Helt utan bjäfs

”Finns det då ingen Gud …? Om det fanns en skulle jag ha talat om det för dig …”

Replikskiftet är vasst och kort och klingar som av svärd i full strid; Amalric, syntesen av en livsluttrad man med fallenhet för eleganta cynismer, svarar sin före detta men ännu åtrådda älskarinna Ysé. Punkt. Inte mer att säga om saken … Jo, en hel pjäs, tre och en halv timme lång. Varefter publiken – styrkt av pausglögg och pepparkaka – trampar ut på Norra Bantorget och kan säga sig ha varit med om något riktigt ovanligt: text, mera text, ännu mera text i en Teateruppsättning med versalt T, renrakat befriad från effektsökeri och helt utan bjäfs. Wilhelm Carlsson måste vara en av Sveriges modigaste regissörer.

Mod är inte det som utmärker rollkaraktären Amalric, ett fegt kräk med världsvana, utsökt spelad av Johan H:son Kjellgren. ”Jag avskyr svaga människor, de gör mig rädd” är en annan av hans repliker; kanske bär den på orsaken till att Ysé bröt upp ur förhållandet, något han antagligen aldrig funderat över. Den hon nu kastar sina ögon efter, Mesa, ringaktar inte svaghet – han har erfarit den i djupet och kommer att göra så på nytt, i den kamp, passionskamp, som förestår och som bildar detta sällan spelade drama. Inte minst har Mesa skymtat den Gud vår in i märgen rädde Amalric med ett svärdshugg avfärdar. Kan det vara det som lockar Ysé, förutom själva ungdomen hos en ung älskare?

När dagen vänder (Partage de Midi) skrevs 1905 och anses, trots glesa uppsättningar, ha sin självskrivna klassikerplats i 1900-talsdramatiken. I Sverige spelades den senast på Dramaten, år 1958.

Handlingen i de tre akterna tar i tur och ordning gestalt ombord på ett fartyg från Frankrike mot Kina, kyrkogården Happy Valley i Hongkong och en sydkinesisk hamnstad med Boxarupproret som antydd situationskuliss och bakgrund för det själs- och driftsuppror Ysé och Mesa kastas in i. Det är mäktigt, stort, yvigt ibland, ställvis texttungt, men ett drama som tilltvingar sig uppmärksamhet; man kan vinna i förståelse genom några korta biografiska noteringar eftersom pjäsen har uttalad verklighetsbakgrund.

Claudel hade efter några års diplomatisk tjänstgöring i Kina sommaren 1900, 32 år gammal, sökt sig till ett benediktinkloster i Frankrike i avsikt att pröva det han trodde var en kallelse till ett präst- och munkliv. Ett erbjudande från franska utrikesdepartementet når honom om en ny postering i Kina; priorn uppmanar honom att resa, möjligen för att på ett fördolt sätt pröva styrkan i Claudels kallelse, ett beslut som, enligt vad han själv skrivit, var ”mycket smärtsamt för mig”. På båten mot Kina hamnar han i sällskap med en polsk adelsdam och hennes franske man; det drama Claudel drogs in i, där attraktionen/kärleken till en gift kvinna blir ytterligare ett inslag i själskampen för att utrannsaka halten i attraktionen/kärleken till Gud, kom att vara i fyra år och få livsvarig inverkan. Claudel blev aldrig präst men förblev praktiserande katolik; han fick ett barn med ”Ysé”, gifte sig 1906 hemma i Frankrike och fick en talrik skara barn, blev med tiden författare på heltid, 1946 invald i Franska akademien. Han avled 1955.

Som redan antytts är uppsättningen på Strindbergs Intima Teater till det yttre vällovligt återhållsam; det är inte detsamma som att den inte är vacker, tvärtom, scenbilder, kläder, musik, ljussättning antyder samspelt helhetsgrepp. Anders Bodegårds nyöversättning är, som allt den mannen rör vid, fenomenalt bra; här har det blivit en snudd på sångbar text, vilket med tanke på omfånget måste ha hälsats med lättnad av de fyra aktörerna.

Rikard Forsgren som den rätt hunsade äkte maken De Ciz har den minsta läxan medan Maria Salomaas Ysé och Simon J Bergers Mesa imponerar med inte bara ordkaskadernas omfång utan, framför allt, genom gestaltning och tolkning; Berger fyller ut sin Mesa, en roll med spännvidd, från den yttersta konturen till den innersta nervigheten. Salomaa är säker i sadeln som Ysé men skulle vinna på större variation i röstläge och uttryck.

Tilläggas kan att Claudel givit en måhända inte glasklar men dock förklaring gällande de märkliga rollnamnen; precis som pjäsens titel kan de alla betyda, associeras med eller hänföras till en mittpunkt.

Mittpunkten i Stockholms teaterliv vintern 2015/16 står att finna på Norra Bantorget – tack vare Wilhelm Carlsson.

Carl Otto Werkelid är f.d. kulturråd vid Sveriges ambassad i London och kulturchef vid Svenska Dagbladet 2001–2008.