiering är indirekt och en följd av föräldrarnas individuella val (Zelman v. Simmon-Harris 2002. Se även domarna Rosenberger v. University of Virginia 1995 och Mitchell v. Helms 2000.) Men trots denna ytterst ”överdrivet välvilliga” tolkning av det första tillägget, ifrågasatte inte domarna principen om statens neutralitet, som förbjuder regeringen – den federala såväl som den delstatliga – att stödja en religion mer än någon annan, eller religion i stället för icke-religion.

Exempel på religiös anpassning

Att staten är tvungen att förhålla sig neutral i förhållande till religion betyder inte, vilket Högsta domstolen har upprepat vid flera tillfällen, att den bör vara fientlig mot eller ingripa i den privata sfären: ”en sekulär stat är inte detsamma som en ateistisk eller antireligiös stat. En sekulär stat upprätthåller varken ateism eller någon religion som officiellt credo” (County of Allegheny v. ACLU 1989. Se även Abington v. Schempp 1963 och Everson v. Board of Education 1947). Det handlar följaktligen om att finna en tillfredsställande jämvikt mellan paragrafen om etablering och paragrafen om fritt utövande. Detta för att undvika att försvaret av principerna om separation och neutralitet leder till att en oskälig inskränkning av religionsfriheten och därmed av medborgararnas likhet inför lagen. I detta avseende innebär sekularismen till exempel, att även om religiös utövning är strikt förbjudet i statliga och kommunala skolor, så måste staten respektera elevernas religionsfrihet och får inte inskränka deras rätt att fritt praktisera sin tro: bärandet av konfessionella kläder och kännetecken, till och med iögonfallande sådana, är därför tillåtet inom amerikanska skolinrättningar, på samma sätt som de studerandes religiösa uttryck är det.

Det finns dock ett mycket speciellt exempel på en kompromiss mellan det första tilläggets stundtals motstridiga krav och möjligheten att medge undantag av religiösa skäl för individer som indirekt blivit diskriminerade genom tillämpningen av en neutral lag som gäller alla. Dessa undantag, som judar och mormoner krävt sedan 1800-talet, men som domstolarna hade vägrat att medge – officiellt med hänvisning till principen om separation, men framför allt för att skydda den protestantiska moraliska ordningen mot minoriteternas partikularistiska anspråk – blev vanligare under det följande århundradet, allt eftersom det religiösa landskapet blev alltmer diversifierat. År 1963 bekräftade Högsta domstolen sålunda att det finns en konstitutionell rätt till religiösa undantag. Det gällde ett fall med en anställd som var sjundedagsadventist och som blivit avskedad och som nekats arbetslöshetsunderstöd därför att hon vägrade att godta arbetsgivarens krav på att arbeta på lördagar, som är vilodag enligt hennes religion. (Sherbert v. Verner 1963. Högsta domstolen hade dittills vägrat erkänna att undantag på grund av religion skulle vara förenligt med konstitutionen. Se Reynolds v. United 1878). Genom att erkänna att lagen ibland kan kringgås för att gynna majoritetens intressen förklarade Högsta domstolen att paragrafen om fritt utövande ålägger staten att göra ett undantag när det handlar om en neutral lag som gäller alla i de fall där den kommer i konflikt med en individs religiösa utövande, om inte staten kan visa att det är av ”yttersta vikt för staten” (compelling state interest) att lagen ifråga tillämpas.

Rättstillämpningen i fallet Sherbert visar på nödvändigheten av att den sekulära staten tar hänsyn till sina medborgares religiösa övertygelser, inte för att ge politiskt godkännande åt vissa konfessionella identiteter, men för att återupprätta lika rättigheter för de minoriteter som missgynnats av lagens oundvikliga majoritetspräglade skevhet. Ett undantag skulle således vara legitimt när det gäller det första tillägget, endast om det avser att kompensera statens begränsningar av rätten till fri religionsutövning och det får aldrig utgöra ett stöd för den ena eller andra trosriktningen, vilket skulle innebära ”att ha auktoritet över den religiösa lagen” i strid med etableringsparagrafen. (Se i synnerhet Board of Education of Kiryas Joel Village School District v. Grumet 1994. I denna dom förklarade Högsta domstolen med stöd av etableringsparagrafen att en lag i delstaten New York, som godkände inrättandet av ett skoldistrikt utifrån en hassidisk-judisk gemenskaps område, var oförenlig med konstitutionen.)

