Jakobs älskade son

Den existentiella utmaningen slår inte sällan ner som en blixt hos en människa mitt i livet. Vad vill jag med mitt liv? Varför blev livet som det blev? Vem är jag innerst inne? Sin historia kan människan vilja ta avstånd ifrån eller försöka försona sig med. Men förhållningssättet till det egna livet följer henne in i döden.

Vad får den 78-årige Sigmund Freud, en av Wiens många judar, att 1934 skriva en bok om Moses, om inte för att ännu en gång söka förstå sin egen historia, särskilt innebörden av att vara jude. Vad gör honom, Sigmund Freud egentligen till jude?

Yosef Hayim Yerushalmi är professor i judisk historia och har skrivit en ytterst levande framställning om bakgrunden till Freuds bok Moses och monoteismen, Freud’s Moses, Judaism Terminable and Interminable. Det är sällsynt att möta en forskare som har så grundliga insikter i både psykoanalytisk teori och i judisk historia, kultur och religion. Yerushalmi arbetar med strikt historisk metod, men låter också sin inlevelseförmåga vägleda honom i tolkningen av olika manu­­s­kript, brev och texter av Sigmund Freud. Liksom denne är han jude. Boken är lika spännande som en detektivroman och svår att lägga ifrån sig. Yerushalmi får läsaren att pröva olika hypoteser och reflektioner kring Freud och hans judiska ursprung.

Varför skrev Freud denna bok om Moses? Yerushalmi menar, att om man inte uppmärksammar Freuds egna intentioner blir tolkningen av hans bok Moses och monoteismen godtycklig och beroende av tolkarens egen bakgrund. Man hamnar också vilse, om man främst ser boken som en psykologisk självbiografi. Det är andra faktorer som spelar in och som kanske har större betydelse. Till dem hör den historiska kontexten, tidpunkten för manuskriptet och framför allt den medvetna avsikten med boken.

Freuds arv

Vanligt har varit att betrakta Moses och monoteismen som ett symtom på Freuds ambivalens till sitt judiska arv. Eller också har boken setts som Sigmund Freuds försök att lösa en livslång oidipal konflikt med sin far, Jakob. Därför ville han helst förkasta sin judiska tillhörighet. (M. Robert: D’Oedipe à Moïse: Freud et la conscience juive, 1974.) Yerushalmi visar emellertid att Freud visserligen på det manifesta planet tar avstånd från sitt judiska ursprung. Han är ingen jude, varken genom religion, språk eller nationell tillhörighet. Men avståndstagandet kan också ses som en bekräftande via negativa. Sigmund Freud förblir nämligen jude djupt i sin själ. I ett brev till en vän skriver han: ”Om du ej låter din son växa upp som jude, berövar du honom en av dessa kraftkällor som ej kan ersättas av något annat.” (Brev skrivet till Max Graf, far till Lille Hans, 1939.)

Värt att uppmärksamma är att Moses och monoteismen skrevs mot bakgrund av nazisternas förföljelser. Freud tillkännager detta i ett brev till Zweig 1934: ”Nya förföljelser gör att man ställs inför frågan hur judarna har blivit vad de är och varför de har dragit till sig detta odödliga hat. Jag har upptäckt nyckeln. Det var Moses som skapade judarna. Inte tvärtom. Därför har jag gett mitt arbete titeln Der Mann Moses und die monotheistische Religion. Drei Abhandlungen.” (Freud S. – Zweig A., 1968, Briefwechsel.)

Nog kan Der Mann Moses kallas för ”förhistorisk roman”. Yerushalmi visar hur fakta förnekas och uppdiktade konstruktioner görs av Freud, medvetet eller omedvetet må vara osagt. För första gången ställs Freud inför problemet att konfrontera sin psykoanalytiska teori med historiska fakta. I Totem und Tabu hade Freud försökt förklara religionens uppkomst utifrån ett mytiskt fadermord som rivaliserande söner utfört. De försöker glömma mordet, men det dyker upp i deras omedvetande som ånger och tillbedjan av fadern i gestalt av ett totemdjur. Ursprunget till religionen låg i ett barndomstrauma, enligt Freud.

I Moses och monoteismen övertar Freud tankar som fanns hos några av dåtidens exegeter, att Moses egentligen var en egyptisk prins och att han blev mördad. Som egyptier var Moses, enligt Freud, förtrogen med Amenhotep IV:s monoteism, där enbart solguden Aton dyrkades. För att rädda denna Atonkult ställde sig Moses i spetsen för ett semitiskt folk som undertrycktes i Egypten. Så skapade han en ny nation, ett utkorat folk. När han dödades förtegs mordet i den judiska traditionen.

