Frågor om livets mening

Livets mening hör till diskussionsämnen av den art som företrädesvis dryftas i tätnande cigarettdimmor under oändliga nattliga samtal och som sällan får några invändningsfria svar, i vart fall inte på stället. Tänkande människor, det vill säga också icke-rökare, ställs någon gång inför just så vittfamnande frågor; hur ofta, det beror på läggning, matsmältning och livets orättvisa spel. De flesta ägnar problemen av den här typen mycket sporadiska tankar. Antingen har man ett eget, låt vara provisoriskt, svar till hands, eller också, mera troligt, har man för länge sedan sagt farväl till hoppet om att någonsin på vettigt sätt besvara en fråga som möjligen saknar svar eller i värsta fall är meningslös.

En stor del av mänskligheten lever kanske i föreställningen att yrkestänkare med rang av professor i praktisk filosofi å sitt ämbetes vägnar skulle vara istånd att ge vanliga amatörtyckare tröst, ledning och goda ord på vägen i svåra situationer, då saken verkligen ställs på sin spets. Inget kan vara felaktigare. Våra dagars statligt anställda vishetslärare skulle inför den aningslösa frågan ”Vilken är livets mening?” långsamt luta sig tillbaka i lärostolen, le överseende och med oändligt tålamod börja tillrättavisa frågaren. Vad menar vederbörande egentligen med ”livet”, ”mening” och ”är”? Vid denna punkt i konsultationen kan det inte uteslutas att frågeställaren helt förstummas, och då är rätta tillfället att sätta in den avgörande stöten: de svar som hittills tillhandahållits bygger på bristande analys av språket. Frågan är fel ställd, gomiddag!

Nå, det är inte alltför svårt att ta till sådana sarkasmer när man underkastat sig askesen att åtskilliga timmar blicka in i den analytiska filosofins ödsliga tankevärld i den lilla gula boken Frågor om livets mening, redigerad av Lars Bergström (Prisma 1979). Saken kan förstås inte slarvas undan så lätt. Har man nu i åratal klagat över att de egentliga frågorna, de som ensamma är värda ett slutgiltigt engagemang, på grund av någon tyst överenskommelse har satts inom parentes i den offentliga debatten, då måste man givetvis med glad förvåning hälsa en bok som inte bara är behändig till formatet och alltså kan läsas på badstranden och i hängmattan utan dessutom i reklamen sägs kunna läsas av vemhelst som intresserar sig för livsåskådningsfrågor och filosofiska problem.

Att boken utkommit är ändå symptomatiskt. Man behöver inte läsa många tidningar för att konstatera hur de yttersta frågorna i dessa dagar rehabiliteras. Det är återigen tillåtet att fråga sig: ”Varför finns jag till?”

Att de analytiska filosoferna nu inte har något svar att ge, det är, om sanningen skall fram, inte deras fel. De har ju aldrig lovat att svara på den frågan, utan på sin höjd på frågan om frågan om livets mening har en mening.

Total mening?

Begreppet ”livets mening” kan fattas på åtminstone två olika sätt. I total bemärkelse avser livets mening den eventuella förekomsten av en förut-fattad plan, uppgjord av något (en objektiv ordning, naturen, eller något liknande) eller av någon (Gud) och som de enskilda människorna personligt eller kollektivt kan förverkliga i högre eller mindre grad. Att leva ett meningsfullt liv vore i denna betydelse att leva så att denna plan förverkligades; att leva meningslöst vore att leva på motsatt sätt. Livets mening i partiell bemärkelse är då på motsvarande sätt den meningsfullhet som jag kan ge åt mitt liv, oberoende av om en total mening finns eller inte finns: den partiella meningen är den ändamålsenlighet som jag väljer att ge mitt liv och mina handlingar.

En bild kan göra det hela klarare: En skeppsbruten bor ensam på en i övrigt öde ö med begränsade proviantförråd. En vacker dag råkar han under sina vandringar upptäcka ett skjul som visar sig innehålla ett stort antal maskindetaljer. Bruksanvisning saknas. Han har vissa skäl att anta att något av följande alternativ är fallet: 1) skjulet innehåller ett antal reservdelar till många olika maskiner, och av dessa reservdelar kan några slumpmässigt kombineras med varandra till större eller mindre maskindetaljer eller maskiner; 2) skjulet innehåller en demonterad motorbåt som kan sättas ihop på ett enda sätt och därefter ge den skeppsbrutne möjlighet att rädda sig över till bebodda trakter. Vilketdera som verkligen är fallet kan endast klaras ut därigenom att den skeppsbrutne steg för steg prövar om de olika bitarna passar ihop med varandra. Arbetet är komplicerat och tar lång tid. Han måste hålla på åtskilliga dagar innan han överhuvud vet om hans trevande försök alls tjänar någonting till. Men en sak är säker: arbetets effektivitet beror i högsta grad på vilket grundantagande som han utgår från. Om han utgår från att han verkligen håller på med att försöka bygga en båt kommer det rena detaljknåpet att framstå som i högsta grad meningsfullt. Om han misströstar om att skjulet alls innehåller något mera än ett slumpmässigt urval reservdelar kan detaljarbetet visserligen skänka avkoppling och distrahera honom från grubblerier över det egna ödet, och vem vet, han kanske rent av kan sätta ihop några delar till en fungerande eltandborste eller en kemisk toalett och på så vis höja komforten högst avsevärt. I denna senare partiella bemärkelse är hans arbete meningsfullt. Men inte i total bemärkelse: det är inte, och kommer aldrig att bli, något båtbygge.

Lång dags färd mot natt

Jag har nu läst Frågor om livets mening under åtskilligt grunnande och kan inte komma till en annan slutsats än den att samtliga bidragsgivare till antologin lever i den fasta övertygelsen om att livet på sin höjd kan ha den sortens mening som jag skulle vilja kalla distraktionsvärde. Tillåt mig ta en ny liknelse till hjälp. Vi sitter alla i samma båt, så långt är alla helt överens, det vill säga, vi i industrivärlden har haft tur och förutseende nog att placera oss i lyxklass, men till skillnad från de stackare som en gång embarkerade Titanic kan vi inte ens leva på rederiets försäkringar om osänkbarhet; tvärtom är förskräckande många av oss övertygade om att de inte kommer att slippa undan ett totalt haveri. Vad göra, i väntan på katastrofen? Konversera glatt, skriva sonetter eller bara hänga i baren? Svaret beror på vilket distraktionsvärde man vill åsätta respektive sysselsättning.

Genomgående är temat i Bergströms lilla gula att den religiösa formen av skepsis mot dem som placerar livets slutliga mening inom denna värld (”Hur tomt är allt vad världen har, hur kort dess nöjen vara”) begår det fundamentala felet att tillämpa galen måttstock. Bara för att någonting inte är evigt skulle det enligt kristen uppfattning sakna värde, så Kurt Baier, s. 67. Nu bygger detta resonemang naturligtvis på en karikatyr av den religiösa hållningen (i alla högre religioner): det förhållandet att någonting angenämt inte kan vara i det oändliga är ju inte (utom för gnostiker) anledning till att förakta det utan fastmer att njuta av det med desto större tacksamhet mot dess givare i full medvetenhet om hur bräckligt underlag för alla teorier om livets mening den så kallade lyckan utgör. Den lycklige och lyckade skulle enligt Baier leva ett meningsfullt liv, den olycklige och misslyckade ett meningslöst. (Jag vet inte vilka personliga erfarenheter Baier, som är professor i Pittsburg, hade när han skrev detta 1966. Man kan förmoda att han betraktade sig själv som relativt lyckad.) Att den som låt oss säga är forskare och helt absorberad av ett spännande arbete från morgon till kväll kan säga till sig själv att livets mening är att fungera bra i enlighet med sina förutsättningar, det är fullt begripligt. Om han är cancerforskare och dessutom en bra sådan, då kan han förstås intala sig att cancerforskning är livets mening (för honom), precis som det är livets mening för en hund att kunna springa fort.

Men vad är livets mening för en cancerpatient?

Naturligtvis är också kortvarig lycka, njutning och tillfredsställelse verkliga värden, eljest borde man ju undvika dem. Men på vilket sätt skulle de kunna vara livets egentliga mening, i stort, för alla? Ingemar Hedenius’ egen version av visio beatifica är ett citat av Folke Fridell: En insjö, en båt och ett kastspö kan ge lite mening ibland och det finns mycket, mycket annat (s. 33).

Jag kan inte förstå annat än att detta är så nära ett svar någon av författarna i antologin kommer.

