Meditation

Den moderna tiden verkar föra med sig en allt mera omfattande upplösning av gamla vedertagna strukturer. Familjen, fosterlandet, de kyrkliga samfunden utgör inte längre någon självklar grund eller ram för den moderna människan. De flesta erfar sig därför ohjälpligt övergivna, utsatta för yttre påverkningar som de inte kan stå emot. Ofta upplever de sig själva som i ett bottenlöst vakuum utan möjligheter att orientera sig, utan väg, utan mål, utan mening, Några lyckas kanske med att fly in i olika nöjen eller aktiviteter, för att kunna bedöva sig själva. Men för många blir deras liv en alltmer tilltagande tomhet och ett ständigt ropande på hjälp. I denna situation har man på många håll tagit sin tillflykt till meditationsrörelser eller meditationsformer, för att genom tystnad och självbesinning återvinna något av det som har förlorats. Många moderna meditationsrörelser säger sig också kunna ge svar på alla frågor och lösa alla problem. Därför börjar många människor undra, vad meditation egentligen är och hur man kan gallra i djungeln av olika riktningar och strömningar. Den strida ström av böcker om meditation som utkommit under de senaste tio åren vittnar om detta intresse.

I sin bok Att komma till sig själv försöker Sten Rohde ge oss en översikt över de flesta meditationsmetoderna och -rörelserna samt över deras religiösa bakgrund och deras moderna utformning. Författarens mångåriga intresse för indisk religion och meditation gör honom till en kunnig översättare av en föreställningsvärld som är oss så främmande. Därför är hans framställning av de hinduiska och buddhistiska meditationsformerna samt deras moderna utformningar i den transcendentala meditationen och i zenmeditationen mycket upplysande. I denna framställning kommer författarens eget intresse och engagemang till tals.

Bokens informativa syfte för med sig att den mer teoretiska beskrivningen av vad meditationen egentligen är blir mindre korrekt. Visserligen har motsättningen mellan intellekt och känsla, mellan analys och helhetssyn uppmärksammats redan i den kinesiska distinktionen mellan yang och yin och den har under århundradens lopp spelat en stor roll i idéutvecklingen. Den tycks t o m ha sin fysiologisk-psykologiska förklaring i de bägge hjärnhalvornas olika funktioner hos människan. Men använder man sig av denna dualism för mycket, kan man lätt sprida den uppfattning att meditationen huvudsakligen syftar till att vidareutveckla människans andra hjärnhalva med dess upplevelse- och känslofunktioner. Visserligen har denna sida hos människan under den moderna vetenskapligt orienterade tiden fått en alltför liten betydelse i det mänskliga samlivet. Men författarens tillvägagångssätt i boken kan lätt skapa intrycket att meditationen inte vore mycket mer än en upplevelse- och känslofrämjande terapiform. Samtidigt tycks författaren ändå vara medveten om, att meditationen syftar till något mycket viktigare, nämligen till en djup erfarenhet av den egna personen och av tillvarons yttersta grund.

”Att komma till sig själv” är nämligen vanligtvis inte detsamma som ”att komma till sina känsloupplevelser”. För att förstå meditationens väsen gäller det nämligen att ha lika stort avstånd till sina känslor som till sitt förstånd, eller bättre, att vara lika nära bäggedera.

Författarens utgångspunkt tycks också innebära vissa svårigheter, när han i de två sista kapitlen försöker klarlägga meditationens plats i den kristna traditionen och i det kristna livet. Kristendomen lever av ordets förkunnelse, men meditationen skall i sista hand vara ordlös. Kristendomen lever av dialogen, men den individuella meditationen tycks avstå från varje gemenskap. Gentemot en rigid och ofta ihålig dogmatisk kristendom vill författaren ge meditationen den stora uppgiften att i dagens läge åter levandegöra det kristna budskapet. Utöver trossatserna måste man ta hänsyn till den bakomliggande helheten, det begreppsliga måste kompletteras med livet. Men man skulle ha önskat att författaren lika mycket som han varnar för en tom dogmatism också skulle ha varnat för en känslosam upplevelsekristendom. Inte heller den behöver ha med den levande Guden att göra. Kristna som alltför mycket bryr sig om sina känslor och upplevelser är oftast mer intresserade av sitt psykiska välbefinnande än av Gud. Den kristna meditationens huvudsyfte borde däremot vara att föra människan närmare den levande Guden, att öppna henne mer och mer för Guds outsägliga hemlighet och hans outgrundliga vilja. Den kristna meditationen borde föröka kärleken till Gud och medmänniskorna. Allt detta kan bara ske, när människan med förnuft, vilja och känsla, med analytisk förståelse och intuitiv helhetssyn, med kropp och själ vågar möta Gud i meditationen.

