Ny syn på världssvälten

Bland världens fattiga länder har många sökt avhjälpa svälten genom befolkningskontroll. Nu har ett japanskt forskarlag kommit fram till en lösning där huvudvikten istället läggs på lantbrukets utveckling.

Hastigare än vad som vanligen uppmärksammas, sker en omsvängning i synen på världssvälten och dess botemedel. Man kan inte längre på samma sätt åberopa de malthusianska lärorna och sia om ragnarök.

Nytänkandet stöder sig på rön som framlagts av tre japanska lantbruksekonomer, enligt vilka Asiens lanthushållning kan sättas i helt nytt skick till 1990. Under ledning av dr Kunio Takase vid Asiatiska utvecklingsbanken har forskargruppen utarbetat ett program omslutande 52 miljarder dollar för att möjliggöra en fyrdubbling av risproduktionen i Syd- och Sydöstasien inemot sekelvändan.

Den stort anlagda planen är ingalunda något fåfängt projekt. Takaseprogrammets grundsyn på världssvältens avskaffande har uttryckligen anammats av USA:s president Carter.

Peter Bourne från Vita husets världssvältsdelegation berättar att Takasegruppen övertygat inflytelserika ekonomer i de rika västländerna om att planen är överkomlig både praktiskt och finansiellt. Det har lett till att planen vunnit gillande inte bara av Carteradministrationen utan också av OECD och den mäktiga Tremaktskommissionen, som bland sina medlemmar räknar inte bara president Carter och de sexton tyngsta namnen i hans regering utan också statsmän och företagsledare från USA, Västeuropa och Japan.

Dr Bourne uppger i en intervju att programmet grovt räknat belöper sig till 3,5 miljarder dollar per år. Utslaget över 15 år och uppdelat på OPEC, industriländerna i Väst och de östeuropeiska kommunistländerna skulle detta årsbelopp, påpekar dr Bourne, knappast bli betungande.

Även om programmet än så länge är i behov av finslipning, ligger dess betydelse för världshandel, ekonomisk utveckling och humanitära hänsyn i öppen dag. Man får inte förbise dess återverkan på moraldebatten. Ty om Takase har rätt, så är de gärna vädrade farhågorna för mänsklighetens överlevnad skäligen obefogade och den malthusianska skräckriddare som farit vilt fram i tidningsspalterna det senaste årtiondet kan återställas till skräpkammaren.

Takase började låta tala om sig 1976, då han som ledare för Asiatiska utvecklingsbankens avdelning för konstbevattning utgav boken ”Doubling Rice Production in Asia”. Studien var så tungt vägande att The Far Eastern Economic Review i januari 1976 ägnade den en redogörelse under den flerspaltiga rubriken ”A New Deal for Asian Rice Growers”. Med blick för det bärande tog artikeln upp den kostnadsberäkning som utförts av dr Saburo Okita vid Overseas Economic Cooperation Fund (OECF). Det är enligt hans uträkningar som programmet skulle betinga 52 miljarder dollar utslaget på 15 år. Okita har omsatt Takases tänkande i ekonomiska realiteter och framlagt den utförbara planen för OECD, i-ländernas idébank i Paris.

OECD företräder 24 högutvecklade västländer och dess biståndskommitté samordnar de rika ländernas biståndsverksamhet. Vunnet för Takase-Okitas sak trädde OECD i förbindelse med den mäktiga Tremaktskommissionen, som inrättades av David Rockefeller 1973 och står de multinationella företagen nära. Tremaktskommissionen, vars synpunkter återverkar på de rika ländernas handlade, uppdrog åt tre fackmän att detaljgranska det program som utarbetats av dr Takase, Yujiro Hayami, professor i lantbrukslära vid Tokios universitet, och Kenzo Hemmi, Saburo Okitas arbetskamrat vid OECF. Fackmännen var Umberto Columbo från Italien, D. Gale Johnson från Chicagouniversitetet och Toshio Sushido från det japanska Nikko Research Center.

I oktober avsatte fackgranskningen en studie, vars titel i översättning lyder: ”Ökad framställning av födoämnen i u-länder: Risproduktionen i Syd- och Sydöstasien”.

