En psykologisk syn på otron

Inom psykologin finns det f n två riktningar som behandlarpsykologiska problem utifrån varandra motsatta uppfattningar

Beteendeterapin sammanfattar ett antal metoder som i princip utgår från det teoretiska grundantagandet att neurotiskt beteende eller andra störningar i beteendet är resultat av tidigare inlärning eller pågående påverkan från miljön. Den arbetar med en naturvetenskaplig (inläringspsykologisk) teori och strävar inte efter att förstå utan att förändra beteendet.

I motsats till beteendeterapin vill djuppsykologin hjälpa patienten att bättre förstå sina egna konflikter och problem. Enligt dess syn har människan upplevt starka konflikter som hon inte kunnat lösa utan förträngt från medvetandet. På grund av konflikter under sin uppväxt är människan sålunda omedveten om sina motiv och bakomliggande upplevelser som bestämmer hennes handlingar. Syftet med terapin är att söka förstå den djupare konfliktsituationen, att inse och uppleva att motiv som hon tidigare varit omedveten om har haft stor betydelse i patientens livshistoria.

Bland de konflikter som under uppväxten tillskrivs stor betydelse är enligt Sigmund Freud (död 1939) ”oidipuskonflikten ”, så kallad efter Oidipus, konung i Thebe. I en av den grekiska mytologins mest berömda sagor berättas bl a att Oidipus slog ihjäl sin fader och äktade sin moder Iokaste utan att känna igen någon av dem. Oidipus öden behandlas i åtskilliga tragedier, främst av Sofokles i Konung Oidipus.

Enligt Freud går oidipuskonflikten tillbaka till det särpräglade förhållande som råder mellan sonen/dottern å ena sidan och modern/fadern å andra sidan under uppväxttiden. I denna konflikt ställs barnet för första gången i sitt liv genom sina föräldrar inför inskränkningar och förbud från yttervärlden. Detta är upphovet till en från barnets naturliga jag skild instans över jaget. Överjaget bildas genom att föräldrarnas auktoritet ”internaliseras”, dvs genom att föräldrarnas yttre auktoritet erkänns och accepteras av barnet. Över jaget är alltså ett arv från oidipuskonflikten och det bildas hos barnet genom en internalisering av föräldrarnas auktoritet.

Under uppväxttiden växer över jagets betydelse i den mån som människan i allt högre grad accepterar och erkänner en yttre auktoritet som sina egna världen och ideal. Allmänt sett kan över jaget hos människan i vuxen ålder jämföras med en domare eller en censor över människans naturliga jag, dess önskningar och dess krav. Människans samvete, hennes ideal och etiska värderingar utgör en viktig del av över jaget.

Nedanstående artikel handlar om föräldrar-barnrelationer/konflikten under uppväxtåren utifrån den psykoanalytiska tolkningen av människans utveckling. Om denna konflikt inte får sin lösning (utan trängs bort) leder den bl a till en revolt också mot den religiösa auktoriteten: Gud upplevs som ett enda stort krav som kringskär den egna friheten och självständigheten.

Red

Ett omisskännligt tillstånd av religiös otro kan lämna rum för en tolkning i helt annan riktning, när det undersöks med Freuds teori om överjaget inför ögonen. Härvid måste man göra betydelsefulla åtskillnader mellan överjagets röst och Guds röst, mellan jagidealets krav och Kristi löften samt mellan den internaliserade förälderns inskränkningar och evangeliets glada budskap. Överjag, jagideal och internaliserad förälder: de tre storheterna sammanfaller i praktiken, men lämpligast och riktigast i det här sammanhanget är internaliserad förälder (IF).

IF kan blandas samman med Gud på grund av det nära sambandet mellan vår erfarenhet av föräldrarna och vår Gudsuppfattning, på vilken tro och otro beror. Uppgiften här blir därför till att börja med att se närmare på detta samband, därnäst att fråga efter IF:s upphov och funktion, hur IF yttrar sig och känns igen i vardagslivet. Den tredje uppgiften blir slutligen att skilja mellan IF:s yttringar och den religiösa trons. Framställningens syftemål är att utveckla satsen att det som ibland framträder och gör sig gällande som religiös otro kan mindre ha att göra med otro i egentlig bemärkelse än med den psykologiska processen att bearbeta IF, ty dessa bägge storheter – Gud och IF – är i livets början oupplösligen förbundna och behöver lösgöras från varandra.

Sambandet mellan föräldrarna och Gud

”Gudsbilden härrör från erfarenheten av världen och förmedlas därför av de två gestalter, som är upphovet till varje mänsklig varelse: fadern och modern.”‘

I vad mån Gudsbilden verkligen motsvarar bilden av föräldrarna behöver vi inte gå in på här. Det räcker med att vi uppmärksammar det sakförhållandet att det finns ett samband, att det finns en ”strukturlikhet mellan relationen fader-barn och relationen mellan Gud och människan”. Enligt Rumke råder inget tvivel om att Gudsbilden lånar drag från den egna fadern. Nästa led i tankegången uttrycks fint av Rumke i hans lärorika småskrift The Psychology of Unbelief: ”relationen till den jordiske fadern måste vara uppklarad innan Gudsbilden kan bli ren”.

Upphovet till IF

Freuds lära om oidipuskonflikten och IF:s bildning är invecklad och väcker vissa besvärliga frågor. Han utredde den bit för bit, ändrade och rättade den delvis under tiden. Freud fäste stor vikt vid sin upptäckt. Här behöver vi endast skissera teorin i stora drag och skall bara hålla oss till den så långt den bidrar till att påvisa upphovet till IF. Hur kommer det sig att vi även har en ”psykologisk förälder” förutom våra fysiska föräldrar? Enligt Freud är oidipuskonflikten ”barndomsårens centrala erfarenhet”. Han betecknar den också som ”det kraftigaste traumat i vårt tidiga liv”. Barnets sätt att komma till rätta med denna konflikt bildar roten och upphovet till IF. Här intresserar oss främst IF:s bildning och funktion, men eftersom IF är en avläggare och följd av oidipuskonflikten, så skall vi som hastigast titta på denna konflikt i dess huvuddrag.

Oidipuskonflikten uppträder vid två till tre års ålder och upphör vanligtvis vid fem till sex års ålder. Före denna tid har barnet levat i symbiotiskt förhållande till modern och berott av henne i vad gäller överlevnad och välbefinnande. Barnet inträder nu i den falliska fasen och börjar känna behagliga förnimmelser i könsorganen. Detta utmynnar i en önskan att inta faderns plats och bli moderns älskare. Och därför blir fadern en medtävlare, ett hinder, en skiljemur för tillfredställandet av pojkens begär. Fadern omintetgör barnets begär, och därigenom framkallas fiendskap – en fiendskap så våldsam att pojken önskar döda sin far och ha sin mor för sig själv. Denna fiendskap är ”den avgörande betingelsen för överjagets inprägling”.(3)

Känslan av fientlighet skapar ett fruktansvärt dilemma för barnet. Pojken vill bli av med fadern, men samtidigt är han rädd för att fadern kanske skall hämnas. Han önskar sig moderns odelade kärlek, men han vill inte gå miste om faderns kärlek till honom. Dessa motstridiga känslor framkallar stark spänning. Spänningen förstärks genom det som utspelar sig i den yttre situationen. Modern förstår att hon är ett föremål för sonens sexuella begär och lockande handlingar. Hon måste vidta stränga åtgärder för att få honom att inse, att han inte kan få vad han vill ha eftersom hon inte tillhör honom enbart. Förbudet är entydigt: ”du får inte vara så och så (som din far är) dvs. du får inte göra allt som han gör, det finns många saker som han har ensamrätt till” (4)

För första gången i sitt liv ställs barnet inför en inskränkning. Han måste ge upp modern. Det krävs försakelse. Men detta är alldeles för mycket begärt av det svaga jaget hos pojken, den del av honom som befinner sig mellan föremålet för hans begär, och yttervärldens förbud. Och därför anlitas förstärkningar. Jaget skapar en tredje faktor som skall bekämpa önskningarna och kraven. Denna tredje faktor eller kraft är IF. Alltså: IF växer fram ur jaget och blir en differentierad del av jaget under inverkan från den yttre verkligheten.

Processen är nu nästan fullbordad. Den började med ett otyglat begär som gäckades. Detta framkallade fiendskap, som skapade ambivalens och motstridiga känslor i det inre och också spänning beroende på föräldrarnas förbud i yttervärlden. Förbudet plus hotet om bestraffning tvingade barnet att foga sig i inskränkningar. Behovet att avleda all spänning förde till skapandet av ett överjag, m.a.o. ett jagideal eller en internaliserad förälder (IF). Detta sker genom identifikation med fadern. Sonen sätter sig i faderns ställe. Han tänker för sig själv ungefär: ”jag skall slå mig ihop med pappa, jag skall bli som pappa, om jag står på pappas sida så kommer pappa inte att bestraffa mig”. Lösningen är bakslugt uttänkt. På det sättet blir ju pojken i en annans ställe sin mors älskare och befrias från de överväldigande känslorna av fientlighet och rädsla.

Identifikationen ställer situationen till rätta. Pojken är alltför svag för att ställa sig i vägen för fadern och segra, han är alltför insnärjd i konflikten för att slippa undan den, så han lättar upp den genom att sätta sig i faderns ställe och genom att upptaga faderns förbud och hot självmant. Det inrättas en inre domstol. Det som pojken tillägnar sig och smälter bildar IF. I gengäld försvarar IF nu pojken mot de faror och spänningar som uppstår genom den yttre verklighetens krav och inskränkningar.

Till följd av besvikelser och ilska börjar barnet därför använda olika försvarsmekanismer, som i detta utvecklingsstadium samtliga är påfallande fyndiga. Borträngningen av de sexuella begären, upptagandet av hotet från fadern, identifikationen och återtåget – allt detta bildar en tillfredställande lösning. Återtåget har skett därför att pojken måste avstå från föremålet för sin kärlek, och kärleken överförs nu från modern till IF. Kärleken vänds inåt – den avsexualiseras. Denna lösning, eller hellre upplösning (eftersom barnet i detta utvecklingsstadium uppträder på ett begränsat underlag och med ett begränsat språk) är helt enkelt klyftig. Som Freud ser det är den avgörande för karaktärsbildningen, och den påverkar övergången från njutningsprincipen till verklighetsprincipen.

IF uppkommer alltså som en samförståndslösning mellan begäret att älska och begäret att bli älskad. När barnet avstår från incest åtnjuter det alltjämt föräldrarnas gillande och tillgivenhet.

Man har ibland gjort skillnad på överjaget och jagidealet.’ Överjaget har då betecknat den förbjudande, bestraffande, hotande och hämmande del av fadern som pojken har tillägnat sig. Jagidealet har betraktats mera som det som fadern förehållit sonen, det som sonen hoppas kunna bli – fadern står för en löftesrik framtid.

Vergote anser att faderns funktion har tre sidor:

Inslaget av förkastelse är nödvändigt, ty fadern stöter ut barnet ur dess dröm om luftig frid och håglös njutning. Han skiljer barnet från modern, och detta avskiljande från modern ger i barnets psykologi till följd kluvenhet och saknad: sådana är villkoren för frihet, oberoende tillvaro och sant begär. Först när barnet har skilts från modern, blir hänvisat till sig själv och

tvunget att ta hänsyn till den verkliga, ordnade omvärlden, kommer barnet att fritt kunna företa sig något. Barnet kommer att bli medvetet om sina begär och vänja sig vid att behärska dem. På det sättet lär sig barnet att bli sig självt, en enskild och självständig varelse. De begär som riktar in barnet mot en framtid där fadern är föredömet, är inte längre dömda till ödeläggelse i en inbillad tillfredsställelses konstgjorda paradis. Lyckan väntar framför en, den dröjer inte kvar bakom en i det förflutna.(6)

Faderns funktion är därför både bejakande och förkastande, och de mänskliga drag som utgör fadersbilden uppdelas på tre grundbegrepp: lagen, föredömet och löftet. Denna funktion med tre sidor innebär att barnet får lyssna till ett dubbelt budskap: ”de skall inte göra så och så” och ”du skall en dag bli som din far”: barnet får lyssna till ett förbud och ett löfte.

Vi har nu sett hur barnet bildar sig en psykologisk förälder – hur överjaget blir en del av barnets psykiska utrustning. Detta har fört fram till ett flyktigt berörande av faderns funktion med tre sidor och det dubbla budskap som barnet får lyssna till. Det dubbla budskapet innebär att det också finns två sidor av IF. Dessa bägge sidor förenas i en enhetlig funktion och som Jones säger ”är den verkan det utövar kanske dess tydligaste drag. Den innebär att granska jaget och tillfoga det smärta varje gång det är benäget att godta uppslag som utgår från de bortträngda delarna av detet.” Freud beskriver saken så:

Denna nya själsförmögenhet fortsätter att utföra de funktioner som hittills ombesörjts av motsvarande personer i yttervärlden; den iakttar jaget, ger den order, rättar det och hotar det med bestraffningar precis som de föräldrar vilkas plats den intagit.(7)

Barnet har nu två uppsättningar föräldrar, dess faktiska, fysiska och konkreta föräldrar (KF) samt den psykologiska föräldern i form av IF. Nuttin framhåller ”det välkända förhållandet” att ett barn på ett visst stadium gör det som blivit tillsagt av föräldrarna t.o.m. när de inte är fysiskt närvarande.

Den unge vuxne och IF

Oidipuskonflikten har gått över och ersatts av IF. Men den växande individen ställs oupphörligen inför oidipala situationer. Det gäller i synnerhet under det skede av tidig vuxenhet som börjar med puberteten (13-16 års ålder). Vergote betecknar skedet som ”den andra oidipala fasen”.8

Under den första fasen har barnet behövt skydd, trygghet och harmoni. Barnet blev tvunget att göra eftergifter och finna sig i att skiljas från modern för att säkerhetställa dessa tre värden. Nu däremot söker den växande individen självständighet och meddelaktighet. Han ställs också inför de erotiska känslornas våldsamhet och känslor av skuld. Framför allt behöver han nu känna samhörighet och träda fram ur ensamheten. Det han är mest rädd för är att ignoreras, att uteslutas. Han strävar efter att ha med andra att göra och åstadkomma relationer mellan sin egen personlighet och andras. Men hans sätt att framställa sitt jag beror på den uppfattning han har om sitt jag, vilket i stor utsträckning bestäms av IF.

Den nya situationen påminner om oidipussituationen och väcker därför minnen från den tiden genom de nu härskande känslorna. Att löpa linan ut med sina begär skulle i det oidipala skedet ha inneburit katastrof. Att göra det nu behöver inte nödvändigtvis medföra katastrof i verkligheten, men i fantasin är de gamla farhågorna i fullt sving. Rädslan skapar frustrering, och frustreringen framkallar fientlighet. Men den här gången är fientligheten riktad mot IF.

En konflikt tornar hotfullt upp sig. Bortträngning, identifikation och avsexualisering har samtliga tidigare utnyttjas på ett välfunnet sätt för att komma till rätta med otillbörliga böjelser. Men nu är dessa avledningsmekanismer olämpliga och otillräckliga, och individen känner sig oduglig och vanmäktig. Förlägenhet inträder och kinderna blossar. Tonåringen och den unge vuxne är överkänslig för ömhet och avvisande. Rädslan gäller nu inte att bli kastrerad i fysisk bemärkelse, utan att bli psykologiskt övergiven.

Liksom i det oidipala skedet finner sig individen vara ett rov för stridiga känslor. Han känner inte längre behov av den skyddande IF, men samtidigt är han fästad vid IF och tacksam för vad den tidigare gjort för honom. Han är fortfarande i viss mån beroende av IF, men det är just beroendet han nu vill övervinna. Han blir förvirrad och slits mellan sin strävan efter självständighet och sitt behov av föräldrarna.

Identifikation skulle vara en olämplig och inaktuell metod. Det är sin egen unika och oupprepbara identitet han söker upptäcka. Eftersom erfarenheten hänger samman med det förflutna, måste han ägna sig åt de verkningar hans förflutna utövat och på ett nytt sätt urskilja vad som nu lämpar sig för honom. Vad som återspeglas av honom genom andra människor ger honom vissa ledtrådar. Men i hans värld finns inte bara andra människor, utan IF:s röst ingår också i hans psykiska utrustning, och den upprepar ständigt och ohörbart för andra vad han får och inte får, vad han kan göra och inte kan göra.

I det oidipala skedet krävdes försakelse. Kärleken till modern överfördes på IF. Men nu är IF:s främsta uppgift inaktuell. Den hindrar snarast ökad självständighet, oberoende och ömsesidigt beroende, den varnar snarast för att stå på egna ben och att ge sig in på självframställning, möte och intimitet.

IF:s övervakande och allt behärskande makt måste ge vika för jagets nya styrkeposition. Men oberoendet är så beskaffat att det inte kan avtvingas någon och initiativkraften kan här inte bibringas någon – det gäller att gripa tillfället i flykten. Striden utkämpas. Konflikten kommer till ett avgörande. IF sitter inne med det mäktiga vapnet rädsla och har erfarenheten och minnena på sin sida. Jaget har bara sin inneboende strävan att övervinna beroendet, hävda sin identitet och att älska och bli älskad.

Den uppgift som möter jaget är att pröva verkligheten och att upptäcka att befarade påföljder inte alltid inställer sig. Jaget har inte helt insett att situationen nu är förändrad och att det nu går för sig att vinna kärleksobjektet. Rädslan får i detta skede ofta sin näring från infantil fantasi snarare än från verkligheten, eftersom verkligheten är obekant för jaget. Den i utveckling stadda individen måste inse skillnaden mellan de fantasier han lever på och den verklighet han lever i. Konflikten är förtätad och ångestfylld. Det är begripligt. Man söker i förtvivlans mod någon sorts avspänning från den inre slitningen. Kampen med de fysiska föräldrarna kan vara plågsam nog. Kampen med den psykologiska föräldern är ännu plågsammare. Den är mindre påtaglig och mera svårhanterlig. Den utspelar sig till största delen omedvetet. IF liknar en osynlig polis som vaktar gränser och erövrat område. IF håller ett vaksamt öga på sitt maktområde och motsätter sig fortsatt framträngande och varje hot mot dess rådande makt. Men det är precis vad pubertsynglingen och den unge vuxne vill göra: att tillta i omfång och ge uttryck åt sitt begär att älska, meddela sig och förenas. Han behöver inte lägga band på sig nu som han blev tvungen att göra på oidipusstadiet – han förfogar nu över ett uttrycksmedel för att tillkännage sina önskningar och lovliga begär. Det är IF som måste uppges, inte yttervärlden. Men att ta strid med IF innebär att vidmakthålla IF – det följer av dess överlägsna styrka – och att ej låtsas om eller undvika IF innebär att underblåsa dess makt. En samförståndslösning är uppnåelig, men inte genom identifikation. Sådant må ha varit möjligt tidigare, men är det inte nu. En åtskillnad är nödvändig. Självständigheten kräver frihet från bägge uppsättningarna föräldrar och från verklighetsfrämmande ideal. Det är dags att bejaka sig själv, att bli medveten och att framställa sig själv på basen av en riktig jaguppfattning – tiden har kommit för färdigheten att lyssna på andra och skänka gensvar åt andra och för förmågan till intimitet. Jaget kan utfärda sin självständighetsförklaring. IF kan utvecklas till ett samvete. Men IF-konflikten kan också till dels upplösas genom en flykt in i ytterligare beroende eller in i ett bekämpande av företrädare för auktoriteten.