Bergströms eget bidrag, ”Pessimismens konsekvenser – (s. 137 ff.), behandlar frågan om det vore bäst för mänskligheten att den helt utrotades från jordens yta. Alltför många politiker och militärer i ansvarig ställning inom stormakterna handlar som om de redan bestämt sig för svaret på den frågan. Och detta kan utan överdrift kallas mänsklighetens största moraliska problem just nu. Hur man skall kunna undvika att mänskligheten verkligen utplånas, det är troligtvis en brännande praktisk-filosofisk fråga för många vanliga människor som önskar undkomma den katastrofen, vare sig de gör det mot bättre vetande eller ej. Man kan till och med misstänka att de flesta skulle anse Bergströms uppsats som ett slags desintresserat ordlekande på avgrundens brant och i så måtto oanständig. Men det vore ett förhastat omdöme. Man måste ha modet att tänka igenom mänsklighetens situation i hela dess vidd och i alla dess konsekvenser.

Samma öde drabbar alla,

den rättfärdige och den orättfärdige,

den gode och den onde,

den rene och den orene,

den som offrar och den som inte offrar.

Ett elände är det med allt som sker under solen

att alla går samma öde till mötes.

Frågan om våra grundantaganden och deras konsekvenser blir akut om man i dessa dagar ägnar en tanke åt den unga generationens lidande (vem vill förneka att det ordet är på sin plats?) Den unga generationen är offer för en kollektiv neuros, och den är inte sexuellt betingad (i Freuds mening) utan kan ganska uttömmande beskrivas som en känsla av fundamental meningslöshet i tillvaron. Detta existentiella vakuum (uttrycket är myntat av Viktor Frankl) kan iakttas i industrivärlden både i väst och öst, och det sprider sig också till den tredje världen. Orsakerna är när allt kommer omkring inte mystiska eller omöjliga att diagnosticera. De flesta skulle hålla med om följande:

Med stigande materiellt överflöd och materiell trygghet har människorna befriats från den tärande omsorgen om det dagliga brödet, bostaden och hälsan. Jag skulle kunna välja att sluta gå till mitt arbete, ligga kvar i sängen på morgonen och göra vad jag vill, om jag inte känner för att arbeta. Mina fundamentala fysiska behov är ändå garanterade. Jag skulle förstås utsätta mig för kritik från den närmaste omgivningen, men det är oklart om jag skulle drabbas av samhälleliga sanktioner. Om jag själv skulle känna mig moraliskt rutten, det beror i första hand på min uppfostran och mitt eventuella superegos bjudande stämma. Hur som helst riskerar jag inte att svälta ihjäl eller att bli utan vatten och värme, om jag inte helt sätter mig på tvären. Men då blir jag intagen för tvångsvård. Med eller mot min vilja kommer samhället att se till att jag lever vidare.

Situationen är ny och unik i historiskt perspektiv. Ingen torde vilja ändra på den. Men här har vi den viktigaste förklaringen till varför begreppet ”livets mening” inte sysselsatt vanligt folk förrän i de yttersta av dessa dagar. Det dagliga trälandet för den fysiska existensen, för mat, husrum och värme till sig själv och barnen har gjort spekulationer av den arten till en lyxvara för överklassen. I västländernas överflödssamhällen tillhör alla numera överklassen.

Institutionernas sammanbrott

Vidare fungerar det som vi kan kalla tradition och institution normalt inte längre som trygghets- och meningsskapande faktorer inom den yngre delen av befolkningen i industrivärlden. Som kulturantropologerna brukar påpeka är det institutionernas roll att förkroppsliga vissa principbeslut i det samhälleliga och sociala livet. Den sociala seden befriar den enskilda människan från bördan att ständigt fatta nya principbeslut för det medmänskliga umgänget. Allmänt accepterade regler för bordsskick, familjebildning, sätt att bemästra livets ofrånkomliga tragik, sörjandet av de döda och andra sådana kulturbetingade beteendemönster är någonting självklart i en stabil kultur, ja någonting så till den grad självklart att medlemmarna av kulturen ifråga uppfattar det som en del av den mänskliga naturen. När den ena kulturen konfronteras med den andra, eller när dess sociala mönster bryts på grund av nya ekonomiska förhållanden, uppstår osäkerhet och psykiskt lidande, därför att ingenting mindre än uppfattningen av människonaturen måste korrigeras. Det som troddes vara natur visar sig i själva verket vara kultur, ett system av konvenanser och konventioner. Konventioner är utbytbara, men detta banala konstaterande är inte detsamma som att säga att de är överflödiga. Konventioner kan hämma och förtrycka människor och samhällen, men inte förrän i det ögonblick de ifrågasätts.

