Frågor kring dopets trovärdighet

I det framlagda förslaget om ändrade relationer mellan stat och kyrka intar frågan om dopet, som konstituerande medlemskap i Svenska kyrkan såtillvida en framträdande plats att den kommer att bli en gradmätare på kyrkans vilja att fördjupa eller försvaga sin karaktär som kristet trossamfund. Helt visst kommer detta också att ha vägande ekumeniska implikationer på det nationella och på det internationella planet.

Opinionsläget i denna fråga inom Svenska kyrkan syns, minst sagt, inte vara entydigt. I en intervju förra året i SvD uttalade sig ärkebiskopen om, att ”dopet rimligen bör vara den normala vägen till medlemskapet”. Men han tillfogade: ”Personligen är jag tveksam till tanken att göra den förekommande nådens sakrament till ett absolut medlemskrav. Jag är rädd att på det sättet förorena den rena nådeskaraktären.” Från företrädare för folkkyrkotanken formulerades i debatten om dopet skulle vara medlemsgrundande rätt och slätt svaret: en ”grumlig tanke”. Det särskilda yttrandet av C-H Lyttkens och N E Åberg i betänkandet Stat-kyrka. Ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan låter ana att det också bland deltagarna i stat-kyrka-överläggningarna fanns påtagliga meningsskiljaktigheter i frågan.

I denna situation är de två publikationerna som utkom på höstkanten av särskilt intresse.

Sven-Erik Brodds skrift är en ytterst intressant kartläggning som så vitt recensenten kan bedöma för första gången skisserar hela den mångfasetterade utvecklingen som leder fram från en enhetlig kyrkorättslig tradition till en rent civilrättslig syn på kyrkomedlemskapet och till att Svenska kyrkan 1951 genom religionslagsstiftningen fick odöpta medlemmar. Han följer de olika etapperna i frågan utifrån de svenska reformatorernas syn och 1686 års svenska kyrkolag, över tvångsdopet mellan omkring 1730 och 1860, religionsfrihetslagstiftning 1860 och 1873, territorialförsamlingens ändrade karaktär under 1800-talet, lekmannadopstriden i kyrkomöten mellan 1883 och 1910, uppkomsten av en syn som skilde mellan ”yttre” och ”egentliga” medlemmar mellan 1870 till 1915, 1927 års förslag till ny religionslagstiftning där sakkunniga (uppenbart med stöd av den billinska folkkyrkotanken) föreslog en tolkning, att Svenska kyrkan är ”icke en bekännelsekyrka utan samhällets organ för sedligt religiös fostran” (SOU 1927:13, s. 61) och dopet blir en ”frivillig kulthandling” fram till 1951 års religionsfrihetslag där den civilrättsliga synen blir segrande och all reglering av förhållandet mellan dop och kyrkotillhörighet föll bort. I samband med 1958 års utredning stat-kyrka uppstår slutligen under 60-talet en kraftig opposition som tog sig uttryck 11968 års kyrkomöte och dess kyrkliga reformprogram som på nytt föreslog ”att dopet blir den akt som konstituerar medlemskap i Svenska kyrkan”. Med vissa nyanser har nu samma sak också föreslagits i det senaste stat-kyrkabetänkandet 1978.

Två frågor inställer sig för en katolsk teolog med hänsyn till denna utveckling:

För det första är man överraskad över hur föga en teologisk reflexion i ordets egentliga bemärkelse har präglat hela utvecklingen och debatten (kanske med undantag av den senaste tiden) och hur i stället nästan enbart rättsliga synpunkter stått i förgrunden. Mest beklämmande verkar det hur just en billingsk folkkyrkotanke under 1900-talet har fallit offer för en ödesdiger ensidighet och därmed spärrat vägen för en fördjupad teologisk besinning utifrån en nästan 2000-årig kristen trostradition. Inte minst står en sådan folkkyrkotanke idag i strid mot en nästan enhällig ekumenisk konsensus bland kristna samfund världen runt.

Det andra förvånande som onekligen hänger ihop med det förra är hur sent man blev medveten om nödvändigheten av en förnyad doppraxis och doppastoral i det sekulariserade samhället.

Visst framlades vid kyrkomötet 1968 en motion angående kyrkans förhållande till staten med riktlinjer för ett kyrkligt reformprogram i vilket ingick som en ”angelägen” reform, att dopet skulle bli den akt som konstituerar medlemskap i kyrkan. I pastoralt hänseende har föregående ”dopsamtal” blivit allt vanligare. Men en egentlig och fördjupad reflexion om doppastoralen och hela doppraxis liksom den som påbörjats i den katolska kyrkan med anknytning till det fornkristna ”katekumenatet” har i Svenska kyrkan knappast ägt rum.

På så sätt väcker Sven-Erik Brodds framställning sist och slutligen hos läsaren frågan om dopets trovärdighet i en radikalt sekulariserad värld och eggar till ett omtänkande.

Den officiella luthersk-katolska samtalsgruppens rapport Ekumenisk samsyn om dop och kyrkotillhörighet utgör ett komplement till Brodds undersökning. Utifrån en teologisk infallsvinkel tar den upp frågan och på ett lättfattligt sätt framställer den en långtgående samsyn mellan luthersk och katolsk trosuppfattning i dopfrågan. I ett slutkapitel sammanfattar rapporten sitt ställningstagande till frågan om dop och kyrkotillhörighet med hänsyn till betänkandet Stat-kyrka. Ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan