Frälsningen – samsyn till sist?

”Kyrkan försonar sig med katolikerna” var rubriken i Pingströrelsens tidning Dagen inför årets kyrkomöte i Sigtuna. Bakom denna i katolska öron bisarra formulering dolde sig något så ovanligt som en kyrkomötesdebatt i en central lärofråga. Troligen är det första gången sedan Uppsala möte 1593 som ”denna artikel varmed kyrkan står och faller”, rättfärdiggörelsen genom tro allena, varit föremål för synodbehandling.

Hur det än förhåller sig med den saken rent historiskt, är det inte utan en viss glad förvåning man noterar faktum: Efter ett års remissbehandling och debatt i kyrklig press tar Svenska kyrkans kyrkomöte ställning till Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran som utarbetats tillsammans av Lutherska Världsförbundet (LVF) och Det påvliga rådet för främjande av de kristnas enhet. Medan ordet rättfärdiggörelse lyser med sin frånvaro i Befrielsen – Stora boken om kristen tro, publicerad till 400-årsminnet av just Uppsala möte då Augsburgska bekännelsen högtidligt konfirmerades som norm för tro och lära i Sverige, har denna huvudpunkt i luthersk kristendomsförståelse nu blivit föremål för en öppen och konstruktiv debatt. Svenska kyrkan är värd en eloge för detta, inte minst som det förefaller tämligen unikt i internationellt perspektiv.

I varje fall lyser debatten i reformationens hemland med sin frånvaro. Mitt exemplar av deklarationens tyska version är märkt med ”vertraulich” – konfidentiellt – och kritik har höjts i Tyskland mot att deklarationen behandlas i de kyrkliga beslutsfattarnas slutna rum. För den katolska kyrkans del kan ju detta i och för sig ses som naturligt. Lärofrågor sorterar under påven och biskoparna, varför det sedvanliga kuriala hemlighetsmakeriet lätt medför att biskopskonferensernas yttranden begravs i Enhetsrådets arkiv. Men man skall inte underskatta receptionens betydelse i det katolska kyrkolivet, och publicerade texter blir alltid föremål för livlig debatt bland teologerna. Ingen sådan debatt har emellertid i detta fall förts i teologiska och kyrkliga tidskrifter, vilket är påfallande, då texten naturligtvis är känd och läst av alla intresserade.

På 1500-talet

En förklaring kan emellertid också vara att Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran sändes ut på remiss ungefär samtidigt med två andra händelser av betydelse. 1994 publicerade den officiella romersk-katolska – evangelisk-lutherska samtalskommissionen sin omfattande rapport Kyrkan och rättfärdiggörelsen (jfr Signum 4/1995). Denna har blivit föremål för omfattande debatt, särskilt som den berör kärnproblemet i luthersk-katolsk dialog: hur relateras kyrkan och kyrkans ordningar till det centrala budskapet om rättfärdiggörelsen? I Tyskland pågår vidare receptionen av den 1986 publicerade studien Lehrverurteilungen – kirchentrennend? Denna kolossalt gedigna studie – med möda läsbar även för den initierade – går igenom reformationstidens ömsesidiga lärofördömanden (anathemata) beträffande rättfärdiggörelsen, sakramenten och ämbetet. Man vill pröva fördömandenas historiska kontext och avsikt – träffade de verkligen den andra parten då det begav sig? Men också frågan om fördömandena träffar den andra parten idag tas upp. Resultatet är differentierat men i huvudsak positivt. Fördömandena träffar bara till en viss grad – då som nu – den andra parten. Studien överlämnades till kyrkorna för ställningstagande. Det påvliga enhetsrådet tog ställning i ett omfattande – och opublicerat! – yttrande. Den tyska biskopskonferensen har publicerat ett positivt, men kort och allmänt hållet yttrande. Ett flertal av de tyska evangeliska kyrkorna har däremot i sina synoder formellt tagit ställning, i regel positivt. I den tyska debatten, som av både historiska och sakliga skäl spelar en huvudroll när det gäller luthersk-katolsk dialog, har denna rapport stått i centrum. Det var Lehrverurteilungen som togs upp i tal och möten vid påvens tredje besök i Tyskland, i juni i år, inte Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran.