Vi behöver inte gå så långt för att finna hur dessa enkla reflexioner verifieras av för alla tillgängliga erfarenheter. Man kan kasta en blick på det svenska enhetssamhället vid tiden före det andra världskrigets utbrott. Skriande sociala orättvisor rådde med avseende på olika befolkningsgruppers möjligheter till rimlig lön, anständig bostad, utbildning, avancemang, sjukvård och allmän trygghet inför ålderdomen. Denna tingens oordning ifrågasattes naturligtvis med all rätt och ledde så småningom till politiska förändringar av samhällsstrukturen. Däremot kan man utan överdrifter påstå att konvenansens bud inom respektive samhällsklass vad avser låt oss säga attityder mot den äldre generationen, kvinnors bruk av tobak och alkohol, sättet att ingå äktenskap och skick och sed kring död och begravning iakttogs med jämförelsevis massiv likformighet och självklarhet. Man kan våga påståendet att dessa beteendemönster, i samma grad som de inte ifrågasattes (till följd av industrialiseringens och urbaniseringens nya sociala strukturer), skapade trygghet och mening i tillvaron, en trygghet och en mening som idag till stora delar gått förlorad.

Varför? Den dystra sanningen är förmodligen den att förlusten av trygghet och mening på det djupare planet har varit det pris som måst betalas för den materiella tryggheten. Låt oss i sammanhanget lämna frågan därhän huruvida denna koppling är något ofrånkomligt, givet människans avsaknad av allvetande och ofelbart förutseende. På det teoretiska planet måste det vara ett grundantagande att denna kaka både kan ätas och finnas kvar, och det är svårt att inse varför materiell och andlig trygghet inte skulle gå att förena.

Marx, Darwin, Freud

Vad som här sagts om tradition och institution gäller i eminent mening om religion. Men för att förklara de drastiska förändringarna i den religiösa observansen i takt med industrialiseringen räcker det inte med att peka på sociala omstruktureringar i den industrialiserade världen. Kyrksedens brytande i samband med uppbrottet från agrarsamhället är förvisso en viktig orsak till den ännu fortgående sekulariseringen, men kan rimligtvis inte vara den enda. Ännu viktigare i våra dagar är ideologiska faktorer som påverkar de kollektiva mentaliteterna, och med otillbörlig förenkling kunde man sammanfatta dem med namnen Marx, Darwin, Freud.

Det marxistiska tänkesättet att religionen omyndiggör människan, att människan blir människa i samma mån som hon gör sig av med Gud, det är nuförtiden knappast en sats som brukar försvaras offentligt på den här sidan järnridån. Ändå utövar den troligen en viss suggestion på det oartikulerade, det praktiska planet. Teknikens fascination består främst i en vag känsla av att de domäner som ligger öppna för mänsklig manipulation ständigt blir allt större. Det som tidigare endast bestämdes av slumpens lekar, inför vilka man bara kan hoppas och be, det ligger nu inom naturvetenskapens kompetensområde; det kan med andra ord förklaras, förutsägas och kontrolleras av människan. I samma mån som vetenskaperna åtar sig att fylla denna funktion tycks religionens spelrum minskas. Människans fallenhet för extrapoleringar är känd: det kan förefalla som om Gud jagades allt längre in i hörnet, där det eventuellt kommer att visa sig att han upplösts till luft.