Vill man därför få en mera inträngande upplysning om meditationens betydelse i kristna sammanhang, måste man gå över till Wilfrid Stinissens utmärkta bok Kristen djupmeditation. Författaren är visserligen medveten om, vilken betydelse vissa element i österlandets meditationstraditioner (i synnerhet i zenmeditationen) kan ha för den moderna kristendomen. Men samtidigt har den flera sekler gamla bönetraditionen inom karmelitorden hindrat honom från att falla offer för nymodighetens tjusning och att i likhet med andra kristna urskiljningslöst acceptera nästan allt som kommer från det hållet. Han är mycket väl medveten om, att även meditationen kan användas till att fly bort från det egentliga. Därför deklarerar han från första början den egna kristna utgångspunkten. För honom är meditationen i första hand inte en teknik för att uppnå större psykiskt välbefinnande. Meditationen skall göra människan disponibel för ett möte med den levande Guden. Om Gud i sin nåd uppenbarar sig eller inte, det är hans sak. Därför är den kristna meditationen alltigenom religiös, då den som mediterar från första början måste erkänna Gud såsom en fritt givande och tagande partner i en ständigt fortgående dialog. Varje kristen som mediterar måste utgå ifrån och vara beredd på att i Gud möta sin överman. För den kristne gäller det inte att utsuddas och sammansmälta med alltet i en pseudogudomlig självhävdelse. Det gäller att möta den personlige Guden och Hans människoblivna Ord i Jesus Kristus samt att infogas i Guds treeniga liv och sammanväxa med Kristus som uppfyller allt i alla. Bara på så sätt förhindras meditationen att utmynna i en neutral självutplånande och samtidigt jag-centrerade tomhet utan i en självutgivande kärlek till Gud och till nästan, som innebär personlig fullhet.

I samband med meditationen spelar enligt Stinissen inte övergången från det ”kalla” intellektet till de ”varma” känslorna en så avgörande roll, men däremot övergången från den ytliga vardagliga personligheten till den djupa personligheten, som karakteriseras av total öppenhet och självutgivande kärlek. Meditationen bör hjälpa människan att komma bort från allt det som hindrar henne från att vara sig själv, från såväl ytliga religiösa resonemang som från ytliga religiösa känsloupplevelser. Det gäller nämligen ett möte med den djupaste personlighetsgrunden inom oss och med den Gud som enligt Augustinus ”är mer intim för mig än min egen intimitet”. I motsats till de senaste århundradenas andliga tradition, som nedvärderat kroppens betydelse i religiösa sammanhang, kan enligt författaren det österländska meditationssättet hjälpa de kristna att återigen förstå kroppens betydelse. Själ och kropp är enligt kristen tradition en enhet, även om vissa strömningar inom kristendomen om och om igen försökt nedvärdera kroppen. Såsom själsliga spänningar uttrycker sig i kroppen, så kan kroppsliga spänningar på många sätt hindra den som mediterar. Stinissen betonar därför starkt kroppens roll i meditationssammanhanget. Men samtidigt är han väl medveten om hur lätt man kan fastna i kroppsliga och tekniska detaljer, för att slippa det egentliga som har med hela personen att göra. Andningen, kroppshållningen, avspänningen är för honom enbart medel som borde främja vägen till målet, men som lika lätt kan hindra den, om den rätta grundinställningen saknas. Stinissen går t o m så långt att han betraktar själva den rena meditationen i tystnad och koncentration som ett medel och en övning för att ett mycket viktigare mål skall kunna uppnås, nämligen att leva meditativt i vardagens olika skiften. Det gäller i sista hand inte att upprätta en ödesdiger klyvning mellan den stressade vardagen och den dagliga tysta meditationstimmen. Det gäller att kunna leva i ständig bön och att ständigt kunna vara närvarande i nuet, vad man än gör.

