Harriet Löwenhjelms förlorade konungarike

Jag föddes med hjärtfel, men i slutet av 1930-talet var diagnosmetoderna inte så avancerade, i varje fall inte i Västergötland där vi bodde. Läkarna förstod ju att det var något fel på mitt hjärta men kunde inte ge en exakt diagnos. Först år 1953, när jag var 17 år, fick jag en remiss till Akademiska sjukhuset i Uppsala, där jag genomgick en så kallad kateterisering: en kateter förs in i den stora ådern i armvecket in i hjärtat varpå ett stort antal röntgenbilder tas under narkos. Bilderna skickades till professor Clarence Crafoord, som redan då var världsberömd för sina thoraxoperationer, lungor framför allt. Han meddelade mina föräldrar och mig att han trodde att han skulle kunna operera mitt hjärta men ville inte garantera att det skulle gå bra. Detta var före hjärt- lungmaskinens tid, och om man skulle gå in i ett trasigt hjärta och laga det fick det lov att gå fort. Han hade bara gjort fyra hjärt­operationer förut, min skulle bli den femte. Jag tycker fortfarande att det var tappert av mina föräldrar att gå med på denna riskfyllda operation. Själv ansåg jag att jag inte hade så mycket att välja på eftersom jag hela tiden blev sämre. Medan jag låg på sjukhus i Stockholm och väntade på denna operation kom biblioteksvagnen in i rummet. En av de böcker som jag fick tag på var Harriet Löwenhjelms Dikter, och den första dikt jag slog upp löd:

Är jag intill döden trött,

ganska trött,

mycket trött,

sjuk och trött och ledsen.

Lång var vägen som jag nött.

Ingen liten vän jag mött.

Jag är trött,

ganska trött,

sjuk och trött och ledsen.

De orden passade precis in på mitt dåvarande stämningsläge.

Operationen gick bra. Åren gick. När jag i Uppsala år 1961 hade tenterat litteraturhistoria för tre betyg, spände professor Gunnar Tideström ögonen i mig och frågade: ”Nå, vad har fru Stenborg tänkt att skriva avhandling om?” Fru Stenborg hade inte tänkt att skriva någon avhandling, så jag blev alldeles ställd, och det enda som kom för mig var Harriet Löwenhjelm. Tideström blev förtjust. Han hade själv skrivit om Edith Södergran, en lyriker som också hon avled i tbc, 31 år gammal. Harriet Löwenhjelm föddes 1887 och avled 1918. Det borde finnas en del primärmaterial att ta del av och släktingar och vänner kunde fortfarande vara i livet. Jag skrev alltså den första doktorsavhandlingen om Harriet Löwenhjelms författarskap: Pierrot och pilgrim. Studier i Harriet Löwenhjelms diktning (1971).

Det problem jag tog upp i avhandlingen gällde gudsbilden. Harriet Löwenhjelms bröder och även hennes goda vän Elsa Björkman-Goldschmidt hävdade med bestämdhet att Harriet Löwenhjelm bevarat sin trygga barnatro oanfrätt och okomplicerad. Vad en annan människa verkligen tror kan ingen utomstående veta. Vad jag kunde göra var att studera hennes diktning och efterlämnat konstnärligt material. (Hon hade egentligen tänkt bli konstnär). Vad jag fann var en kluven gudsbild: Gud Fader med stenhjärta, hård och gammaltestamentligt omutlig, som krävde att människan skulle vara from och god för att få vara med på festen i himlen, och Jesus som en vek, litet hjälplös gestalt, som solidariserar sig med de syndiga människorna men vars lidande egentligen inte hade tjänat något till. ”Stackars Guds Son, Stackars Guds enfödde, blödande Son.”

I den sista dikt hon skrev är det varken tal om Gud eller Jesus. Där är det bara mörker:

Ingen mening finns i mitt fattiga, förspillda liv,

som rinner bort – nej, ingen mening.

Vad det är gräsligt trist att leva!

Den dikten visade hon inte för någon. Man fann den i lådan i hennes nattygsbord efter hennes död. Hon var livrädd för att bli patetisk och att avslöja för mycket av sig själv och sitt eget inre, och det är typiskt att hon till och med i denna förtvivlade dikt ändå bryter stilen med det talspråksmässiga ordet ”gräsligt”, som då, 1918, måste ha varit ännu mer vardagligt än vad det är i dag.

Det stora allvaret finns i Harriet Löwenhjelms dikter, men där finns också mycket humor, ironi, underfundighet och lust att skådespela och förkläda sig i olika rollgestalter: en munk, en pierrot, en jägare. Där finns också raljerande övermod och aggressiva utfall.

Den raljerande humorn kan exemplifieras med ett par strofer ur vad hon kallade ”min ängsliga Husandaktsvisa”:

Vem kan längre hålla vakt emot allt som stormar,

låt oss hålla husandakt, medan världen gormar.

Världen har en farlig makt, den vill slå ihjäl en.

Låt oss hålla husandakt, ty det lugnar själen.