Som resultat av Takasegruppens arbete och det därpå följande expertutlåtandet har Carteradministrationen sänt ut två rapporter. Den ena är ”The World Hunger Working Group Report”, utgiven av dr Bourne den 6 december 1977. Den redogör ingående för hungerproblematiken och diskuterar hur USA:s regering kan lägga om sitt handlande i syfte att främja utvecklingen av jordbruket i u-länderna.

Den andra rapporten, utarbetad av Development Coordination Committee, efterlyser en ny strategi inriktad på att tillgodose grundläggande mänskliga behov, isynnerhet i jordbruksekonomier. Den diskuterar hur Carterregeringen kan leda in sitt handlande i en sådan ny riktning. Rustad med dessa bägge rapporter, plus de som utarbetats av Tremaktskommissionen, OECD och Takase, kommer president Carter i maj att lägga ut texten om den utfästelse han gjorde förra året vid Notre Dameuniversitetet, där han uppmanade OPEC, de demokratiska i-länderna och östblocket att utplåna världssvälten för att på så sätt förebygga krig. När presidenten framför sitt tal om världssvälten, kommer han inte att uttrycka någon from förhoppning enbart. Ty underlaget till vad han kommer att föreslå har utarbetats in i minsta detalj, som en serie av teknologiska och ekonomiska fakta, utvecklad av den japanska experttrion under ledning av dr Kunio Takase.

I allt väsentligt inriktar sig Takaseförslaget på riset och risodlingsområdena i Syd- och Sydöstasien. Uppenbarligen omfattas härigenom inte hela världssvälten. Alla som har att göra med projektet anser att vete- och spannmålsproduktionen i Afrika och Latinamerika likaså förtjänar att uppmärksammas.

Men nära två tredjedelar av alla människor i u-länderna bor i Asien. Mer än 80 procent av dem är bönder i monsunpåverkade lågländer eller floddeltan i Bengalen, Burma, Thailand, Indonesien, Sydindien och Filippinerna. I dessa områden är riset inte bara en gröda som är bäst lämpad för jordmånen och klimatet utan lämnar också mer protein och kalorier än andra basgrödor. Och riset har den största utsikten att uppnå betydande ökningar i avkastning per ytenhet – ett avgörande skäl i geografiska områden där utrymmet för nyodling är litet eller obefintligt.

Slutligen svarar Asien för 72 procent av allt ris i världen, och när den asiatiska befolkningen växer kommer andra områden i världen inte att kunna exportera det ris som den stegrade asiatiska befolkningsmängden kommer att behöva. Det uppskattas att Asien skulle tvingas importera 39 miljoner ton ris år 1985, en mängd som inte kan uppdrivas på annat håll.

Takase menar alltså att Asien har den avgjort största folkmängden, att riset är den bästa lämpade grödan och att inga andra länder kommer att kunna täcka risunderskottet. Om risproduktionen skulle ökas kraftigt i Asien, vore därmed en stor del av världssvälten avskaffad. Vidare menar han att vi har teknologi tillgänglig för att betydligt öka risproduktionen.

Jeremiah Novak är ekonomisk expert i den amerikanska tidskriften The Asia Mail

För att förstå utgångspunkterna för Takases resonemang måste man först ringa in en skillnad mellan vete- och risproduktion i Asien. Hittills har produktionen av vete och korn i Asien tilltagit kraftigt, tack vare nya typer av utsäde, förbättrad lantbruksteknik och konstbevattning. T ex har veteproduktionen i Indien ökat 8 procent per år sedan 1966. Som jämförelse har risproduktionen ökat med mindre än 3 procent om året, dvs i samma takt som befolkningen.

Den långsamma ökningen för risets del beror på skillnaden mellan vete resp. risodling. Vete produceras i förhållandevis torra områden. Antingen är nederbörden tillräcklig eller också kan den erforderliga blötan tillföras genom bevattning. Ris däremot odlas i våtområden som Mekongdeltat i Sydöstasien eller Gangesområdet i Bangladesh. Problemet med riset är att det, alltefter nederbörden, finns för mycket eller för litet vatten. Regnar det för litet kan riset inte mogna, regnar det för mycket så att vätan stiger till övermått på fälten blir riset vattnigt. Risodling kräver därför sträng kontroll av vattentillförseln.