Historia och tradition

Yerushalmi är en intelligent utläggare av Freud. Han visar hur en del av Freuds fantasifulla historiska konstruktion kan ha intresse för att förstå vad bibeln själv säger om följden av att ett folk glömmer sin Gud. Men han visar också, att ingenting av Freuds grundläggande rekonstruktion håller. Trots det ser Yerushalmi många intressanta kulturella aspekter i hans bok. Freud brottas med de problem som alla judar på den tiden brottades med: Vad gör egentligen en jude till en jude? Kärnfrågan ligger emellertid i traditionens betydelse och tillförlitlighet. Freud ansåg, att den religiösa traditionens styrka ligger i att den förmedlar sådant som varit bortträngt ur medvetandet, omedvetna minnen av verkliga händelser. Moses uppenbarade något som folket glömt, förkunnar försoning med den fader som folket omedvetet saknat. Härifrån kom känslan av att vara ”ett utvalt folk”. Ursprungstraumat upprepas och också Moses måste dö. Freud framlägger emellertid i Moses och monoteismen den judiska historiens huvudsak som en historia om att komma ihåg och att glömma. Mordet på Moses är ett slags ”utagerande” istället för att komma ihåg. I historien om Moses är, enligt Freud, alla judar indragna, och alla är också närvarande på Sinai.

Freuds rekonstruktion liknar förvånande nog bibeln. Judarna framställs som det utvalda folket. De skapade inte själva sin religion. Det är religionen som skapat det judiska folket. För Freud var judarna dessutom dubbelt utvalda, främst genom Moses, men också på ett djupare plan genom att det förflutnas återkomst endast kunde ske hos judarna. Om Freuds tolkning är riktig skulle den emellertid, enligt Yerushalmi, utgöra en tydlig motpol till den bibliska uppenbarelsen. Båda är beroende inte i första hand av historiska bevis, utan av en sorts tro hos mottagaren. På så sätt blir Moses och monoteismen en ny Torah där Moses kommer att ersätta Gud för folket. Var nu detta också Freuds intention när han började skriva Der Mann Moses, ein Historischer Roman? Yerushalmi låter läsaren dela sina olika hypoteser i denna fråga och precis som i en god detektivroman finner man nyckeln i slutet av boken.

Utvald som Moses

Alltsedan Freud i början av seklet sett Michelangelos staty Moses i Rom, hade denna gestalt fascinerat honom. Naturligtvis kunde Freud lätt identifiera sig med Moses, folkets ledare. Under en period betraktade han säkerligen också Jung som Joshua. Freud behövde en efterföljare och visste att han själv inte skulle släppas in i det förlovade landet. Som Moses var Sigmund Freud ”en främling”. Dock hade han en liknande mission: att förmedla den uppenbarade sanningen för folket.

Vid 78-års ålder beslutar sig Sigmund Freud att skriva sin första och enda bok vars innehåll är inspirerat av bibeln. Han väljer att skriva om Moses för att också finna ett svar på den personliga frågan: Vad gör Sigmund Freud till jude? Han öppnar den slitna familjebibeln som han fått i gåva av fadern på 35-årsdagen, nyinbunden då i fint läder och med egenhändigt präntade ord från fader Jakob till sonen Sigmund på insidan av boken, hämtade ur bibeln och den rabbinska litteraturen. De ord som möter honom är följande och jag citerar här Yerushalmis engelska översättning av den hebreiska texten:

”Son who is dear to me, Shelomoh. In the seventh in the days of the years of your life the Spirit of the Lord began to move you and spoke within you: ‘Go, read in my Book that I have written and there will burst open for you the wellsprings of understanding, knowledge, and wisdom. Behold, it is the Book of Books, from which sages have excavated and lawmakers learned knowledge and judgement. A vision of the Almighty did you see; you heard and strove to do, and you soared on the wings of the Spirit.

Since then the book has been stored like the fragments of the tablets in an ark with me. For the day on which your years were filled to five and thirty I have put upon it a cover of new skin and have called it: ‘Spring up, O well, sing ye unto it! And I have presented it to you as a memorial and as a reminder of love from your father, who loves your with everlasting love.”1

Jakob Son of R. Shelomon Freid [sic]

In the capital city Vienna 29 Nisan 5651 6 May [1]891

I Jakobs hälsning finns också implicit svaret på Sigmunds fråga: Vad gör mig till jude? – Han är Jakobs älskade son.

1 ”Son, som är mig kär, Shelomoh. På sjunde dagen av dina levnadsår började Herrens Ande röra vid dig och tala inom dig: ‘Gå och läs i min bok att jag har skrivit så skall källsprång av förståelse, kunskap och visdom flöda fram för dig. Skåda, det är Böckernas Bok, ur vilken visa har grävt och laggivare vunnit kunskap och rätta domar. Du såg den Allsmäktige i en syn. Du hörde och handlade svävandes på Andens vingar. Sedan dess har boken förvarats likt skärvorna av lagens tavlor i en ark, hos mig. Inför den dag då dina år uppfyller 35 har jag täckt den med ny hud och kallat den: ‘Spring fram, O källa, Sjung din sång intill den.” Och jag har givit den till dig som en åminnelse och som ett tecken på kärlek från din fader, som älskar dig med förblivande kärlek.”