Ännu mer suggestiv i religiösa sammanhang är förmodligen evolutionsläran, som vid det här laget är allmängods redan i småskoleåldern. Inte så att särskilt många människor i våra dagar plågas av tanken att bibeln trots allt kanske inte har rätt när det gäller skapelsen (de som verkligen plågas av den tanken, även naturvetare, har i häpnadsväckande omfattning tagit avstånd från evolutionsläran). Det tycks för allt flera vara evident att de biologiska arterna själva, som något slags intenderande subjekt, ”utvecklar” alltmer ändamålsenliga former i en blind och ändamålslös ändamålsenlighet. Den som med häpnad och beundran följde TV:s stora satsning Liv på jorden under hösten hade många tillfällen att studera speakertextens filosofiskt skenbart neutrala språkbruk på den här punkten. Om man till följd av uppfostran och tankevana programmatiskt avvisar metafysiska resonemang på grundval av naturvetenskapliga rön, då är det följdriktigt att slå sig till ro med att konstatera att i universum pågår, och kommer med all sannolikhet i framtiden att pågå, en slumpmässig selektion som gynnar de mest livsdugliga arterna på de övrigas bekostnad, och denna utveckling är ett självändamål. Vad en sådan slutsats ytterst har för konsekvenser för synen på livsfrågorna, därom lämnar den samtida litteraturen samstämmiga besked.

Hand i hand med denna evolutionistiska syn, som betraktar universum som värdeneutralt och människans utveckling av en allt större hjärna uteslutande som ett led i kampen för överlevnad, går också de allt psykologiserande uppfattningar som reducerat människan, tidigare allmänt betraktad som en fri agent, till ett knippe fysiologiska mekanismer, betingade att reagera på givna stimuli med givna responser. Om tidigare epoker varit benägna att överbetona den mänskliga viljans obundenhet (”människan är sina handlingars herre från början till slutet”, Aristoteles), så har den deterministiska uppfattningen verkat fullkomligt förödande på människobilden. Om satsen ”ingen ide som människan kan ha är mer betydelsefull än den uppfattning hon har om sig själv” alls betyder något, då kan dess sanning prövas här.

Man kan tillägga, att den marxistiska analysen älskar att föreställa sig samhällskroppen som en pavlovsk hund plus en gång för alla programmerade ringsignaler.

Vidare såg jag alla de våldsdåd som begås under solen: de förtryckta gråter, men ingen tröstar dem; förtryckaren övar våld mot dem, men ingen hjälper dem. Jag tänkte: Lyckliga de döda, som redan gått bort, långt mer än de levande, de som ännu är kvar i livet. Men lyckligast den som ännu inte är till, den som sluppit se allt det onda som sker under solen.

De otvivelaktiga insikter som vunnits inom de områden som vi symboliserat med trion Marx, Darwin och Freud har hos många köpts till ett fruktansvärt pris: människans inre frihet, just det värde som alla frälsningsläror vill slå vakt om. Eskatologin har förlagts inom denna världens gränser. Saligheten måste vinnas här och nu eller aldrig. Misslyckas du själv kan du bara trösta dig med att din klass, din biologiska art eller åtminstone en och annan av dina medmänniskor lyckas bättre. Utvecklingen går ju trots allt framåt.

För Marx var det möjligt att beskylla religionen för att alienera människan från hennes verkliga uppgifter. Genom att trösta sig med tanken på himlen kunde man glömma sitt jordiska helvete. Nu är det mera befogat att vända samma anklagelser mot marxismen och alla de tänkesätt som inspirerats av den: genom att spärra in människan i det slutna rum som kallas världen hindrar man henne från att se sina egentliga möjligheter, som, om livet verkligen har en total mening (vilket naturligtvis inte är någon självklarhet a priori) måste gå utöver den biologiska sfären.

För noga taget måste det vara så, att antingen har allt en mening eller också har ingenting en mening. Det totalt meningslösa är en absurditet, en metafysisk omöjlighet. Allt meningslöst är meningslöst inom ett sammanhang med mening. Den meningslösa grymheten är endast möjlig inom ett sammanhang där kärlek vore meningsfull. Den meningslösa döden är bara möjlig där livet vore meningsfullt. Det onda kan bara finnas i det goda och aldrig i sig självt.

Ingen människa förnekar att tillvaron rymmer partiella områden av mening. Det skulle i så fall vara en koncentrationslägerfånge med fullt medvetande om de fasor som väntar honom. När Viktor Frankl under andra världskriget anlände som fånge till Auschwitz hade han sytt in manuskriptet till en bok i sin rock i förhoppning att det skulle kunna räddas undan förintelsen. Rocken, inklusive manuskriptet, togs ifrån honom, och han drabbades av den förståeliga tanken att hela hans liv varit förgäves. Han skulle med all sannolikhet avlivas inom kort, och han skulle i så fall skiljas från livet utan att ha satt barn till världen och dessutom berövad sitt andliga barn, det manuskript där han sammanfattat sina forskningar.