Att växa ur IF är en process som vi aldrig blir helt färdiga med. IF har dessutom goda verkningar när det gäller kultur och moral. Men plågorna måste avskrivas, eftersom det inte passar in på vuxenlivets förhållanden. Annars kommer känslor av karaktärslöshet och infantila skuldkänslor kanske att bibehållas, och om man bär med sig sådana känslor i vuxenlivet så inskränks på ett allvarligt sätt förmågan att känna verklig skuld och äkta sorg. Personlighetens mognad, relationerna till andra personer och den andliga utvecklingen blir samtliga lidande på detta. Precis som njutningsprincipen en gång har måst lämna plats åt den framväxande verklighetsprincipen så måste också bestraffningsprincipen ge vika för bejakelseprincipen.

Att igenkänna IF

IF yttrar sig på många sätt: som vånda, självtvivel och självförebråelser, som känslor av mindervärdighet, vanmakt och karaktärslöshet, som självförsjunkenhet och själväckel. Kort sagt som självplågeri och skam.

Begreppet skam kan sägas förena de vitt skilda och ändå förknippade känslor som IF underblåser. Skam definieras som ”upplevelsen av att vara en i grund och botten usel människa”.’

Att känna sig usel som människa innebär i det här sammanhanget att känna sig bristfällig på ett eller annat sätt: ”Jag är inte normal – jag är alldeles vriden.” Man kan tänka sig en vanligt förekommande upplevelse, t.ex. att man har fullgjort en uppgift som har krävt viss förberedelse och som har inneburit ett uppträdande inför en del människor. Den offentliga utfrågningen t.ex. är undangjord och man går sin väg och ältar för sig själv: ”varför kom jag inte på det och det när jag ändå hade ordet . . . om jag bara fick göra om det . . . jag kom inte riktigt till min rätt . . . jag borde ha gjort mitt bästa . . . men jag borde ju veta att det inte är någon ide längre . . . jag är värdelös . . . jag är en schajas, ack ja.” – Ett sådant beteende innebär mer än normal ledsnad eller vanlig osäkerhet. Omkvädena av självförebråelser förråder inflytande från IF. Ordet ”borde” är framträdande i IF:s ordförråd. Eftersom uppträdandet inte var så ”oklanderligt” som man tycker att det ”borde” ha varit, så upplever man skam och känner sig bristfällig som människa. Detta, säger Kaufman, ”åtföljes av rädsla för blottställande och en våldsam vrede i självförsvar”. Detta svarar väl emot IF:s narcissistiska och introspektiva karaktär.

Ett ytterligare drag hos IF antydes genom dess inkrökta och bespeglande yttringar, t.ex. självplågeri, självförebråelser, misströstan om sig själv, vämjelse vid sig själv och självförsjunkenhet.

IF arbetar uteslutande inuti personen, inom personens relation till sig själv. Den uppträder i det inompersonliga området i motsats till, eller snarare till skillnad från, det mellanpersonliga området. IF sätts ofta i verksamhet av något som utspelar sig inom det mellanpersonliga området, men när IF arbetar har den sitt ljudfång inom jaget. IF:s verkningar vänder personen inåt sig själv och gör honom inkrökt i sig själv. IF:s verkningar riktar sig alltså inåt och inte mot den yttre verkligheten.

Ett tredje drag hos IF är dess rigiditet. Som Anna Freud uttrycker det ”blir förbuden och kraven fixerade och oföränderliga”. IF fjättrar jaget på ett sätt som ens verkliga, fysiska föräldrar aldrig skulle ha gjort. ”I verkliga livet skulle föräldragestalternas beteende ha påverkats av förnuftsskäl och skulle har varit öppna för en ny situations fordringar. Naturligtvis skulle de ha varit beredda att tillåta den trettioårige mannen vad som varit förbjudet för det treåriga barnet. Men den del av jaget som har formats av föräldrarnas krav och normer förblir obevekligt. ”‘o

Kaufmans uppdelning av skamupplevelse i trestegsprocessen att känna sig bristfällig som människa, att vara rädd för att få jaget blottställt och att skydda sig genom våldsam vrede, svarar väl emot sådana efterverkningar av IF som drivkraft till oklanderlighet, inkrökt förlägenhet och rigiditet i det mellanpersonliga gensvaret.