Trots att Högsta domstolen sedan 1963 beviljat ytterst få undantag från lagen förorsakade dess beslut 1990, att undanröja den konstitutionella rätten till religiösa kompromisser och att överlåta hela ansvaret för att bevilja eller inte bevilja undantag på lagstiftaren, en proteströrelse utan like från ideologiskt väldigt olika grupper, såväl sekularistiska som religiösa. Det var exempelvis fallet med ACLU och Americans United for the Separation of Church and State, men också med National Association of Evangelicals, American Muslim Council, American Jewish Committe, National Sikh Center och National Council of Churches. I ett gemensamt uttalande till Kongressen förkastade dessa grupper, som samlats inom The Coalition for the Free Exercise of Religion, ett domslut som ”avlägsnar första tilläggets paragraf om fritt utövande” och som ”banar väg för brott mot alla religiösa medborgares rättigheter”. Deras krav på återställandet av en allmän rätt till ett undantag i enlighet med rättstillämpningen i fallet Sherbert, blev verklighet 1993 när en nästan enig kongress antog The Religious Freedom Restoration Act (RFRA), som säger att ”staten inte påtagligt får hindra en enskild persons religionsutövning även om detta hinder är resultatet av en reglering med universell räckvidd […] Staten får påtagligt hindra en persons religionsutövning om den [staten] kan visa att detta hinder 1) tjänar ett nödvändigt nationellt intresse (compelling state interest) och 2) att det är det minst restriktiva sättet för att försvara detta nödvändiga nationella intresse. Kongressen antog då även The Religious Land Use and Institutionalized Persons Act (RLUIPA), som påtagligt förstärker möjligheterna till undantag till förmån för fångar. Med stöd av RLUIPA skrev Högsta domstolen i en dom i januari 2015 att ett fängelse i Arkansas ”grovt” hade kränkt religionsfriheten för en fängslad muslim genom att av säkerhetsskäl förbjuda honom att anlägga ett en centimeter långt skägg, i överensstämmelse med hans religiösa övertygelse (Holt v. Hobbs).

Det råder således i USA en mycket stark konsensus beträffande själva principen om religiösa undantag. I synnerhet visar de många motstridigheterna och kontroverserna som råder kring principens tillämpning på svårigheten att minska de strukturella spänningar som finns inom det första tillägget. År 1997 begränsade Högsta domstolen RFRA till att endast omfatta de federala lagarna. Men skissen till en Workplace Religious Freedom Act, med vad som uppfattats som ”rimliga undantag” inom arbetslivet – Dessa tillåter att en anställd har rätt till att få lägga om sina arbetsuppgifter i de fall den anställdes religiösa tro eller utövning står i strid med ett företags bestämmelser, och där ett undantag inte utgör ett ”extremt besvär” för arbetsgivaren – har aldrig antagits av Kongressen, fastän ett flertal lagförslag har lagts fram sedan 1995 och antalet anmälningar om religiös diskriminering, i synnerhet när det gäller muslimska anställda, mer än fördubblats under de senaste 20 åren.

Å andra sidan kräver också de religiösa grupper som historiskt varit i majoritet – katoliker och protestanter – sedan några år allt fler undantag, i huvudsak från lagarna om reproduktiv hälsa och samkönade äktenskap. I ett utslag som väckte mycket kritik, tillerkände Högsta domstolen 2014, på grundval av RFRA, innehavaren av affärskedjan Hobby Lobby rätten att inte följa ”dekretet om preventivmedel”, som Obama-administrationen hade utfärdat två år tidigare. Detta dekret kräver att företagen helt och hållet betalar sina anställdas kostnader för preventivmedel, vilket är ett krav som strider mot den kristna övertygelsen hos den evangeliskt kristna familj som leder Hobby Lobby. Organisationer som försvarar sekularismen menar dock att dessa krav är en politisk instrumentalisering av undantagen från den kristna högerns sida, som än en gång försöker påtvinga sina konservativa värderingar på det amerikanska samhället, i religionsfrihetens namn.

Det symboliska erkännandet av det religiösa

Utöver undantagen illustrerar också den religiösa symbolismen på det offentliga området innehållet i och mångtydigheten i det som Denis Lacorne kallat den ”prästvänliga” sekularismen i USA. Dessa symboler är välkända. Uttrycket In God We Trust präglades på mynten 1864. Det blev sedan USA:s officiella devis, innan det också trycktes på sedlarna 1956 under kalla kriget. Formuleringen under God inkluderades i trohetseden till fanan som eleverna förutsätts avlägga innan kurserna börjar. Sedan slutet av 1700-talet inleds traditionellt Kongressens sammanträden med en bön – ibland har religiösa ledare för muslimer, judar eller hinduer bjudits in för att leda denna – och Högsta domstolens sammanträden inleds med proklamationen God Save the United States and this Honorable Court (Gud bevare USA och denna aktningsvärda domstol). Bland andra ritual med religiös konnotation som inte har kodifierats finns i synnerhet sedvänjan att presidenterna avlägger ed på Bibeln, en gest som vilar på traditionen, men som inte föreskrivs i någon lagtext.