Det måste också understrykas kraftigt att den senare inte är ett nytt dialogdokument utan en sammanfattning av uppnådd konsensus. Att Sverige då debatterar denna sammanfattning medan den stora grannen i söder är upptagen av större projekt har kanske en grund i skilda mentaliteter. Men den gemensamma deklarationen skall inte underskattas. Det handlar här om ett försök att få Lutherska Världsförbundets medlemskyrkor och den romersk-katolska kyrkan att högtidligt och officiellt deklarera den sedan länge uppnådda konsensusen i rättfärdiggörelseläran. En sådan högtidlig deklaration – planerad att äga rum i samband med LVF:s generalförsamling i Hongkong 1997 – är inte enbart symbolhandling. Den förpliktar, särskilt som deklarationens slutsats av konsensus är följande: ”Därmed framstår även lärofördömandena från 1500-talet, såvitt de berör läran om rättfärdiggörelsen, i ett nytt ljus. De i sammanhanget relevanta fördömandena från konciliet i Trient är inte tillämpliga på de lutherska kyrkornas lära idag och de i sammanhanget relevanta fördömandena i de lutherska bekännelseskrifterna är inte tillämpliga på läran i dagens romersk-katolska kyrka” (p. 42).

Det är här det verkligt betydelsefulla ligger. Knappast någon inom de berörda kyrkorna blir idag upphetsad över det som deklarationen säger om ”frälsningsvissheten”, människan som ”på en gång rättfärdig och syndare”, den katolska förtjänstläran, lag och evangelium, den gamla konflikten om ”konkupiscensen”, det vill säga frågan om den kvarvarande ”begärelsen” hos den rättfärdiggjorde skall bedömas som synd eller inte, för att nu bara nämna några av de gamla kontroversfrågorna. Här har dialogen resulterat i att de två olika traditionerna närmast betraktas som komplementära. Med hjälp av den andra sidans kritiska invändningar kan man tala om vad som inte menas, till exempel med det lutherska förnekandet av människans frihet ”inför Gud” (coram Deo). Men denna ömsesidiga reinterpretation resulterar inte i en sammansmältning. Båda sätten att tala har sitt berättigande.

Deklarationen är härvidlag mycket givande att läsa, och särskilt dess bilaga 1 som utförligt citerar ur de hittills publicerade dialogdokumenten. Därmed blir deklarationen – visserligen bara tillgänglig i samizdat-form – ett av de bästa medlen att tränga in i denna historiskt skickelsedigra konflikt. Förvisso kan också en jämförelse mellan det första utkastet och den reviderade versionen visa att kyrkorna haft synpunkter i detaljerna. Mycket är omformulerat. Resultatet är både utförligare och försiktigare. Ändå är detta primärt skrivet för beslutsfattare och specialintresserade.

Skillnaden idag

Men det avgörande ligger i det förpliktande tillbakatagandet av fördömandena, vilket också framgår av skrivelsen till kyrkomötet från Svenska kyrkans centralstyrelse. Där ”villkoras” Svenska kyrkans anslutning till deklarationen på två sätt. Först och främst måste tillbakatagandet vara ömsesidigt. Detta är i och för sig ganska självklart, men inte så enkelt som det kan synas. Den katolska kyrkan är en världsvid kyrka, där beslut visserligen kan fattas av central auktoritet, men samtidigt måste vara ”förankrade” i hela kyrkan. LVF å and­ra sidan har ingen central auktoritet men de enskilda medlemskyrkorna kan i enlighet med luthersk synodaltradition ganska lätt komma fram till beslut. Det and­ra villkoret är att rättfärdiggörelseläran inte betraktas som en bland andra läror. På lutherskt vis skall den förstås som ”övergripande och kritisk” norm för kyrkan och dess ordningar. Även om denna tanke finns med i deklarationen – dock i den nya versionen betydligt försvagad (p.8) – är det just här som de kvarvarande differenserna mellan lutherskt och katolskt finns idag. I slutet konstaterar deklarationen: ”Här kvarstår alltjämt frågor av varierande vikt som behöver ytterligare klargöras: de avser bland annat förhållandet mellan Guds ord och kyrkans lära såväl som läran om kyrkan och sakramenten” (p.44). Konkret gäller detta särskilt frågan om biskopsämbetet – och i förlängningen av detta påvens ämbete – hör till kyrkans ”vara” (esse) eller endast är något önskvärt (kyrkans bene esse) och därför kan uppges i situationer då dess utövning synes strida mot budskapet om rättfärdiggörelse av tro allena. Samma fråga kan ställas om kyrkans sakramentala struktur och kyrkans normerande läror och rättsregler. Är de alltid, även då synd och brist präglar den konkreta utövningen, ett uttryck för den fullmakt och det löfte Kristus gett sin kyrka, eller måste den konkreta utövningen just bedömas utifrån ”den artikel varmed kyrkan står och faller”?

