Förnuftet ifrågasatt av tron allena?

På senare tid har Stefan Borg gjort en viktig kulturinsats genom att i följd översätta tre böcker av Lev Sjestov, känd rysk filosof och litteraturvetare, som genom sin vistelse i Paris fick ett inflytande även på franska existentialister. Valet av studieobjekt i de två första böckerna ger en fingervisning om Sjestovs själsfränder: Dostojevskij och Nietzsche å ena sidan, och Kierkegaard å den andra. Mer iögonfallande kan det vara att han, som var av judiskt ursprung, också skrev en bok om Sola fide, ”tron allena”. Men läsaren förstår att hans bok inte i förstone vänder sig till fackteologer utan till en bildad publik som tycker om att läsa en intelligent presentation av västerlandets filosofi och teologi.

Sjestov hann aldrig fullborda denna bok, men publicerade delar av den under sin livstid. Efter hans död gavs hela manuskriptet ut, försett i efterskott med två titlar: Grekisk och medeltida filosofi samt Luther och kyrkan i svensk översättning.

Den ryska författaren gör stora svängar i sin beskrivning av västerländsk filosofi och teologi, när han på ett personligt sätt strövar omkring och lovordar eller kritiserar det som passar hans existentiella grundsyn. I den grekiska filosofin prisas kynikern Diogenes på bekostnad av den förnuftige Sokrates som infört ett ödesdigert redskap, dialektiken. Platon som verkar förutsätta en idévärld väcker mer sympati hos Sjestov än Aristoteles som trodde sig kunna fånga in verkligheten med hjälp av sina kategorier. Sjestovs huvudinvändning mot Aristoteles är att denne angriper Platon för att han är motsägelsefull men inte ser hur inkonsekvent han själv är. Här skulle en analytisk filosof troligen önskat en mer utarbetad begreppsapparat: det finns ju olika grader av motsägelsefullhet och kanske man lättare kan acceptera sådant som är kontradiktoriskt i ämnen av mindre betydelse.

Sjestov är konsekvent när han angriper Thomas av Aquino, den störste medeltida filosofen och teologen, som i sin Summa theologiae verkar plädera för förnuftet på bekostnad av tron. På sid. 37 ff. diskuterar författaren i detalj Thomas’ fråga: ”Fordrar syndarens rättfärdiggörelse en rörelse av den fria viljan?” (Prima secundae q. 113 art. 3). Thomas svarar jakande. Han inhämtar i aposteln Paulus’ brev till romarna att det är Gud som frälsar syndare. Men enligt Sjestov nöjer sig Thomas inte med apostelns lumen supernaturale (det övernaturliga ljuset) utan han faller i Sokrates’ fallgrop och framhäver människans gärningar. Vad är då felet med Thomas? Att han skriver: ”Gud rör vart ting i enlighet med dess naturs egenskaper […] I likhet med detta leder Gud människorna till rättfärdighet under hänsynstagande till den mänskliga naturen; men människan är av naturen utrustad med en fri vilja; när det sålunda handlar om en människa som är utrustad med en fri vilja, leder Gud henne till rättfärdighet under medverkan av den fria viljan.” Det borde inte Thomas ha skrivit, enligt Sjestov.

Men enligt min mening vantolkar Sjestov den medeltida teologen och låtsas som om denne inte bejakade Guds absoluta initiativ. Thomas menar enbart att Guds rättfärdiggörelse inte behandlar människan som en automat utan som en varelse som fritt kan ta emot den gudomliga nåden. Jag ser inte att Paulus eller Luther skulle ha haft invändningar mot detta, ty rättfärdiggörelse tas emot i tron.

Sjestovs harm mot förnuftet blir i längden påfrestande. Han är konsekvent utifrån sin absurda utgångspunkt för människans existentiella villkor. Han är en dialektiker av stort format när det gäller att frilägga motsägelser hos filosofer. Men han kommer ibland nära sofisternas metod att förstöra tilliten till förnuftet med hjälp av argument hämtade hos förnuftet.

Författaren har rätt att påminna filosofer och teologer om, att deras förnuft alltid kommer till korta när det gäller verkligheten. Det har han lärt sig hos Nietzsche, Kierkegaard och Dostojevskij. Det som alltid fångar oss hos dessa existentiella tänkare är deras beskrivning av verklighetens motsägelsefulla natur som svårligen kan bemästras med hjälp av våra rationella begrepp. Men ett ensidigt försvar av oförnuftet kan leda till sociala, politiska eller religiösa galenskaper. Luther hade rätt i att understryka rättfärdiggörelsen genom tron allena (och det skulle Thomas inte ha sagt emot), men han tog starkt avstånd från svärmeri där oförnuftet sätts i system.

Sjestovs bok är tankeväckande, men den blir emellanåt olustig när dess utsagor blir alltför svepande. I den överrationella atmosfären som länge härskat i Sverige kan den emellertid vara ett nyttigt motgift. 1995