IF är självplågande, misströstande och inkrökt i sig själv. IF:s verkningar skiljer sig vida från de känslostämningar som hör samman med en verklig religiös tro. Tron inbegriper öppenhet, grundar sig på förtröstan och övervinner både rädsla och skam.

Tron leder till transcendensen. Vår relation till IF kan aldrig föra oss bortom oss själva. IF vidmakthåller obevekligt en känsla av skam och övertygar oss på detta sätt om att vi är ovärdiga att älskas. Tron talar om för oss att därför att Gud först har älskat oss, är vi värda att älskas för vår egen skull. Den kristna uppfattningen om Guds kärlek är alltså en uppfattning som säger att kärleken utesluter rädsla och skam. IF delar jaget itu och kan göra oss till vår egen värsta fiende. Det är å andra sidan i tron som vi är ”som mest samlade och hela” (Rumke).

Sambandet mellan IF och Gud

IF och Gud är vitt skilda storheter. IF är en funktion i jaget och överskrider inte relationen mellan en människa och en annan. Den religiösa tron å andra sidan hör till ett sammanhang som inbegriper närvaron av en Annan vilken är skild från jaget. Gensvaret till den Andre utgör huvuddelen i tron.

IF och den uppfattning man har om Gud är emellertid förknippade, eftersom bägge uppstår i den upplevelse man har av sina föräldrar. Under puberteten eller i den tidiga vuxna åldern strävar man efter självständighet när det gäller oberoende av föräldrarna. IF och Gud hänger oupplösligen samman med denna process på grund av sambandet mellan de konkreta föräldrar man har, IF och den uppfattning man har om Gud.

Slutsats

Vergotes forskning har visat att pubertetsynglingens religiösa kris ofta ”uppkommer genom en konflikt mellan föräldrar och barn”, och att denna konflikt ”leder till en revolt mot den religiösa auktoriteten”. Syftemålet med denna framställning har varit att sätta in denna konflikt i IF:s psykologiska sammanhang, och detta bringar i dagen vissa dunkla punkter i otron.

Det förefaller med skäl kunna antagas att Gudsbilden kan tillordnas IF:s egenskaper. Likväl är religionen inte någon fortsättning av barnets liv, och Gud är inte någon förlängning av IF. Emellertid kan de bägge storheterna blandas samman, och i sina försök att befria sig från IF:s lamslående krav vänder man sig mot kyrkans bud eller evangeliets ideal. Man tolkar Guds tilltal som ett enda stort krav som kringskär den egna friheten och självständigheten.

Strävandet efter självständighet leder till ett förkastande, eller åtminstone ett ifrågasättande av auktoriteten. Auktoriteten betraktas som en stängande mur mot självständigheten. Detta skapar en frustrering, som i sin tur framkallar fientlighet. Precis som pubertetsynglingen i den andra oidipusfasen finner sig ett rov för stridiga känslor. Å ena sidan ser han hur föräldrarna kringskär hans frihet men å andra sidan samtidigt ger honom trygghet. Denna kluvenhet gör det invecklat att ge uttryck åt fientligheten. Det är tryggare att uttrycka leda än vrede. Vreden kan på en omväg uttryckas som leda att gå i kyrkan.

Andra faktorer kan göra situationen ännu mera invecklad, i synnerhet när föräldrarnas gensvar kommer in i bilden. Uttrycket för leda vid att gå i kyrkan kanske tolkas bokstavligt, och då blir ynglingen avfärdad som lat. Uttrycket för leda kan hos endera av föräldrarna väcka en känsla av misslyckande. – Frågan ”på vilket sätt har jag inte räckt till?” för ut i självkritik och framkallar kanske en upplevelse av skam hos föräldrarna. De följder av skam som vi har uppehållit oss vid, hindrar oss från att meddela oss med andra. En ytterligare faktor som försvårar meddelelsen med andra är benägenheten att uppfatta kritik som förkastelse av jaget.