Poängen i Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran är dock att i möjligaste mån försöka hålla denna fråga utanför i syfte att lägga en gemensam grund för fortsatta samtal, där den uppnådda konsensusen tänkes ha en positiv återverkan på de kvarvarande differenserna. Så tycks också kyrkomötet ha sett på saken, åtminstone om man får döma av ekumenikutskottets yttrande som låg till grund för dess godkännande av ”Svenska kyrkans centralstyrelses preliminära yttrande” till LVF.

Trons grund – och tidens förutsättningar

Intressant i detta sammanhang är vidare att såväl läronämnden som ekumenikutskottet försöker sätta in frågan om rättfärdiggörelsen i ett större sammanhang. Läronämnden skriver: ”Vår tros grund kan uttryckas på många olika sätt, alla bestämda av sin tids förutsättningar. Rättfärdiggörelseläran var och är ett uttryck för människans samhörighet med treenig Gud och Guds handlande i Kristus och för Guds villkorslösa nåd. […] Att vår kyrkas grundläggande tro uttrycks på flera olika sätt betyder inte att rättfärdiggörelseläran ersätts med någon annan lära. Men en mångfald i de teologiska uttryckssätten speglar både mångfalden i Bibeln, i kyrkans erfarenhet genom tiderna och den kunskap som tillhör vår tid. […] Idag har rättfärdiggörelseläran i sin lutherskt konfessionella utformning inte samma aktua­litet vare sig i enskilda kristnas trosliv eller i kyrkolivet. Den ursprungliga konflikten om boten finns inte längre.”

Dessa ord är av största betydelse. Inte bara därför att de tar upp den rättfärdiggörelselärans ”inaktualitet” som bekräftas av erfarenheten, bland annat i mötet med teologistudenter. Men också därför att den katols­ka kyrkan alltid varit skeptisk till att göra rättfärdiggörelsen till det huvudord och den huvudlära som på ett allt överskuggande sätt skall uttrycka betydelsen av ”vad Kristus gjort och lidit för oss” (acta et passa Jesu Christi pro nobis). Säkert är det delvis denna tveksamhet som ligger bakom vissa förändringar från den förs­ta till den andra versionen av deklarationen. Så står det inte längre i paragraf 1, med syfte på reformationstiden: ”Rättfärdiggörelsen betraktades som kärnan i alla motsättningar” utan: ”Från reformatorisk synpunkt utgjorde detta kärnpunkten i alla motsättningar.” Visserligen fastslås gemensamt: ”Motsättningen i fråga om utläggningen och tillämpningen av det bibliska budskapet om rättfärdiggörelsen var under 1500-talet en huvudorsak till splittringen” (p. 13). Likaså är det ”vår gemensamma övertygelse att det bibliska budskapet om rättfärdiggörelsen på ett särskilt sätt anger riktningen till centrum i Nya testamentets vittnesbörd om Guds frälsande handlande i Kristus” (p. 17). Men att ange riktningen till centrum är inte detsamma som att förklara rättfärdiggörelsen för den centrala kategorin att utlägga Kristi verk med. Ytterst är nog också den lutherska traditionen ambivalent på denna punkt. Åtminstone är det helt klart att Augsburgska bekännelsen skjuter fram instämmandet i de fornkyrkliga bekännelserna till treenigheten (art. 1) och Kristi person (art. 3) framför läran om rättfärdiggörelsen (art. 4). Kunde inte detta leda till ett samtal om inte de med den östliga kristenheten gemensamma fornkyrkliga bekännelserna är de artiklar som kyrkan i själva verket ”står och faller med” och som borde vara ”domare och lärare” över alla andra kyrkliga läror? Erfarenheten säger i varje fall att den östliga gudomliggörelseläran, som så tydligt baserar sig på treenighetslära och kristologi, genom sitt mera omfattande och dynamiska perspektiv appellerar mera till unga lutheraner. Utan att uppge troheten mot sin egen tradition, står de nämligen ofta frågande inför den nutida relevansen av rättfärdiggörelsekontroversen.