I allmänhet betraktas dessa symboler och ceremonier som uttryck för den amerikanska ”civila religionen”, som enligt Robert Bellahs definition motsvarar en ”institutionaliserad samling av trosövertygelser, symboler och riter som berör de sakraliserade fakta som har spelat en avgörande roll i de amerikanska institutionernas utveckling i alla avseenden inom det offentliga livet i USA” (Robert N. Bellah: ”Civil Religion in America” i Daedalus, nr 96, 1967. Citerat från Camille Froidevaux-Metterie: Politique et religion aux États-Unis, La Découverte, 2008, s. 106.). Trots att denna religiösa symbolism är oförenlig med första tilläggets krav, har domstolarna alltid vägrat att ta upp denna till behandling. I domen Marsh v. Chambers 1983 ansåg Högsta domstolen att de icke-konfessionella bönerna som lästes av offentliganställda präster innan Nebraskas delstatsparlament började sina sammanträden inte stod i strid med konstitutionen. Domstolen menade att denna religiösa symbolism utgör ”ett acceptabelt erkännande av trosriktningar som en stor del av invånarna i det här landet tillhör”, vilket inte bryter mot etableringsparagrafen, eftersom det har en historisk dimension, saknar tvingande inslag och inte tvingar någon att tro på Gud eller att tillhöra någon religion. Den är inte heller sekteristisk, eftersom dessa symboler refererar till Gud i allmänhet och inte till Jesus Kristus eller till någon särskild religiös tradition. Men även här är Högsta domstolens rättstillämpning inte utan tvetydigheter. År 2014 uttalade den i en dom att det ändå var förenligt med konstitutionen att inleda kommunfullmäktigesammanträdena i staden Greece i delstaten New York med explicit kristna böner.

Alltjämt i enlighet med denna symboliska ordning försummar presidenter liksom även lokala offentliga myndigheter inte att regelbundet hylla det amerikanska konfessionella landskapet, i synnerhet i samband med de stora religiösa högtiderna. Vita huset anordnar exempelvis varje år en middag vid hanukka, diwali eller ramadans avslutning (eid al-fitr), medan borgmästarna eller delstatsguvernörerna bjuder in representanterna för de största religiösa gemenskaperna till interkonfessionella ceremonier. Som Micheline Milot skriver ”erkännandet av pluralismen är korrelativ ur statens synvinkel, utifrån en bedömning av vilken skadlighet som ett samhällsmässigt deltagande kan ha de på medborgerliga banden till staten”, och dessa evenemang, som långtifrån uppfattas stå i strid med separationsprincipen, utgör således tillfällen att fira den amerikanska andliga mosaiken och att uppmärksamma religionerna i det demokratiska livet på såväl lokal som nationell nivå. Det är dessutom sedan några år tillbaka inte ovanligt att lägga märke till en närvaro av föreningar för icke-troende eller humanister vid dessa ceremonier, som en markering av ett officiellt erkännande av att alltfler amerikaner bekräftar att de inte tillhör någon religion.

Sekularismens nya gränser

En av de viktigaste utvecklingarna inom det religiösa landskapet under de senaste 20 åren har faktiskt varit det ökande antalet amerikaner som deklarerar att de inte tillhör någon religion – från 7 procent 1990 till 16 procent 2007 och de utgör i dag 23 procent – vilket blir nästan en fjärdedel av befolkningen. Den stora majoriteten (61 procent) av dessa nones, som de kallas i medierna, tror på Gud och vägrar att identifiera sig som ”ateister” eller ”icke-troende”, medan endast 13 procent bland dem bekräftar att religionen intar en ”mycket viktigt” plats i deras liv (mot 53 procent av resten av befolkningen). Denna utveckling är särskilt anmärkningsvärd i ett land som sedan Tocqueville ansetts vara ”exceptionellt religiöst” och väcker frågor om framtiden för den ”prästvänliga” sekularismen i USA. Detta så mycket mer som antalet nones ökar parallellt med att aktivismen bland icke-troende grupper – inom hela den irreligiösa skalan (ateister, humanister, fritänkare, skeptiker etc.).