Precis som pubertetsynglingen har sagt mer än han faktiskt formulerat i ord, uppfattar föräldrarna kanske mer än som faktiskt utsagts. Pubertetsynglingens strävan efter att skilja sig från beroendet och från föräldrarna behöver inte vara liktydig med ett avståndstagande från dem. På samma sätt behöver inte en förkastelse av IF vara något avståndstagande från religionen eller Gud. Vi har just sett hur uttrycket för leda kan ha sitt upphov i fientlighet mot den egna IF. Uttrycket för religiös otro har kanske mer att göra – ja, har otvivelaktigt mer att göra – med konstitutiva svårigheter att meddela sig med andra och mindre med verklig otro. Beroende på hur vi känner för den egna personen påverkas vårt sätt att meddela oss med andra – och hur vi känner för den egna personen, dvs. vår jaguppfattning, bestäms i stor utsträckning av IF. Att behärska sin IF och slå av på dess verklighetsfrämmande krav är grundväsentligt för självständighetskampen. Det förefaller vara så att denna kamp ibland uttrycks som religiös otro.

Upplevelsen och uttryckandet av otro måste motsvara varandra. Den primitiva människan gjorde upptäckten att han kunde få makt över ett ting genom att ge det en lämplig benämning. Att säga ”nej” till IF:s röst och säga ”nej” till Guds tilltal innebär inte detsamma. Att avvisa Guds gåva är inte detsamma som att sätta sig över IF:s klandrande tonfall och dömande inställning. Den verkliga friheten främjas bättre av att man särskiljer de bägge storheterna, ty Guds fordringar bygger på en kärlek som gör fordringarna frigörande och snarare till erbjudanden än pålagor, medan däremot IF:s fordringar grundar sig på rädsla och skapar hämningar.

Om tron griper över IF:s röst så räknar den också därmed, ty all tro som inbegriper personligt engagemang är förenad med inslag ur instinkts- och känslolivet. Men en Gud som nära nog sammanfaller med IF måste lämna plats åt det kristna löftets Gud, som visserligen inte utlovat frihet från besvikelser, slitningar och korsbärande, men som i alla händelser har kallat alla som är betungade till att få ro och evigt liv.

Att bedöma otron med tillgripande av Freud är bara ett uppslag bland flera och det har sina givna begränsningar. Vad Rumke säger om tron kan lika väl sägas om otron: ”vi behöver en betydligt bredare grundval för tron än den som lämnas av uppfattningsförmågan, det resonerande förnuftet eller någon som helst psykologisk eller social omständighet”. Det finns sociala hinder för tron. Miljöfaktorer och tidsstämning spelar in. Förbittring och svartsyn inför allt ont som sker i världen leder kanske till otro. Utan att alltså förneka möjligheten av otro i egentlig bemärkelse kan vi ändå göra troligt att även den djupast kända kamp mot Gud snarast har att göra med en halvt om halvt genomliden kamp med de egna fysiska eller psykologiska föräldrarna. Att blanda samman IF:s förbud och Guds löften är ett mycket dåligt sätt att fara fram med överjaget, jagidealet och den internaliserade föräldern, ty genom att inte ta itu med en sak åt gången, och genom att inte kalla vart och ett vid sitt rätta namn, blir det varken hackat eller malet.

Noter

‘Vergote, A.: The Religious Man. Ohio 1969, s. 170.

2Riimke, H.: The Psychology of Unbelief. London 1952, s. 34.

3Jones, E.: Psychoanalysis. London 1938, s. 191.

4Freud, S.: The Ego and the Id. London 1927, s. 44, 45.

5 Nuttin, J.: Psychoanalysis and Personality. (USA) 1953, s. 41.

6Vergote, a.a., s. 150 f.

7 Freud, S: An Outline of Psychoanalysis, 1949, s. 77.

8Vergote, a.a., s. 296-9.

9Kaufman, G.: The Meaning of Shame: Toward a Self-Affirming Identity, Journal of Councelling Psychology, 1974, Vol. 21, No. 6, 568-574.

10 Freud, A.: Psychoanalysis for Teachers and Parents. Boston 1960, s. 96 f.