I det sammanhanget måste det framhållas, att temat gudomliggörelse ingalunda är främmande för den västliga traditionen. Luthers berömda lära om ”det saliga utbyte” som sker mellan Kristi rättfärdighet och människans synd är visserligen en nytolkning av julliturgins traditionella formulering: ”I honom låter du det underbara utbytet ske: ditt eviga ord blir dödlig människa, som vi, och vi människor får del av din gudomliga härlighet.” Men det visar att traditionen var levande också i väst.

Det är dock viktigt att beakta sambandet mellan gudomliggörelseläran och det sakramentala livet. Det är genom sakramenten människan får del av ”gudomlig natur”. Sambandet är bevarat i den katolska traditionen. Detta trots att man där i så stor utsträckning delar den utgångspunkt som den lutherska reformationen gjorde till sin: att det handlar om människan inför Guds domstol, det vill säga frågan om rättfärdiggörelsen. Men i sitt dekret om rättfärdiggörelsen utgår Tridentinum faktiskt från ett sakramentalt perspektiv. Rättfärdiggörelsen sker i dopet, och dop-perspektivet dominerar genomgående dekretet.

Säkert var det därför som påven vid sitt senaste Tysklandsbesök med syftning på det ovannämnda projektet om lärofördömandena sade: ”Det finns hopp att vi skall komma fram till konsensus i den fråga [nämligen rättfärdiggörelsen] som hörde till kärnpunkterna i 1500-talets kontroverser, även om det teologiska sammanhanget mellan luthersk rättfärdiggörelseförståelse och katolsk doplära och ecklesiologi kräver ytterligare samtal.”

Den katolska läran om kyrkan och sakramenten är inget ”tillägg”. Den handlar om hur rättfärdiggörelsen eller gudomliggörelsen sker, men vill också värna om det trons mysterium som främst förkunnas genom att det firas.

Nytolkning och tradition

På intet sätt skall det sagda förringa värdet av en seriös diskussion om själva rättfärdiggörelseläran. Vi når aldrig fram till en gångbar nytolkning av trons cent­rum, och än mindre till kristen enhet, om vi inte har respekt för de samvetsavgörelser som fällts i och präglat våra traditioner. Framsteg nås bara om vi tar på allvar kyrkans ”minne”. Det är därför mycket glädjande att Svenska kyrkan tagit upp Gemensam deklaration om rättfärdiggörelse till en så bred debatt. Därvid har också kritiska röster en funktion att fylla. I en motion till kyrkomötet, vilken av lutherskt konfessionella skäl ställde sig avvisande till deklarationen, sägs till exempel: ”Bakgrunden till Bibelns lära om rättfärdiggörelsen är Guds vrede över synden och syndaren. Denna Guds vrede är blidkad genom Kristi försoningsdöd på korset.” Låt vara att det är en förkortad och missvisande version av den klassiskt latinska försoningsläran som här kommer till uttryck. Det bibliska perspektiv som motionärerna hänvisar till stod dock i centrum för kontroversen om rättfärdiggörelsen. För vår tid är tron på Gud som domare visserligen svår att hantera. Men det sammanhang som kontroversen om rättfärdiggörelsen ursprungligen stod i påminner oss om vad den till sist handlar om: förhållandet till den yttersta verklighet vi kallar Gud.