Är jag till förtvivlan bragt, är jag trött till döden,

låt oss hålla husandakt, ty det lindrar nöden.

Hur mycket allvar som döljer sig bakom de orden är tveksamt. Kanske visste hon det inte själv.

Harriet Löwenhjelm betraktade sig som konstnär. Hon hade sökt in på Konstakademien men vantrivdes alltmer där. Undervisningen var gammalmodig och auktoritär. Det fordrades att ”alla skulle lyfta i samma flock”, som Elsa Björkman-Goldschmidt uttryckte det. Man märker den tilltagande vantrivseln i Harriet Löwenhjelms dagböcker: hon började stava akademin med ck: Ackademien, vilket ser ytterst löjligt ut. Hon skriver att hon allt oftare kom för sent till undervisningen, att hon vände ryggen åt modellen och ritade egna gubbar och att hon till och med ”ömkligen föll i sömn” under en teorilektion. Det står också flera gånger att ”Björck kom och skönjde en tillstymmelse till seriöst arbete” (Oscar Björck var läraren i oljemålning). Det slutade med att hon till elevutställningen 1911 lämnat in ett antal dalamålningar i naivistisk stil med bibliska motiv, därtill inspirerad av Karlfeldts Dalamålningar på rim samt av allmogemålningar i stugorna på Skansen. Ledningen för Konstakademien sade, att de visserligen var roliga men inte uttryck för Akademiens anda. De refuserades och under sommaren fick hon besked att det inte längre var lönt att hon fortsatte på Konstakademien. Här blev hon slagen på sitt eget område. Vad skulle hon nu ta sig till? En tid av stor vilsenhet följde. Alla hennes vänner höll på med olika utbildningar och etablerade sig i vuxenlivet. Själv hävdade hon sin rätt att få vara barnslig. I ett brev till Elsa Björkman nyårsafton 1912 skriver hon: ”Sir du, jag förstår inte det där sättet att man vill pigga på och göra en karaktär av den man håller av. Då är det som man håller av något som skall bli och inte det som är. Men jag har inget sinne för sånt, för mig är ett barn något lika berättigat och färdigt som en fullvuxen.”

Men något måste hon ju ta sig för. Hon försökte få arbete som illustratör i tidskrifter med ganska klent resultat. Hon slog över åt societetshållet och lät sig presenteras vid hovet, spelade hockey med kronprinsessan Margaretha, och gick på hovbal. Å andra sidan plockade hon fram de dockor som hon och lillebror Crispin hade förfärdigat som barn, inspirerade av guldruschen i Alaska. Nu satte hon upp en dockteater med dem. Det var säkert ett uttryck för hennes lust att skådespela, leka med ord, krypa in i olika roller, men det var nog också en flykt undan en alltför komplicerad verklighet, ett sätt att hävda sin rätt att få fortsätta att vara barnslig. Redan tidigare hade hon skrivit flera dikter med motivet ”det förlorade konunga­riket”, där en vilsen förvåning talar ur rader som dessa: ”är jag icke landets konung / är ej riket längre mitt?” eller slutraderna av en dikt om en furste i Urvädersgränd: ”Vad skall den göra, som varit kung / när han var ung / men som mistat sitt konungarike?”

Felet med dockteatern var bara att den var ett alldeles för bräckligt skydd. När hon år 1913 fick diagnosen lungtuberkulos, mottog hon den först nästan som en lättnad. ”Soten är en hederlig sysselsättning” skrev hon i brev till sin kusin Marianne Mörner. Nu kunde ingen begära några prestationer av henne längre.

Under det krisartade året 1912 skrev hon en upprörd dikt till sin goda vän Elsa Björkman:

Nu har till sist jag blitt så sur och lessen,

så att jag tror jag inte orkar mera,

åt Hälsingland flög mina små intressen,

som en gång hade sig en primavera.

En jurydomstol är mig hela världen,

att gå på hovbal vill den mig förmena,

och döma från mig mina slott och gärden

och mina jaktrevir och mina renar.

Vid Gud, jag ville bo på minareter.

Men si, mitt rum befinns bland jordens svaga

och du har sagt, att världens härligheter

vinns blott av dem , som kunna oket draga.

Man unnar mig ej guldet i Alaska,

och nekar mig att höga hästar grensla.

Si, jag är blott en bottenlös tom-taska.

”Jag orkar inte” är min enda känsla.

Att leva pauvre blir till sist för djävligt,

och ingen lindring skänka heta tårar,

när livet rinner obarmhärtigt sävligt

framåt i ännu bortåt femti vårar.

Men dö jag vill ej. Har jag fått den chansen

att leva här ett liv på denna jorden

så skall jag mans stå i och ha balansen,

så länge som det än finns mat på borden.

Och du, som satte dig i domarstolen

och mina låtsdomäner dömde från mig,

dig hänger jag liksom en glytt i kjolen

och tigger om en enda smekning från dig.