Där vattentillförseln är kontrollerad blir risskördarna rikliga. I Japan ger riset 6 ton per ha, i Taiwan 4 ton per ha. I Bangladesh eller Indonesien, där bevattning saknas, ger riset 2 ton per ha. Kärnpunkten i Takases program är att man skall bygga anläggningar för vattenreglering och konstbevattning så att skördarna blir större.

Enligt honom kan odlandet av ris sägas ha genomlöpt fyra historiska utvecklingsstadier: 1) Primitiva brukningsmetoder utan vattenreglering eller gödningsämnen avkastar 1,5 ton ris per ha. 2) När behoven av vattenreglering och bevattning tillgodosetts, ökar avkastningen till 3 ton per ha. 3) Med insättning av modern teknik i form av högavkastande utsäden, gödningsämnen och sorgfällig plantning ökar avkastningen till 4 ton. 4) Ytterligare ökningar åstadkommes genom anpassning av odlingsytor till ekonomiska enheter, högre utbildningsnivåer och strukturella förändringar i ekonomin.

Frånsett Japan, Taiwan och Sydkorea befinner sig risproduktionen i Asien snarast på de primitiva stadierna. I de icke-utvecklade länderna är mindre än 35 procent av hela risarealen utan konstbevattning. Dr Takase tror att genomgripande åtgärder för att öka vattenutbyggnaden kommer att medföra en fördubbling av risproduktionen kring 1990. Dessutom menar han att bevattningsanläggningarna, när de väl satts i drift, kommer att möjliggöra användning av högavkastande utsäden och gödningsämnen. Att den gröna revolutionen i Asien hittills slagit slint kommer sig enligt honom av att man satt in högavkastande utsäden utan att ha genomfört erforderlig vattenutbyggnad.

Att öka de (utom Japan, Taiwan och Kina) 13 asiatiska nationernas konstbevattning från en nivå av 35 procent till 75 procent kring 1990 kommer att kosta 52 miljarder dollar, dvs. 3,5 miljarder dollar årligen under 15 år. Pengarna måste till största delen läggas ned på lokal arbetskraft för sådana prosaiska men resultatrika sysslor som att gräva avloppsdiken och dammar. Den kostnaden, uppskattad till 1,7 miljarder dollar per år, får utvecklingsländerna själva svara för. Allteftersom planen sätts i verket tillskjuter de utvecklade länderna de återstående 1,8 miljarderna dollar per år – pengar som får bekosta införsel av gödningsämnen, utrustning och andra för jordbruket nödvändiga artiklar som måste tas utifrån. Inalles är kostnaden för 15-årsprojektet (52 miljarder dollar) mindre än en femtedel av de 300 miljarder dollar som årligen läggs ned på rustningar. Dr Bourne understryker att de rika ländernas årliga andel på 1,8 miljarder dollar utan svårighet kan sammanskjutas av Japan, Västeuropa, USA och OPEC.

Vad som gör Takeses förslag så betydelsefullt – och så tilltalande – är det faktum att hans forskarlags slutsatser grundar sig icke på teoretiskt projektmakeri utan på empiriska studier och bestyrkta forskningsresultat. När president Carter i maj framlägger sitt förslag, kommer han att veta vad han talar om.

Sedan rigorös vattenreglering genomförts och jordbruket undergått teknisk uppryckning, har Taiwan ökat sin risproduktion från 1,7 ton per ha till 3,8 ton under 18 år. Med samma medel har Filippinerna ökat risproduktionen från 2,3 ton per ha till 3,1 ton under sex år i försöksprogram, och Indonesien har mellan 1968 och 1976 ökat avkastningen med 46 procent.

Mänskligheten har ofantligt mycket att hämta av denna plan. Alla vinner och ingen förlorar. Tillgången på mat blir större där den behövs utan att något producerande land blir lidande. Man kommer att äta bättre i Asien utan att amerikanska farmare lider avbräck eftersom de knappast odlar ris.