Avslutningsvis redogör Stinissen för två olika metoder av den meditativa bönen. I det ena fallet rör det sig om den i många kristna sammanhang kända metoden att ständigt i samklang med andningen upprepa vissa korta böneformler. Den mest kända av dessa meditationsformer är den s k Jesusbönen, som spelade och spelar en stor roll i den ortodoxa kyrkans fromhetsliv. Vad som ligger författaren mest om hjärtat är den s k objektlösa meditationen. Den har många rötter i den kristna traditionen och har i synnerhet praktiserats i författarens egen ordensgemenskap. Men författaren ser sig nödsakad att omedelbart avvärja ett missförstånd. Det har funnits vissa kristna meditationsentusiaster som i österlandets innehållslösa meditationsform velat se en parallell till den objektlösa meditationen. Författaren måste därför påpeka att den kristna meditationen aldrig kan vara utan innehåll, även om den inte alltid behöver ha ett objekt. Man behöver inte alltid meditera över någonting. Man kan också försöka att bara vara nära Gud, att bara låta sig fyllas av hans kärlek och närhet, såsom två som älskar varandra efter en viss tid inte längre ständigt behöver tala med varandra utan kan vara helt nära varandra i tystnad. Genom kärlekens tillväxt upphävs i viss mån spänningen mellan subjekt och objekt. Den märkbara gudserfarenheten kan fördjupas och samtidigt försvinna, för att ge plats åt en smärtsam längtan efter honom. Själva meditationen kan t o m leda människan in i en närhet till den korsfästes gudsövergivenhet. I likhet med Jesus kan människan erfara sig som skild ifrån Gud, fastän hon i den djupaste grunden vet om sin förening med honom, såsom Jesus på korset trots sin gudsövergivenhet var och förblev Guds enfödde Son.

Stinissen lyckas i sin bok att förmedla det väsentligaste om den kristna djupmeditationen. Men sidoantalet räcker inte till för att ge en tillräckligt detaljerad upplysning om den kristna meditativa bönen i alla dess olika aspekter. En sådan beskrivning föreligger däremot i Tilmanns i omfångsrika verk Die Fuhrung zur Meditation. Redan 1971 publicerades det första bandet som sedan dess utkommit i flera upplagor. Boken var ursprungligen tänkt som en allmän introduktion för meditationsledare. Men den lästes snart av många som ville informera sig om den kristna meditationen eller försökte börja meditera på egen hand. Boken innehåller vid sidan av en detaljerad beskrivning av meditationens väsen även många praktiska råd och flera exempel på hur man skulle kunna genomföra vissa meditationsformer. Det första bandet ägnades huvudsakligen åt den religiöst neutrala meditationen, alltså åt en meditationsform som tar sin början i naturliga ting. Efter att man enligt österländskt mönster har försökt befria sig från kroppsliga spänningar och alla ovidkommande tankar och fantasier, ägnar man hela sitt intresse och sin uppmärksamhet åt en enda sak, t ex ett ljus, ett träd, ett musikstycke och låter sig beröras av den. På samma sätt kan man meditera över en annan människa eller över den egna personen. Det andra bandet i Tilmanns verk om meditationen koncentrerar sig helt och hållet på den kristna trosmeditationen. I detta fall utgår man ifrån eller låter sig åtminstone ledas av ett kristet trosinnehåll. Man låter sig beröras av det, man utsätter sig för dess anspråk, man öppnar sig för dess budskap. Detta betyder ingalunda att den kristna meditationen enligt Tilmann är detsamma som en ren teoretisk analys av det kristna innehållet. Även Tilmann utgår ifrån att meditationen leder till en dimension i människan som ligger bortom intellektet. Även Tilmann känner och uppskattar den objektlösa meditationen. Därför är det inte heller för honom viktigt att meditationen ger oss djupare intellektuella insikter. Avgörande för den kristna trosmeditationen är däremot, att den öppnar människan för och leder henne till ett möte med den levande Guden genom Kristus i Anden. I detta avseende kan olika människor få hjälp av olika meditationsformer. Därför är varje exklusivitet av ondo. Förlorar men däremot denna väsentligaste aspekt i den kristna meditationen, kan ingen meditationsteknik föra människan vidare, den må vara än så utstuderad och finslipad.