The Secular Coalition for America, grundad 2002, framställer sig som den viktigaste lobbygruppen genom att inrikta sig på att försvara de ”icke-teistiska” medborgarnas intressen i Washington. Bland dess 17 nationella medlemsorganisationer återfinns American Atheists, The American Humanist Association, The Society for Humanistic Judaism, The Freethought Society och Hispanic American Freethinkers. Dessa organisationer, vars politiska och juridiska inflytande förblir begränsat, vill ytterligare stärka åtskillnaden mellan religion och stat, för att göra staten mer jämlik och inklusiv i förhållande till de icke-troende och på så sätt fullborda unionsfädernas sekularistiska avsikter. – Det finns inte längre någon laglig diskriminering av icke-troende i USA. De sista diskriminerande bestämmelserna gentemot ateister förklarades vara oförenliga med konstitutionen av Högsta domstolen i början av 1960-talet (se Torcaso v. Watkins 1961) – Det är i detta syfte som vissa grupper som American Atheist eller The Freedom From Religions Foundation fortsätter att kämpa mot den religiösa symbolismen i det offentliga rummet. Den bidrar enligt dem till social och kulturell isolering av icke-troende och klassar dem som endast ”andra klassens medborgare”, till att vara ständigt marginaliserade i nationella gemenskapen. Helt nyligen angrep humanistgrupper principerna för religiösa undantag, vilka enligt dem utgör en grundlagsstridig favorisering av religiösa individer från statens sida. Följaktligen kräver exempelvis The Secular Coalition for America att möjligheten till undantag från lagen uttryckligen utvidgas till att omfatta även sekulära uppfattningar – det vill säga sådana som inte grundar sig på en religiös trosuppfattning. Denna uppfattning försvaras också i dag av många amerikanska jurister, i synnerhet Kent Greenawalt och Nelson Tebbe. Dessa hävdar att en sådan utvidgning av möjligheterna till undantag för icke-troende individer är det enda sättet att garantera statens neutralitet och en verkligt ”moralisk jämlikhet” för en alltmer betydande befolkningsgrupp som säger sig vara ”utan religion”. Även om domstolarna ännu inte har fattat något beslut i denna fråga, så växer debatten kring alla de fall där icke-troende, som länge varit osynliga och ohörda i USA, hädanefter även själva vill diskutera och påverka formerna för den amerikanska sekularismen.

De religiösa gemenskaperna, precis som de sekularistiska grupperna, har således spelat en aktiv och avgörande roll i uppbyggnaden av modellen för den amerikanska sekularismen sedan 1800-talet. Högsta domstolen har i allmänhet, även om dess rättstillämpning rymmer flera tvetydigheter och paradoxer, lyckats att garantera de institutionella principerna om separation och neutralitet utan att för den skull helt bortse från religionernas betydelse i den amerikanska historien och demokratin. Enligt juridikprofessorn Élisabeth Zoller bidrar detta konstaterande till en vidare reflektion över de ömsesidiga banden mellan det första tilläggets sekularistiska krav och USA:s religiösa vitalitet. Hon menar att ”om religionen så djupt präglar det amerikanska samhället, så beror det just på att staten är helt skild från religionen därför att den inte intresserar sig för denna. Det är med andra ord separationen […] som gestaltar och livnär samhällets religiositet i vardagen.” Dagens oftast öppna debatter om undantagen och religionsfriheten, liksom de återkommande kontroverserna kring den kristna högern och de nya dilemman som statens ställs inför på grund av det växande antalet personer ”utan religion”, visar i alla händelser att unionsfädernas separationsideal aldrig har uppnåtts utan fortsätter att vara föremål för en ständig diskussion och omförhandling i det amerikanska samhällets religiösa, kulturella och politiska utveckling.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études januarinummer 2016.

Litteratur

Amandine Barb: Les dilemmes de l’État laïque: les politiques des accommodements religieux aux États-Unis des années 1960 à nos jours. Diss. 2013 à Sciences Po Paris.

Naomi Cohen: Jews in Christian America: The Pursuit of Religious Equality, Oxford University Press 1992.

Noah Feldman: Divided By God: America’s Church-State Problem and What We Should Do About It, Straus and Giroux 2005.

Sarah Barringer Gordon: The Mormon Question: Polygamy and Constitutional Conflict In Nineteenth-Century America, University of North Carolina Press 2002.

Steven K. Green: The Second Establishment. Church and State in 19th Century America, Oxford University Press 2010.

Denis Lacorne: De la religion en Amérique. Essai d’histoire politique, Gallimard 2012 (1:a utg. 2007).

Denis Lacorne: ”La séparation de l’Église et de l’État aux États-Unis. Les paradoxes d’une laïcité philo-cléricale” i Le Débat, nr 127, 2003, s. 57–71.

Robert D. Putnam: American Grace. How Religion Divides and Unites Us, Simon & Schuster 2012.

Amandine Barb är dr i
statsvetenskap vid Sciences-Po Paris, forskare vid Humboldtuniversitetet i Berlin.