Eget nog blir det Asiens lantarbetare som tjänar in den största vinsten. Såsom William Borders berättat i New York Times den 21 mars, finns det många bönder i Indien som går utan riktig mat därför att de tvingas sälja större delen av årsväxten för att kunna betala omkostnaderna och få behålla makten. Takases plan skulle föra med sig att risavkastningen ökades, så att det blir mera mat kvar åt odlaren och hans familj och den smygande undernäringen utrotas från landsbygden, där 80 procent av Asiens människor bor.

Om den asiatiske bonden hade större inkomster och mer mat, skulle han kunna köpa mera moderna redskap och andra tillverkningsvaror. Indirekt skulle programmet på sikt skapa en vid marknad för både asiatisk och utländsk industri. Slutligen skulle de amerikanska företag som tillverkar gödningsämnen, lantbruksutrustning och liknande få nya exportmarknader. Företaget Briggs and Stratton tillverkar en behändig maskin som underlättar plöjning för hand och som skulle vara till stor nytta för risodlare. En direktör i företaget berättade nyligen att nya bevattningsprojekt i Filippinerna och Indonesien har medfört ökad försäljning av apparaten, som monteras på plöjningsredskap som utformats och tillverkats i Filippinerna och Indonesien.

Svältprogrammet medför alltså inte bara direkt ökning av maten för Asiens fattiga, utan också indirekta materiella fördelar för både fattiga och rika. Dessa materiella fördelar kommer att göra livet lättare för människor i utvecklingsländerna och kommer att skapa mer sysselsättning för människor i industriländerna.

Till detta kommer ytterligare fördelar, som inte framträder omedelbart. Det är de sociala fördelarna.

Det är vid det här laget ett välkänt faktum att befolkningsökningen avstannar när människor får det bättre. Detsamma gäller på det nationella planet. Tills nyligen har de rika ländernas agerande mot många av världens fattiga nationer gått ut på att minska befolkningstillväxten. En uppsjö av metoder har förfäktats och prövats, från kondomutdelning till sterilisering. Ingen av dessa metoder har rönt framgång, och nu börjar en helt ny strategi. Ett förebud om nyorienteringen kan man se i Tremaktskommissionens nyligen avgivna rapport om världssvälten.

Rapporten framhåller att ”enbart lanserandet av antikonceptionella åtgärder i utvecklingsländerna inte är tillräckligt för att nedbringa födelsetalet”, och anmärker: ”Urbanisering och inkomstutjämning orsakad av industrialisering resulterar i en höjning av giftermålsåldern och en minskning av benägenheten att skaffa barn. Vi anser oss icke utan skäl kunna förvänta, skriver forskarna, ”att en liknande lösning kan tillämpas på jordbruksområden – inkomstökningar verkar nedbringande på födelsetalet.

Genom att bygga på vad som länge varit en given sanning i industriländerna, hävdar rapporten att storsatsningen på antikonceptionella åtgärder nu får ge vika för ett övergripande program för att höja det ekonomiska välståndet, utbildnings- och näringsnivån i u-länderna, ett program som är ägnat att i sin mån minska benägenheten att skaffa barn.

Om rapporten har rätt, och inkomstökningar i risodlingsområden kommer att leda till minskad befolkningstillväxt, så kommer en sådan tingens ordning att skaffa en extra favör åt president Carters svältprogram: förutom att födotillgången ökar genom större avkastning så kommer efterfrågan på mat att minska genom lägre födelsetal. Resultatet blir mera mat per person att tillgå för Asiens människor.

Det sagda innebär icke att Carteradministrationen upphör med sitt stöd till antikonceptionella kampanjer ute i världen. Snarare har en förskjutning av tyngdpunkten skett, så att man nu framhäver ekonomiskt välstånd hellre än antikonception. Den f. indiske hälsoministern Karan Singh yttrade 1974 vid FN:s befolkningskonferens i Bukarest: ”Ekonomisk utveckling är det bästa preventivmedlet.” Tiden är nu mogen för kännare i Väst att skriva under på den satsen.