I den här dikten ryms både uppgivenheten, trotset, viljan att leva i alla fall men på sitt eget sätt, men också ensamheten och längtan efter närhet. Harriet Löwenhjelm gjorde alltid uppror mot alla som ville göra om henne, inte lät henne utvecklas i sin egen takt.

Ett annat exempel på aggressiva tonfall är dikten ”Fyrti spö på fotens sula / åt envar, som är förstockad, / fariseisk eller krass”. Strof två lyder:

Alla dem som mig fördöma,

alla dem som mig belacka,

Jehovah, dem nederslå!

Må din vredes eld du tömma

över varje självgod bracka,

som ej kan och vill förstå.

Den mest kända av de övermodiga dikterna är nog ”Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront”, där det i andra strofen står:

Mina bröder, stån upp av er makliga ro.

I kunden väl aldrig ha tänkt något så’nt,

I krasse, förkrumpne och sene att tro”.

Ett av hennes problem var hennes samhällsställning. I början av 1900-talet väntade man sig att en adlig flicka skulle göra ett ståndsmässigt och passande parti, men medan hon väntade på det kunde hon för all del roa sig med att skriva litet vers och rita och måla. Harriet Löwenhjelm ville verkligen att hennes konst skulle tas på allvar, även av familjen. I ett upprört brev till kusinen Marianne Mörner utgjuter hon sin vrede över att familjen ser på hennes konst med roat överseende och inte vill ta den på allvar. Under sjukdomstiden blev skrivandet viktigare för henne. Hon försökte själv få en diktsamling utgiven, och Konsten att Älska och Dess Följder Hofsamt utlagdt i Bild och Text kom ut i en privat utgåva, tryckt på exklusivt papper, i endast 50 exemplar. Under sitt sista år hade hon skrivit rent och illustrerat sina dikter i vad hon kallade Manuskriptboken. Hon ville inte att familjen skulle ta hand om dikterna, knyta röda sidenband om dem och pietetsfullt bevara dem som ”Hasitans små verser”, utan hon ville verkligen att de skulle tryckas och ges ut. När hon insåg att hon ”nog inte skulle klara sig längre” (brev till kusinen Marianne Mörner) skickade hon i maj 1918 ett telegram till Elsa Björkman och bad henne komma till Romanäs sanatorium. Elsa Björkman befann sig tillsammans med Elsa Brändström i Ryssland för att ta sig an tyska krigsfångar för Röda Korsets räkning men lyckades komma med en fångtransport och anlände till sanatoriet. Mycket trött satte hon sig vid Harriets säng, trodde att Harriet sov och övermannades av sin egen trötthet, varpå hon hörde en hes, svag röst från sängen: ”Det är inte förbjudet att snyta sig.” Det är typiskt för Harriet Löwenhjelms sätt att bryta allvaret med en vardaglig, humoristisk kommentar, till och med i detta tillstånd. Hon avled ett par dagar senare, den 24 maj 1918.

Elsa Björkmman och Harriet Löwenhjelms kusin Christer Mörner sammanställde ett urval dikter. Denna första utgåva Dikter kom ut 1919, en utvidgad version år 1927. År 2010 bildades Harriet Löwenhjelm-sällskapet, som visat sig vara ytterst livaktigt.

Harriet Löwenhjelm tyckte mycket om att göra långa promenader, och hon har skrivit många dikter med naturmotiv, där hon fångar skir förvårsstämning, till exempel dikten ”Nu tiger nattluften vårlig och klar”, där det står att ”allt som tinade upp i går, i natt ligger åter fruset”, eller ”Nu spricker det knoppar ur svarta träd / i korta och ljusa nätter”.

En av hennes mest älskade dikter är förstås Beatrice-Aurore:

I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg

i Hallbecks antikvariat

en gammal drömbok köpte jag

i folioformat.

Jagpersonen drömmer om Beatrice-Aurore, ”en gammal käresta, väl död sen många år”. De vandrar i en lindallé ”på gula, våta blad / och tårar sköljde på min kind / och jag var ändå glad”. Men Beatrice-Aurore låter sig inte fångas. Letandet efter henne är förgäves.

Jag vaknade vid att jag grät

Och kände hjärtats sting,

Och i min drömbok sökte jag,

Men där stod ingenting.

Underfundigheten kommer fram i slutraderna, men också vemodet och ensamheten.

Första strofen av en av de sista dikter Harriet Löwenhjelm skrev citeras ibland i dödsannonser:

Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.

Famna mig varligt en liten stund.

Gråt ett grand – för så trista fakta.

Se mig med ömhet sova en blund.

Gå ej från mig. – Du vill ju stanna,

stanna tills själv jag måste gå.

Lägg din älskade hand på min panna.

Än en liten stund är vi två.

Att fånga ett författarskap på några sidor låter sig inte göras. Den djupa ensamheten finns med, ångesten för döden i de sista dikterna, men också livsglädjen och humorn. Kanske blir det mest rättvisande att som avslutning citera en dikt från 1908:

May we be happy and rejoice

on this green earth, oh my son!

But tired and smiling we leave our toys

when it’s over and life is done.

Elisabeth Stenborg är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.