Som ersättning för sin egen rock fick Frankl överta de utslitna trasorna efter en fånge som redan sänts iväg till gaskamrarna. I ena fickan i rocken hittade han ett blad ur en hebreisk bönbok: Shema Jisrael (”Hör Israel, Herren vår Gud, Herren är en, och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft”, 5 Mos. 6:4 f., judendomens centrala bön). Han drog denna slutsats: ”Har allt detta lidande och all denna död omkring mig någon mening? Om inte, så är det djupast sett inte någon mening med att överleva. Ty ett liv vars mening är beroende av en sådan slump – om man slipper härifrån eller inte – skulle djupast sett inte vara värt att leva överhuvudtaget” (Livet måste ha mening, Stockholm 1968, s. 113). En värld som innesluter möjligheten av de nazistiska och kommunistiska monstruositeterna under de senaste femtio åren, måste antingen vara totalt absurd, vilket många människor anser, utan att alltid dra den logiska slutsatsen av sin tro, eller också ingå i ett outgrundligt mysterium som skulle kunna försona också detta. Utan en sådan totalmening skulle varje partiell mening förflyktigas. Om jag njuter de lyckliga stunder som förunnas mig av slumpens spel, så är detta inte mer än ett groteskt hån mot de oskyldiga barn som i detta nu plågas till följd av människan eller naturens nycker om det inte är så att också denna fruktansvärda frånvaro av tröst blir tröstad i ett mysterium som övergår all föreställningsförmåga.

Finns inte den trösten, då är varje temporär, partiell meningsskärva en djävulsk distraktion som får oss att glömma det svarta hål som är i färd att absorbera oss. Ju mer mening, desto groteskare vore tillvaron. Då vore de akademiska tankelekarna om total självdestruktion i högsta grad rationella.

Om å andra sidan den trösten finns, då får varje minsta handling utförd i god avsikt en mening av oändligt större djup än de partiella meningsfält som kan observeras inom världen. Också misslyckandet och lidandet skulle få plats i ett sådant mysterium.

Varje motgång på vägen till individers och samhällens självförverkligande, varje streck i räkningen, varje tragedi är en påminnelse om tillvarons provisorium, en varning för att investera alltför stora förväntningar i mänsklig förutsägelse, förklaring och kontroll, en inbjudan att inte låta sig nöja med alltför enkla verklighetsmodeller. Ett genombrott, i bästa fall, till högre meningssammanhang. Detta tycks vara innebörden i Jesu kommentar till det oförklarliga lidandet (eller rättare: det alltför enkelt förklarade lidandet) till följd av mänsklig grymhet och blint drabbande katastrofer (Luk. 13:1-5).

Desperat, billig tröst? Ordnar sig allt? En tröst är illusorisk bara den inte bygger på verkliga förhållanden. Teorier, påståenden och drömmar om verkligheten förändrar inte verkligheten. Men grundantaganden om verkligheten verifieras eller falsifieras med tiden genom erfarenheten. Den som lever i erfarenheten att allt har en mening i ett högre sammanhang blir därigenom knappast mindre intresserad av de mera genomskinliga sammanhangen inom denna världen.

Misslyckandet och lidandet tillhör nödvändigt den mänskliga existensen. Endast de grymma inomvärldsliga eskatologierna vill få oss att tro något annat. Men misslyckandet är någonting tragiskt bara därför att människan bär på stora, men oförverkligade, möjligheter att lyckas. Lidandet är något tragiskt bara därför att människan fått smaka så mycket av dess motsats och vet hur världen skulle kunna vara. Ingen erfarenhet är så bitter som denna. Det meningslösa misslyckandet och lidandet är något meningslöst bara därför att det är insatt i sådana påtagliga sammanhang av djup mening. Dessa kontinenter av mening är möjligtvis alldeles isolerade från varandra, och den mening som de tycks bära på och som gång på gång slår oss med häpnad inför det fullkomligt osannolika sammanträffandet, skulle då vara ett förvillande spel som blinda krafter leker med oss.

Är det ett rationellt antagande att det verkligen förhåller sig så? Mycket här i världen beror på hur vi besvarar den frågan.

Not:

Citaten ur Predikaren är hämtade ur ”Fem bibelböcker”, bibelkommissionens förslag till nyöversättning av Gamla testamentet.